”Utan kännedom om det främmande språket kommer du aldrig att kunna förstå utlänningens tystnad.”
Stanislaw Jerzy Lec
20070911
Parentetiskt
Vi kan ju inte längre låtsas. Eller hur Skolan?
Nu tror jag att jag i alla fall har kunnat reda ut det mesta av HTML-trasslet jag hade nyss. Obegripligt att det fungerar alls när man kikar in bakom kulisserna så att säga. Tar gärna emot en vink om bloggen inte fungerar korrekt!
Såg i söndags att DN åter drar igång en artikelserie och skolans mörkare sidor. Det lär vara så att den vågskålen häftigt överväger. Jag är inte särskilt konspiratoriskt lagd, synd kanske för det verkar vara kul, men frågan dyker upp i bakhuvudet – vilka intressen ser gärna den skålen fyllas? Varför? Inte Jan Björklund skulle jag gissa för han är säkert djupt förankrad i sin tro att det han gör är riktigt. Han är liksom äkta i sitt patos och det ska hållas honom högt!
I den svarta vågskålen hörs slitna, frustrerade och förtvivlade lärare ropa – vi är lärare, inte poliser, kuratorer, socialarbetare och mycket annat. Dessutom allt slit till låg lön! Vi har lätt att förstå deras frustration. Man kan ana både ett individproblem och strukturellt problem här. Till den unga läraren som djupt desillusionerad i den svarta skålen avslutar sitt lärarjobb efter bara tre år branschen skulle jag vilja ställa följande två frågor:
Utifrån vilka föreställningar (bilder, fantasier, idéer, behov) bestämde du dig för att bli lärare?
Fick du adekvat utbildning som hjälpt dig att lösa de problem du mött?
Det kan ju hända att just denna lärare valt fel jobb, åtminstone för den skolan som är idag? Liksom att JB odlar sitt patos så kännetecknas väl även lärarkåren generellt av hög patos, en stark vilja att göra gott för andra och en hög ambition? Hon/han ställer höga krav på sig själv och andra. Starka krafter som inte sällan kan spela en stora spratt och visa sig motarbeta ens egen framgång.
Jag gissar att många valde lärarjobbet utifrån föreställningar vi hyser om den skolan som var då. Den vi själva gick i. Skolning. Undervisning med rötter långt tillbaka in i antiken. Sen har samhället utvecklats med en fart vi aldrig kunnat ana. Jag har en bok av Albert Maori Kiki, bördig från Nya Guinea, som heter Tiotusen år i ett liv. En talande titel som mer eller mindre speglar allas vår resa på många sätt.
En liten anekdot att lägga i den svarta vågskålen kan vara följande: Tag en läkare från mitten av 1800-talet och släpp in honom på ett modernt sjukhus idag. Han skulle vara bli helt förvirrad och börja leta efter sina blodiglar. Tag en lärare från samma tid och ställ honom i dagens skola. Han skulle genast börja undervisa. Elak men med en gnutta sanning i ändå?
Självklart slår det gnistor när den bild, den föreställning om skolan vi hyste, möter dagens fullständigt bisarra verklighet! Och här står nu den enskilda och slitna läraren och förmodligen känner sig sviken. Besviken helt klart men säkert också sviken. Av vem då? Det är just det. Vi kan alltid sparka på samhället – men det är ju du och jag och alla andra – så vad gagnar det? Dock tycker jag nog att Lärarhögskolan bör ta på sig en stor del av ansvaret. hur som helst är det knepigt att slåss mot en väldigt otydlig motståndare.
Kanske att vi behöver bli väldigt tydliga och skarpa? Nästan cyniska. Du som hyser föreställningar som grundas i den gamla traditionella skolan där lärarens huvuduppgift var skolning och undervisning, du bör nog inte minst för din egen skull avstå läraryrket.
Som verkligheten ser ut idag är lärarens roll splittrad – du kommer att behöva vara mycket kurator, psykolog, polis, socialarbetare men också kunna undervisa efter de villkor som gives. Du har oregelbundna arbetstider men du kompenseras med hög lön. Du är välkommen! Sen är det upp till Lärarhögskolan att utifrån en oavvislig verklighet finna ut lämplig utbildning. Den kommer att se mycket annorlunda ut!
Krasst! Men glöm inte att det också ligger mycket i den ljusa vågskålen!
Befria oss från reklam!
Temat är inte nytt på bloggen. Reklam. All kväljande reklam! Jag har en god vän som nyligen gick och oroade sig för en infektion hon led av och som inte ville släppa. Hon gick till doktorn. Så här berättade vännen i ett mejl: ”Var hos doktorn i går. Inget bakteriellt. Vet du var hon gav mig för medicin? Vila, värme och vänlighet. Hon SER sina patienter!”
Ingen dålig ordination! Den doktorn var också läkare, där finns en skillnad. Jag tror att motsvarande ordination, t.ex. en månads vila från all reklam som trycks på oss från alla håll också skulle kunna bota många åkommor. I verkligheten förstås en omöjlig önskedröm, vi har redan byggt fast oss. Förr kunde jag öppna Aftonbladets nätupplaga med viss positiv förväntan. AB var snabbt på plan, hästlängder fram alla andra drakar i branschen, och hade en juste layout. Om inte direkt tilltalande så i alla fall överskådlig. Balanserad. Idag vet jag inte vad som har hänt? Har de släpp alla troll lösa? Det känns som om man hamnat på en mer eller mindre slipprig hem- och chattsida för 16-åringar eller så. Inget fel med i det sig. Sådana sidor, bortsett från just slipprig, måste väl också få finnas, men nu var det seriösa nyheter jag förväntade mig på AB:s nyhetsportal.
Jag är inte karl nog att ens skilja nyheter från halvnyheter eller ren skit. På något märkligt sätt flyter allt samman på sidan och mitt i alltsammans blinkar det, rör sig, byter plats och har sig på alla möjliga tröttsamma sätt. Det verkar som om tidningen idag skapas efter konceptet – finns där en teknisk möjlig att få något att hända, låt det hända! Utan tanke på struktur, läsförståelse och annat oviktigt (sarkasm) i en tidning. Antagligen kan man på så sätt locka till sig läsare under den ljuva åldern under 30. Kan man förresten tala om läsare numera, borde det inte vara (reklam)mottagare? Men alla vi andra då? Vi kan ju alltid byta blad. Som tur är ligger de andra drakarna fortfarande några steg efter. Hoppas det är efter en medveten strategi denna gång?
Eftersom jag är sjukskriven har jag tittat ovanligt mycket på TV. Vi har också begåvats med fler kanaler sedan vi tvingades skaffa en digitalbox. Nu har begreppet zappa fått en substantiell innebörd även för mig. Först tyckte jag att repriserna duggade tätt. Det gör de förvisso – också - men sen förstod jag att det handlade om reklamavsnitt eller trailers (egenreklam s.a.s. för kommande program?) som tenderat att bli allt längre eller hur? Snart blir det riktigt omöjligt att också här skilja riktiga programinslag från reklam. Åtminstone om man sitter där och zappar för du kan ge dig på att du får fler träffar i ett reklamavsnitt än i ett program. Möjligen kan du använda det där med täta repriser som ett skiljeinstrument. Alltför täta repriser, troligen reklam. Och, där de skriker och flåsar högst, troligen reklam.
Snikvarianten, eller vad det nu är, varianten av Discovery som nästan bara handlar om hot rod, är min personliga favorit. De kör lika delar reklam och program på ett ungefär. Programmen är de som för en mager handling framåt. Reklamen är de inslag som kör samma grej om och om igen tills man inte längre står ut och trycker på röda knappen. Kan väl inte vara en hållbar och önskad utveckling? Själklart har även reklam existensberättigande, hur skulle vi annars få reda på utbud och nyheter? Det är den massiva mängden och den påträngande burdusa tonen.
Men nu får det nog vara nog. Idag blev det kanske lite magsurt men det var skönt att få "kräkas" lite! Så tack för att du orkade dig igen texten ända hit!
20070902
20070901
Följa John till Åmål
Alltid något, sa Fan när han fick se Åmål. Den har du säkert hört förr. Elaka tungor vill förstås låta göra gällande att det var efter att han hade besökt Säffle. När Fan blir gammal blir han religiös - en annan klassiker. Numera får jag väl i alla fall räkna in mig i de halvgamlas skara och för all del, inte mig emot, men jag vet inte om jag blivit särskilt religiös. Vad som hänt är att jag har återknutit en tätare kontakt med några riktigt gamla och goda barndomsvänner och klasskompisar från Skönstavik/Sköndal. Fast jag ska verkligen inte ta åt mig äran för det återknytandet, snarare har det varit precis tvärtom. Hur som helst, vi har återfunnit varandra mer frekvent om jag säger så – Perre, Gugge, Mikael och jag. Dock får Mikael finna sig i att heta Ankers i mitt sällskap, liksom Gugge oftast blir Hagberg. Det är en relikt från läroverkstiden där lärarna alltid tilltalade oss med efternamnet. Vi var inte sena att kopiera mönstret och sen har det gått av bara farten. Nu kommer det att handla om just Ankers. Vi har liksom ”följt John” genom livet. Ända till Åmål - som brinner också i Ankers hjärta. Så pass att han nyligen per tåg företog sig en nostalgitripp till Åmål, Dalslands enda stad. Visste du det? Ankers passade på att ta lite bilder som han, vänlig som han är, gav mig på en cd. Jag tänkte visa några av dem mot slutet. Så här var det. Som små parvlar i tvåårsåldern råkades vi för första gången i det östra av de fyra höghusen i gult tegel – säger man fortfarande höghus? – på Olaus Magnus väg 12 i Johanneshov. Anledningen var enkel - vi bodde där. Ankers på andra våningen, jag på femte. Det var alltså roligare att släppa ner saker från min balkong än från hans kom vi på. Om jag minns rätt så var det så som bl.a. min trehjuling gick åt. Bannor fick vi i massor men vi körde med samma taktik som vanligt trots att den aldrig funkade. Vi blånekade. Antagligen var det här nog några år senare, när vi hunnit växa till oss lite. Man fick ju baxa allt över det ganska höga räcket. Allt utom småsaker som man kunde skjuta ut i springan under. Hur som helst, tycke uppstod vilket gällde våra föräldrar också. Kanske var det rent av de som började? Så gick vi där en dag och gruvade oss inför den separation vi visste skulle komma med den snabbt antågande julen. Att det var jul var ju kul, att åka nattåg till Åmål draget av ånglok var kul, att vara hos farmor och farfar och träffa kusinerna var kul. Men då under julen, om någonsin, ville man ju leka ihop med sin bästis och jämföra alla julklappar och så. Ack du grymma värld! Kanske var det första gången i mitt liv som jag fick smaka på ett rejält dilemma? Minns du förresten, på juldagen fick man inte leka alls. Knappt ens träffa varandra. Det var en stillhetens dag, rena pinan för oss barn, men sjutton vet om vi inte skulle behöva lägga in några sådana livspauser under året igen? Några vilsamma tråkdagar? Hur det nu uppdagades vet jag inte, men glädjen var inte att ta miste på när det sedan visade sig att båda familjerna skulle fira jul i Åmål! För så vist var det nu ordnat att Ankers farmor och farfar bodde i våningen ovanpå min farmor och farfar på Torggatan 4, dessutom som goda vänner! Ankers farfar var bankir på banken, rätta mig om det inte var Enskilda Banken, mitt emot farfars apotek på gatuplanet. Det som idag är Nordea. Vi hade därefter många fina jular ihop. Inte bara jular för övrigt. Här i Stockholm blev det så att vår familj 1954 flyttade från Johanneshov ut på landet - som det då var med grusvägar, bondgårdar, flygfält (Skarpnäck) och allt - till radhusområdet Skönstavik i Sköndal. Tappra gamla morsan bor kvar där ännu liksom Ankers mamma och pappa. Egentligen var det inte slut på John ännu men det lämnar jag för stunden. Istället kommer här Ankers Åmålsbilder. Klicka på bilderna om du vill förstora dem. 
Det gamla stationshuset som fortfarande ser tågen komma och gå fast det sedan länge tjänat ut sitt uppdrag som station. Stinsen är ett minne blott liksom ångloken!
Mitt i Åmål ligger Plantaget. Tack och lov inte den groteska affärskedjan som slår ihjäl alla andra handelsträdgårdar utan Åmåls vackra park kring vilken du hittar den gamla bebyggelsen. Blomsterprakten där är omtalad och på senare tid också omdiskuterad. Blommor kostar stora pengar och smaken är liksom baken delad. Fontänen finner du förstås mitt i parken
Vid Plantagets norra sida ligger den vackra Vågmästargården som berört i flera tidigare bloggtexter.
Den vackra stenbron som leder från Mellanbrogatan, över torget och in till Plantaget. Torget förresten, det har som i så många andra vackra städer förvandlats till bilparkering. Mestadels i alla fall. Den vita byggnaden i bakgrunden är Statt - Stadshotellet. Mellan björkarna skymtar en balkong. Där sitter videokameran som "bevakar" torget. Klicka här ska du se! Åmålsån renoverades för några år sedan och blev jättefin. Synd bara att de trevliga "överfallen" hindrar en att med båt ta sig nästan ändå upp till tågstationen. Det gick tidigare. Käckt att hämta tågresande besökande vänner med båt!
Åmål är en stad i blomsterprakt. Inte bara i Plantaget. De här blommorna smyckar ut bron som bär Kyrkogatan över Åmålsån. Framför det vita huset i bakgrunden ligger, eller snarare låg, fisketorget där Åmåls yrkesfiskare landade sin fångst tidiga mornar. Det var länge sedan man hörde dunket från deras tändkulemotorer, ofta av det klassiska fabrikatet Säfflemotor. Idag är det en vacker rastplats med bänkar och bord.
Nu har Ankers vänt på sig ett halvt varv från förra bilden. Kyrkan helt uppenbart för var ska Kyrkogatan sluta om inte vid kyrkan? Där döptes jag på den tiden då det begav sig. Du ser järnvägsövergången. Vad var det Ankers nu sa? Slog klockan vid bommarna exakt 37 slag innan tåget susade förbi? Han räknade slagen i nån livsfas av tågfixering anno datzumal. Torggatan korsar Kyrkogatan precis framfötterna på honom där han nu står och tar bilden så det var inte långt att kuta som rask parvel för att hinna se tåget. 37 slag hade han på sig. Och det stämmer tydligen fortfarande? Du skymtar lokaltidningens - PD:s - kontor till höger. Prenumerera på den så vet du vad som händer i Åmål, tex att det är ljusfest den 8 september - en fest väl värd att besöka! 
"Vårt" kära Torggatan 4 där Ankers sprang omkring på övervåningen och jag i våningen under. Idag ser huset tyvärr ganska slitet ut. I fönstret i den runda alkoven kunde jag sitta i timmar och glo på bussarna som hade sina hållplatser nedanför. Det var sådana där halva bussar - som inte fanns i Stockholm - hälften buss, hälvten lastbil och så hade de hade motorhuv. Spännande grejer! Mycket annat hände också förstås på torget. Jag var helt enkelt en liten voyeur, en gluttare.Torggatan och Kyrkogatsbron (den heter något men jag minns inte) i skymning sedd från hamnen. Tyvärr var den gamla stenbron - en likadan som den på bilden strax ovanför - för klen och i för dåligt skick för dagens behov och revs.
Åmålsviken. Därborta bakom den högra segelbåten ligger min älskade udde i Vänern!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
