Vår anpassningsförmåga verkar nästintill obegränsad. Jag antar att det har med artens fortlevnad att göra. Idag har vi vant oss vid de förskräckliga bombdåden i Irak, och på andra platser, så att praktiskt taget varje nytt dåd bara renderar en liten sidonotis i tidningarna. Kanske handlar det inte bara om anpassning utan också om ork och självbevarelsedrift? Vi orkar kanske inte hur mycket som helst. En del av globaliseringen är ju att vi till frukost får i stort sett alla världens olyckor serverade på vårt köksbord. Det ska mycket övning till för att kunna värja sig mot att behöva spendera resten av dagen fylld av frustration och skuldkänslor. Och vi somnar inte sällan till samma anrättning hur det nu påverkar vår nattsömn. Har inte du liksom jag någon gång tänkt tanken – får man verkligen vara glad i en så rutten värld? Det får man, kan jag i så fall trösta dig med! Sånt man inte kan påverka kan man naturligtvis inte heller ansvara för. Däremot ska vi lika självklart ta ansvar för sådant som vi kan påverka. Vår självrespekt eller självkänsla mår så bra av det.
Jag är uppfostrad att försöka förstå som en del av mitt ansvar. Att undersöka orsakssammanhang före att döma. Ändå misslyckas jag ändå alltför ofta och blir om inte rent av (för)dömande så i alla fall alltför kategorisk. Bevisen finns obönhörligen i min blogg. Förhållningssättet, att söka förståelse och att inte döma, förväxlas ibland med pjolt, flumartad slapphet och ovillkorlig acceptans. Men att söka ”sanningen” har att göra med respekt för både människan och situationen ifråga – och inte minst för mig själv – så hur kan det bara avfärdas som flummig slapphet? Att agera utan att förstå och känna respekt kan leda oss lika långt bort i tok som för Bush i Irak. Och visst kan jag förstå utan att behöva acceptera faktum. Gränser bör inte sättas i blindo.
Att försöka förstå bombdåden i Irak är en verklig utmaning. Det första och svåraste hindret är kanske vår egen kända avsky? Emotionerna försvårar den intellektuella analysen. Jag försöker ständigt men har hittills gått bet i sanningens namn. Trots allt inser jag att det är en ytterst komplicerad väv och, inte minst, att jag saknar tillräckliga kunskaper och insikter för att komma till bättre förståelse. En i sig inte oviktig insikt eller ”förståelse”. Här kunde medierna vara oss bättre behjälpliga genom att servera oss både bredare och djupare kunskap.
Gårdagens illdåd i Irak, då en självmordsbombare tog med sig åtskilliga och oskyldiga fotbollsspelande barn in i döden, undrar jag om jag någonsin kommer att förstå? Vill jag ens försöka förstå? Alla mina emotioner liksom hela min värdegrund – allt jag lärt mig i och om livet - reser sig som en kompakt mur. Nej, säger den!!! Även om man möjligen kan finna en slags intellektuell strategi i dådet så hur skulle jag ändå någonsin kunna förstå bombarens premisser? Eller planläggarens? Bor det kvar ens någon liten skärva av självrespekt i dessa deras själar? Vilket värde vägleder dem? Och hur kan en religion som predikar kärlek, som alla religioner ytterst gör, tolkas att leda till så grymma och omänskliga handlingar? Om dådet nu alls utförts i religionens eller kärlekens namn. Ändå är det kanske vår – tunga - mänskliga plikt att försöka förstå, att försöka besvara frågorna ovan, liksom att vi söker efter "sanningen" i förintelsen? Allt för att om möjligt förhindra att historien upprepar sig.
En naturvetenskaplig sanning säger att tryck skapar mottryck. Ju högre tryck, desto starkare mottryck. Det kanske gäller även vårt mänskliga beteende? Om förståelse i stort som smått hjälper oss att minska trycket så är vi möjligen en bit på väg? Finns det egentligen något annat alternativ till en bättre värld kan jag fråga mig?
20070228
Att förstå eller döma?
20070227
Att flyta på lakansväv
Noll grader och snöslask från himlen – och jag drabbas plötsligt av en längtan ut i kanoten! Kanske att det är vårens föraning som spritter spratt i kroppen? Annars behöver jag nog kvalificerad hjälp….Min första kajak byggde jag själv nån gång i början av 70-talet. Av ribbor och lackad duk. Nu har jag fem stycken till därhemma på udden i Vänern. Fråga mig inte varför, det har bara blivit så med åren. Bra att ha när jag får besök om inte annat. Värstingen är en Delfin tävlingskajak. I den törs man inte vrida på huvudet för då trillar man vips runt! Som att sätta sadel på ett smalt rör. Hela familjens favorit är annars den engelska flodkajaken av märket Quest, döpt till Sjövargen, den blir det ofta slagsmål om. Tål minst femton sekundmeter öppen vänersjö.
Tillkomsten av den första var lite kul. När det begav sig bodde jag och min dåvarande sambo vid Bergsundsstrand i Stockholm och jag blev ofta suktad av alla kanoter som paddlade runt i kanalerna där. Såg så skönt ut. Mer av en slump hittade jag en annons i Teknik för alla, årgång 1947, som salig farsan sparat på förstås. I annonsen saluförde Sven Thorell, välkänd kanotist, seglare och båtkonstruktör under förra seklets förra hälft, ritningar till en Ålandskajak. Jag hade väl inte så stora förhoppningar att erbjudandet fortfarande skulle vara aktuellt så här drygt trettio år senare. Men det var det! Sven T blev så lycklig när jag ringde att han bjöd hem mig till sin villa i Bromma (tror jag att det var). Vi hade en mycket trevlig pratstund över en god kopp kaffe. Sven, då mellan åttio och nittio år gammal, var fullständigt klar i knoppen. Hade otroligt mycket att berätta förstås. Och all entusiasm fanns kvar. Jag tror faktiskt att han fortfarande paddlade. Med mig hem fick jag ritningen, en sann blåkopia, och liten instruktionsbok där det bl.a. stod – ”Använd svenska skruvar, de är bäst!” Jomen. Visst! Fast jag vet inte om det blev så….
Nu blev det problem, var skulle jag bygga denna tandemkajak 6 meter lång? Vi hade precis flyttat till Ljuskärrsberget i Saltsjöbaden (12 000 kr för en nybyggd trea, vad säger du om det?) och hade ännu inte fyllt upp det tredje rummet. Efter lite snack med grannarna så fick det bli verkstad. Nästa problem var att rummet bara var 5 meter långt. Alltså fick jag bygga kanoten i två delar och sedan skarva ihop den ute. Mot all skeptisk ”expertis” och andra goda förståsigpåare. Dömt att misslyckas – kraxade olyckskorparna.
Jag byggde helt enkelt ett vattentätt skott alldeles bakom aktre sittbrunnen och ett i fronten av den lilla 1,5 meter långa aktre tarmen som blev till en liten egen bagagelucka. Hänger du med? Allt kläddes med äkta oblekt lakansväv från en liten lanthandel i Vännäs, som hölls vid liv av en kompis föräldrar, och sträcktes med spännlack. Vis av erfarenheten borde jag nog ha gjort det sista utomhus. Det knakade oroväckande i det gracila träskelettet när duken krympte. Kanoten fick sen lyftas ut genom fönstret på andra våningen, de två skotten bultades ihop och skeppet lackades klargult. Eller solgult, låter bättre. Lång näsa kunde jag räcka åt belackarna, hon fungerade sedan alldeles utmärkt under många år. Idag behövs dock en liten ”ansiktslyftning” för att hon ska bli sjöduglig igen. Vilket år som helst…..
Salig farsan skaffade sig strax därpå en Åland i plast. Ett rejält stycke flytetyg tung som en eka och minst lika stabil. Producenterna hade då ännu inte lärt sig tekniken fullt ut att gjuta kanoter i plast. Min senaste väger för övrigt mindre än 10 kilo och är gjord i kolfiber. Farsan hade sin kanot hos Nilssons i Kilsviken. Han hade lätt att ta sig dit med min gamla Crescentmoppe. Den gick sedermera mitt itu och farsan for på näsan men det är en annan historia. Nu kommer han på sin moppe och praktisk som han är bär han flytvästen på sig. Blir varmare också i vinddraget. Stannar som vanlig halvvägs i Kilarne för att slänga några ord med Petter. De var som Storklas och Lillklas där farsan var den senare. Petter betraktar storögt farsan på sin moppe och med flytväst på och utbrister i ett stort garv - ”Är du rädd för daggen eller?” Farsan var normalt ganska snabb i repliken men den här gången lär han ha blivit svaret skyldigt.
På bilden från höger: Vinde, byggd i Mo strax norr om Åmål, den namnlösa kolfiberkajaken och favoriten Sjövargen.
20070226
Ett stycke Sverige
Så du TV-filmen ”Ett stycke Sverige” igår? Vilken otroligt fin och ömsint människoskildring Bengt Jägerskog har gjort. Mycket gripande! När vi knallar omkring och klagar så glömmer vi så lätt att helt andra och mycket bistrare livsförutsättningar inte ligger längre tillbaka än ett människoliv - om än ett ganska långt sådant. Och ett strävsamt sådant. Hur mycket möda ligger inte bakom att vi idag har det som vi har det. Kulturkrocken mellan porschekörande golfare och bonden Sandlin, det han stod för, blev häftig och tankeväckande. Hur kommer barn och barnbarn att se på vårt liv och det ansvar vi tar eller sviker för att de också ska ha ett drägligt liv, kan jag bland annat fråga mig. Filmen väckte många tankar och känslor. Om du missade filmen, gör dig själv en tjänst och se den i repris den 1:a eller 3:e mars!!!
20070225
Vilken är skolans ledstjärna?
PJ Anders Linder för ett intressant resonemang om skolan i sin söndagskrönika (SvD). Mycket är tänkvärt. PJ har naturligtvis rätt i det orättvisa i att jämföra alla lärare med superpedagogen som Robin Williams gestaltar i Döda poeters sällskap. Men….. ”I de flesta fall har den stackars läraren en alldeles vanlig personlighet..” skriver han och fortsätter ”.. och då behövs instruktioner, krav och kontroll för att det ska bli något inlärning av.” Första konstaterandet är lika sant som de följande argumenten är svaga. Uppgivna. Den yppersta pedagogen hämtar antagligen sin unika förmåga ur sin personlighet, äger något som man knappast kan tillägna sig, men även en alldeles vanlig personlighet går väl att utveckla? Att förorda stöd åt den stackars lärarkraken i form av mer krav och kontroll låter som att ordinera honom/henne kryckor till den fortsatta promenaden.
Missförstå mig rätt. Alldeles självklart behövs regler, instruktioner och krav som på vilken annan arbetsplats som helst. Som fundamenta. Frågan är bara hur dynamisk skolan blir om de höjs upp till pedagogiska ledstjärnor? Jag protesterar också mot att en dynamisk pedagogik, typ Döda poeters sällskap, så ofta ställs mot kraven på ordning och reda. Antingen eller. Så behöver det alls icke vara.
Jämför med andra ”vanliga” arbetsplatser. Vem av oss skulle finna sig i att följden av en undermålig chef skulle vara att ålägga personalen mer kontroll och restriktioner? Istället skickar man väl iväg chefen på någon utvecklingsaktivitet? På mitt arbete på myndigheten har vi till och med en chefspolicy för att reglera sådana frågor. Men det är kanske så PJ menar, att kraven och kontrollen gäller läraren? Inte minst apropå rapporten nyligen att lärarna står för mer än 30% av trakasserierna i skolan.
I övrigt finns som sagt en del tänkvärt att fundera över i PJ:s krönika. Dock vidhåller jag med en dåres envishet att skolan som institution är starkt nedvärderad och inte alls så misslyckad som det så ofta görs gällande. Jag vidhåller att skolan fostrat våra ungdomar till framgång – inte minst inom hela kultursektorn - om än med andra framgångsfaktorer och inriktningar än exempelvis religionskunskap och historia. Utan att desavouera dessa ämnen i sig. Att t.ex. vara bilmek idag, ett populärt yrkesval, kräver helt andra och mer avancerade kunskaper än att kunna hantera en skiftnyckel.
Lika självklart som ordning och reda behöver vi alla en god portion grundkunskaper. För vår allmänbildning om inte annat. Den viktigaste frågan är väl trots allt – vilka kunskaper och kompetenser behöver vi i morgon? Vilken inriktning vi än önskar ha i skolan kan vi säkert enas om att intresse och engagemang är inlärningens förutsättning.
Läs gärna mitt tidigare inlägg i frågan här.
20070224
Att finna sig på Posten i Tippen
Nettoinflyttningen 2006 till Åmål var 50 personer läser jag i PD. Plus alltså. Trots det minskade Åmåls befolkning med 21 personer. Jahaja, minus igen. Problemet är förstås demografin, ålderfördelningen, och en hög (ungdoms-)arbetslöshet. Krävs kanske andra insatser än sänkt a-kassa för att få snurr i stan? Är du vaken alliansen? Men jag vet att Åmål kommer igen. Av egen kraft! Här i Värmdö är problemet snarast det motsatta.
Var förresten nyligen på besök i min gamla hemort Saltis. Saltsjöbaden. I tjugotre av mina allt fler adderade år slet jag skosulorna där. Fin tid på många sätt. Besökte av nostalgiska skäl Tippen, förlåt Saltsjöbadens Centrum som Tippen numera heter. Jag tycker det var fegt att byta namn! Men jag antar att centrum fortfarande kallas Tippen hos alla gamla saltisbor, om nu några sådana finns kvar, precis som att Coop alltid kommer att heta Domus här i Gurraberg. Det är inte så långt mellan dessa mina båda hemorter – Saltsjöbaden och Gustavsberg. Åtminstone inte fågel- eller båtvägen tvärs over Baggensfjärden. Ungefär som snett över Åmålsviken så vet du. Bilvägen är det däremot cirka två och en halv mil eftersom man måste köra runt fjärden och lite till. Mäter man avståndet i kultur är det minst hundra mil även om kulturen härute i Värmdö snabbt börjar efterlikna den i Saltis. Olyckligtvis enligt min mening. Jag gillar ju den gamla brukskulturen som är lite ”enklare” att leva i.
Kommer osökt att tänka på en händelse på Posten i Tippen. Kommer du ihåg när det fanns riktiga postkontor där man betalade sina räkningar? Kassor med glasväggar bakom vilka riktiga kassörskor satt och framför vilka man köade i anständig ordning. Alltid i fel kö förstås.
Så var det alltså här och nu och långa köer till alla kassor så här i slutet av månaden. Den paranta damen som just blir expedierad har en del att sysselsätta kassörskan med och irritationen i kön stiger. Längst bak i kön står en äldre distingerad och gråhårig gentleman. Ytterst frustrerad suckar han högt och ljudligt – ja se kärringar! Han sa nog vad många tänkte. Då händer det följande och högst oväntade; damen sträcker på sig och ser ut över kön. Så där säger du bara för att du har så liten pitt! – säger hon eftertryckligt med kraftfull altstämma. Därpå återgår hon helt oberörd till sina affärer. Svårt att argumentera mot, eller hur, och mannen avstår också. Stämningen i lokalen förbyts blixtsnabbt från frustration och irritation till närmast uppsluppenhet och alla delar ett enda stort och gemensamt leende. Alla utom en!
Om det var samma dam som sedan också stod och handlade på Systemet vet jag inte. Uppenbarligen var hon i färd med att inhandla ett billigare vin än brukligt, vilket kön bakom antagligen gav blanka fanken i om de ens hade noterat saken. Bara det gick undan. Plötsligt vänder hon sig ut mot lokalen och informerar sina totalt överrumplade medkunder – ja, jag ska bara ha det till såsen! Man måste ju förstå henne, vem vill vara en katta bland hermelinerna!? Det här hände sig förresten i samma veva som Vino Tinto à 4:50 kr flaskan hade en riktig höjdarårgång.
20070222
Peu en peu. Vad rätt du tänkt, vad fel det blev!
Våra första år är viktiga, så sägs det. Det är ju då vi stakar ut våra livsstrategier som vi sen tydligen och envist halsstarrigt håller fast vid livet ut – bra eller dåliga. Antagligen med några få undantag som vanligt. Jag vet inte, jag är inte psykolog men jag känner en, så jag tror det är så. Antagligen var min väg redan utstakad för mig när detta hände men någon påverkan har det säkert haft i mitt fortsatta liv ändå.
Det är juldag i Åmål och jag är tio år. På den tiden ägde juldagen en större tyngd än nu i kommersialiseringens glada tidevarv. Som barn tyckte man att juldagen var onödigt trist. Man fick inte busa runt hur som helst. Vuxna kallade den stämningsfull. Hur som helst, nu är det juldag och hela familjen är bjuden på middag hem till Henry och Ingrid Lindqvist på Mellanbrogatan. Det låg ett bageri och/eller en mjölkaffär under lägenheten vill jag minnas. "Farbror Henry" var en av bröderna i Bröderna Lindqvists Mekaniska Verkstad och älskad av oss barn. Liksom "tant Ingrid". Henry tävlade på mc, körde bl.a. åmålshojen EBE, och innehar fortfarande något svensk rekord för sandbanelopp över en viss distans, om jag inte fattat fel. Jättespännande för en grabb i den åldern förstås.
Hur som helt, nu gällde det för syrran och mig att vara skötsamma. Det var ju så då. Barnen fick inte gå från bordet före de vuxna som bara pratade och pratade i all oändlighet. Sålunda vattenkammad, med en liten löjlig slips och noga förmanad anlände jag och familjen punktligt till middagen och vi barn blev genast bjudna på konfekt av "tant Ingrid", en av hennes högt uppskattade specialiteter. Det som skulle sluta i moll började ändå ganska bra.
Måltiden tog sin början, Vad jag minns var maten mycket god och stämningen runt bordet trevlig, som alltid. Värdig men nästan uppsluppen. Jag satt mitt emot syrran som då nått den aktningsvärda åldern av sex år. Hon hade flätor i håret. Nu bar det sig inte bättre än att gaserna efter nån timme började trycka på men jag vågade inte fråga om jag fick lämna bordet. Visste inte riktigt hur jag skulle uttrycka saken liksom. Insåg intuitivt att ordet bajsa inte passade sig på en juldagsmiddag. Bättre då att stilla tiga och frigöra lite i taget. Så tänkte jag. Av två onda ting. En liten pys då och då i all lönndom. Dessvärre hade det nu gått så långt att min lilla stjärtmuskel inte orkade stå emot trycket och strategin - peu en peu - havererade totalt. Porten ställdes på vid gavel och allt brakade lös på en gång. Himmel och helvete! Dånet i mina öron var rent skrämmande. Jag tyckte till och med att det ekade! Jag hade högst ofrivilligt åstadkommit självaste Ragnarök. Som jag tyckte avstannade all aktivitet runt bordet för en dallrande och evigt lång sekund. Antagligen var det inte så men min upplevelse var den. De vuxna hade hur som helst vett och etikett nog att negligera katastrofen och bespara ett stackars slipsprytt gossebarn all nesa. Om det nu bara inte hade varit för min sataniska syster. När jag precis har återfått någorlunda balans i mitt inre kaos utbrister hon högt och mycket förtjust, ja oerhört förtjust – va’ gööööör duuu! I total avsaknad av god ton! Och himlen vändes uppochner igen. Turligt nog fanns bordet emellan oss, annars hade jag idag varit enda barnet och det hade ju varit lite trist. Nu har jag nästan förlåtit henne och vi står varandra nära. Men det var på ett hår! Mycket väsen för ingenting som Shakespeare skulle ha sagt.
20070221
Vad menas med flumskola?
Apropå dagens ledare i DN
Vår skolminister JB är naturligtvis ute i vällovligt syfte när han försöker återupprätta den gamla pluggskolan. Det bör man respektera. Men när han samtidigt deklarerar att han avskyr flumskolan så kanske att han kastar ut barnet med badvattnet. Vad menar han med flumskola? Detta epitet som alltför ofta och slarvigt används som generell stämpling och som så lättsamt tycks avhända brukaren från redovisningsskyldighet. Ett ansvarslöst sätt att slippa ifrån argumentationen. Kunskap och kompetens är stora och komplexa frågor vilket jag strax ska återkomma till.
När man benämner institutionen skolan, och det är vad det handlar om, inte någon enskild skolenhet, som flumskola drar man alla över en kam och i föraktande ordalag också nedvärderar det övervägande antalet skolenheter som fungerar mycket bra. Man får intrycket av att alla skolor vore rena bedrövelsen och det är inte sant. Trots allt har denna flumskola uppenbarligen fungerat så bra hittills att vi alltjämt lyckas hålla en tätplats i standardligan bland jordens alla länder.
Tillbaka till frågan om kunskap. Kunskap kan kanske sägas vara något bestående, ett arv att förvalta och förmera. Som ett språk där vi efterhand lär oss allt fler glosor. Vi lägger till, vi assimilerar kunskap för att använda Jean Piaget’s vokabulär. Med kompetens förhåller det sig möjligen annorlunda. Kompetens definierat som förmågan att använda sin kunskap behöver samspela med omvärlden och dess snabba förändringar. Är på så sätt mer av färskvara. Vi tvingas allt oftare till vad Piaget kallar ackomodation – hela vår verklighetsuppfattning, vår karta, kan behöva förändras. Det handlar inte längre om nya glosor utan om ett helt nytt språk. Att mot denna bakgrund hävda att han/hon vet vad som är rätt kunskap – att entydigt definiera behovet – är ganska kaxigt. Och farligt! När man pekar på flumskolans illitterata ungdomar som går bet på avancerad matte så kan man lika gärna ställa upp motbilden alla frimodiga ungdomar som gjort Sverige till en ledande musiknation (med stora nationella exportinkomster), ungdomar som vågar debattera, som brinner av entreprenörsanda, som reser jorden runt och talar engelska bättre än någon fyrtiotalist nånsin lärt sig göra, som vågar testa sina gränser, som lär sig konflikthantering och lär sig att hantera problematiken kring etisk och religiös mångfald, som använder alla it-och telecomtekniker lika självklart förtjust som vi äldre blir förvirrade. O.s.v. Så vad är ”rätt” kunskap i JB:s pluggskola? Och inte att förglömma, skolan har inte bara sin inre värld att hantera utan en långt mer komplex yttervärld att samspela med än på gamla pluggskolans tid.
Jag vill slutligen än en gång i min blogg lyfta fram Agneta Lagercrantz fina dikt om kompetens. En dikt hon skrev inför och läste upp på ett seminarium för många år sedan och som jag fick hennes tillåtelse att ”använda”. Så njut och fundera!
Kompetens. Kompetens? Kompetens! Kompetens*
Man hör ordet bara precis till en gräns
Kompetens kompetens kompetens kompetens
Det låter som komp i en rytmisk frekvens
Kompetens: Är det intuition eller intelligens?
Är det särskild förmåga eller något som känns?
Är det kunskap, begåvning, en godkänd licens?
Eller är kompetens, kompetens, kompetens, kompetens
inte kapacitet, inte skicklighet ens -utan summan av min existens?
Agneta Lagercrantz
20070220
Datorn - en tidstjuv?
Du sitter för mycket framför datorn! Det kan jag ibland få höra från kära sambon. Mitt envisa försvar är då: säg inte datorn. Ibland skriver jag. Alltför mycket tycker nog inte bara sambon är jag rädd…. Andra gånger sköter jag räkenskaperna. Ofta läser jag tidningarna, svenska och utländska. Tycker fortfarande att det är en vidunderlig möjlighet. Alla världens tidningar rätt in i mitt lilla fönster! Naturligtvis går mycket tid åt till att hålla kontakt med mina underbara vänner – mejla som det heter idag. Däremot har jag ännu inte gett mig in på rent chattande som yngsta fröken här i familjen. Har inte känt något behov av det, antagligen med ålderns rätt. Eller kanske fel. Håller också koll på unga systerdottern som nyligen for till Lissabon på ett år för att som volontär jobba med rättvis handel. Tänk om de möjligheterna funnits när man var ung! Vad då avundsjuk? Alltför sällan, även om det går lite i vågor, gör jag musik. Arrangerar lite körmusik eller pillar ihop nån enkel polska eller så. Allt detta händer framför datorn, den älskade eller hatade. OK, så gillar jag problemlösning i sig där Excel erbjuder många möjligheter…. Just nu har jag totalt tappat kollen på alla länkar i mitt omfattande ekonomiprogram, lappat och lagat under tio år!
Jag tycker mitt argument är starkt men jag är ändå tveksam om det biter på min närmaste omgivning. Börjar tro att förhållandet till datorn mer handlar om irrationella känslomässiga faktorer än rationella. Som så mycket annat. Kan till och med utlösa svartsjuka! Det någon ser som ett utmärkt verktyg för att förverkliga sina idéer och lustar, en frihet, det ser andra som en mer eller mindre avskyvärd tidstjuv som gör dig ofri. Även jag min Brutus kan förstås bli betänksam när jag hör om ungar som sitter och spelar framför datorn i kanske åtta timmar om dagen. Men vem är jag att döma? Hörde i morse på radion – detta utmärkta medium - att kirurger som på fritiden ägnar sig åt datorspel minst tre timmar i veckan gör 30% färre misstag i jobbet. Är lite osäker på siffrorna där men ändå.
Något som trots allt gör mig betänksam är själva tekniken i sig. Egentligen stenåldersmässig eller i varje fall inte särskilt väl anpassad till oss människor. Hur mycket tid ägnar jag åt det kreativa ”arbetet” respektive att få apparaterna att fungera, kan jag ibland fråga mig? Hur mycket tid går åt att vänta på support?
Som nu, den senaste veckan, när all ledig tid har gått åt till att återställa hemnätverket med sina tre datorer, uppgradera sambons dator från ME till XP – det var då de verkliga problemen började –, installera några nya program i min egen dator som exempelvis kortläsare.
Jag minns när gamle gode vännen och trubaduren Mats Paulson och jag på sjuttiotalet hade köpt oss varsin Atari för att göra musik på. ”Du gör musik medan jag ständigt håller på att lära mig nya program” sa han betänksamt efter en tid. Mats, som teknikintresserat musikproffs, utvecklade hela tiden sin arsenal av hård- och mjukvara. Som amatör, om än också teknikintresserad, hade jag ändå inte samma behov. Jag kunde koncentrera mig på själva musikhantverket. Faktum är att jag fortfarande har kvar samma gamla apparat som bara tuffar och går! Om det finns nån; sens moral får man fundera över.
Parentetiskt
Förvånad ledarkommentar i DN apropå alliansens dåliga siffror i SIFO. Varför förvånad undrar jag och kommenterar direkt i citatet (kursiverat):
”Konjunkturen är stark (sossarnas förtjänst), sysselsättningen stiger (sossarnas förtjänst), räntorna är låga (sossarnas förtjänst) och alla svenskar som arbetar har fått en rejäl skattesänkning (svenska folket har insett att tusenlappen, som f.ö. ständigt devalveras, bara handlar om en ren transaktion – plus-minus noll). Enligt läroboken borde detta vara skördetider för den regering som just vunnit valet.”
Vad är kvar annat än en massa repressiva åtgärder? Folk är kloka!
20070218
P1 tilltalar mig. Talar till mig vuxet.
Visst kan övertramp förekomma i stridens hetta och Björn Elmbrandt har väl möjligen tagit i lite mer än vad tyget håller för – det här med khmerer - när han nu åter blåser liv i debatten om P1. En debatt jag följer noga som sedan många år trogen P1-lyssnare. Lyssnade faktiskt på P1 redan som ung, mycket på grund av just det vuxna tilltalet som florerat som argument för P1 i debatten. En annan orsak var även bristen på snuttifiering, om uttrycket tillåts, en snuttifiering som då ändå, och ställt mot dagens, måste betecknas som rena rama ultrarapiden.
Att ta i så att sömmarna spricker kan dessvärre leda till möjligheter för de som vill blanda bort sakargumenten, så som t.ex. Martin Jönsson gör i SvD. I sak ligger det mycket i den alltid så kloke Elmbrandts kritik. Tycker jag. Jag har också lätt att förstå de höga brösttonerna, ensam som hans tycks vara spänd framför vagnen. Vem skulle inte gnägga högt? Var finns vapendragarna? Det är mänskligt att vara rädd om sitt eget skinn men ändå, precis som självrespekten inte skulle vara värt något?
Så allt ska förbli vid det gamla? Det frågan riskerar man att få drämd i skallen som magsur bakåtsträvare om man förvarar ”gamla” P1. För att ta till min hederliga gamla käpphäst, all utveckling betyder förändring men all förändring behöver inte vara utveckling. Tittar man på synonymer till utveckling pekar alla på framåt, synonymer till förändring är neutrala eller negativa. Många med mig tycker uppenbarligen att förändringarna på P1 är just förändringar, inte utveckling.
De gustibus non est disputandum - om smaken ska man inte diskutera. Det känns onödigt att ställa yta mot djup så som sker i debatten. Var sak har sin plats, är ett annat gammal klämkäckt ordspråk som kanske ändå pekar på något? Båda behövs och det ena är inte finare än det andra. Gärna lite glam och trams som i underbara På minuten (som av någon outgrundlig anledning sedan länge faktiskt ligger i P1) och Lantz i P? men också mer sofistikerade och analyserande program där folk får tala till punkt som i Gomorron Världen, salig Konflikt med många många flera. Där tal kommer före prat, som nån uttryckte det.
Möjligen ligger det en klok erfarenhet bakom att våra livsmedelsbutiker inte blandar sina varugrupper hur som helst? En viss struktur underlättar våra val - kanske ett administrativt argument för att renodla kanalerna istället för att göra alla till samma mischmasch i något fåfängt försök att nå alla överallt? Sist och slutligen borde det ändå vara kvaliteten som avgör ”var jag handlar”. Även glam och trams behöver en kvalitativ överbyggnad om nu någon tvivlade på det.
Jag kommer inte ifrån känslan av att cheferna på SR, i likhet med alliansen, förlorat eller förälskat sig i ett stelt teknokratiskt modellbyggeri (räknenisseri som Guillou skulle ha sagt), möjligen av tidstypiska och/eller ideologiska strömningar. Som alla i ett förlorat tillstånd; man glömmer så lätt bort de sköra och subtila underlager på vilka en dynamisk kultur vilar, den förutsättning utan vilken varken rörelse eller kvalitet uppstår. Tidsödande att bygga upp, lätta att rasera. Som spindelnät. För att ta bort ett möjligt argument, det här har egentligen inget alls med ekonomi att göra!
Jag kommer med spänt intresse att följa debatten!
20070217
Att förvåna sig själv
Alltid något, sa fan när han fick se Åmål. En klassiker. Mer sällan, särskilt inte bland värmlänningar, berättas att det var efter ett besök i Säffle.... Nåja, när fan sen blir gammal så, ja vad händer då? Blir han religiös? Går han i kloster? Alternativ finns. Själv tror jag att han börjar spela dragspel. Missförstå mig rätt nu, jag börjar bli gammal och jag gillar dragspel. Numera. 
Salig farsan, heder åt hans minne, var en dängare på dragspel. Han skulle ha knallat runt kröken, såvida han inte redan hade gjort det, om han hade fått veta att jag kort efter hans död gick åstad och köpte mig ett bälgaspel. Inte minst förvånade jag mig själv storligen. Jag som alltid avskytt dragspel! Trodde inte mina öron när jag en dag vaknade, satte mig käpprak i sängen och utbrast – jag ska köpa mig ett dragspel! Åkte till Tyresö Musik med 2 500 kr på fickan. Naivt! Lärde mig snabbt att det tiodubbla var mer realistiskt och åkte hem tomhänt. Min kassa var inte anpassad till den nivån. Efter ett febrigt letande – nu skulle jag ha mitt spel - både i Sverige och Norge fann jag till slut ett begagnat italienskt Disespel för 7 000 kr hos Rämjes Musik i Väne Ryr. Det blev mitt. Dise är ungefär som dragspelens BMW. Men jag ärvde ju farsans spel, varför inte använda det? Också ett fint italienskt spel. Jo, det ska jag berätta.
Som ung var jag – annars - mycket skötsam och vattenkammad men dragspelet tog tag i mig på något mystiskt sätt. Det väckte outgrundliga obehagskänslor. Fråga mig inte varför! Än idag kan jag tycka illa om alltför klämkäcka låtar. Polkor t.ex. Inte polskor alltså som berättar alla våra livsöden och sinnesstämningar! Och jag smidde dunkla planer. Så en dag, i akt och mening att befria mig från denna ångest, smög jag in i klädkammaren där farsan tryggt parkerat sitt spel. Ritsch, ratsch, lät det när saxen skar genom bälgen. Aktionen fungerade perfekt. När farsan skulle spela runt stången på midsommaraftonen hemma i Skönstavik så kom det bara en djup suck från dragspelet. Situationen räddades hjälpligt med vit textiltejp. Jag minns faktiskt inte om jag senare blev ordentligt bannad för attentatet, det hade ju varit välbefogat förstås, men farsan var liksom inte av den sorten som for ut mot vattenkammade barn hur som helst. Han for förresten aldrig ut mot någon. Farsan var troligen den ende tandläkaren som på 70-talet tjänade på införandet av den tandvårdsreform som alla andra privattandläkare var emot. Då började han äntligen få anständigt betalt. Sån var han, farsan. Ville alla bara gott.
Hur som helst, nu står spelet åter i klädkammaren, men här hos oss. Med sin tejpade bälg. Jag får både lite ont och blir varm i hjärtat när jag ibland tar fram det. Inte för att spela på dock, jag klarar inte pianodragspel. Mitt Disespel har knappar. Jag klarar knappt det heller förresten. Hellre än bra är det som gäller alltså. Men visst hade det varit kul att dra en vals med farsgubben! Bara att få se hans glatt förvånade blick över en något pysande bälg…..
PS Kortet är från när spelet var nytt. För ett antal år sen..... Kolla den koncentrerade blicken! Taget hos goda vänner i närheten av Dunker i Sörmland. DS
20070216
Daxplock
Ser i DN att Jan Björklund & CO får lite bekymmer. Enligt en vetenskaplig undersökning står lärarna för 37% av kränkningarna/mobbningen i skolan. Mer än en tredjedel! Ska de då få sänkt ordningsbetyg? Eller tvingas byta skola? Med odrägligt beskäftig uppsyn kan jag påpeka att jag redan skrivit om det och att allt inte är så svart-vitt som i alliansens föreställning om världen (Ordning och leda! F'låt reda!).
När jag ändå är inne i mitt odrägligt beskäftiga tillstånd – och apropå på a-kassedebatten igår - vill jag åter påstå att räknenissarna tagit kommandot. Jag är rädd att alliansen i sin iver och förenklade och teknokratiska syn på världen river sönder en massa subtila värden, finmaskiga nät av sköra trådar, utan att förstå det. Eller så är det listigt medvetet?
Vi styrs, utöver våra primitiva ryggmärgsreflexer, av främst vår egenetik, vår inre kompass som pekar ut färdriktningen. Vad som är rätt och fel, gott och ont. Men all mänsklig samverkan är samtidigt beroende av system som på bästa sätt gynnar och inte motverkar goda värden. Systemen, de sköra näten, består av en komplicerad uppsättning gemensamt accepterade regler som mognat fram under många år. Lagar en självklar del av systemet men lika viktiga – viktigare - är förstås våra attityder. Solidaritet t.ex. är ingen enkel floskel som är naturligt given i alla lägen eller som man kommenderar fram. Medan alliansen ägnar sig åt sina intellektuella räkneövningar så kan vi andra konstatera att – världen inte upplevs intellektuellt.
Vi ska ju i vår få tillökning i familjen. En fyrfota liten krabat. En liten vit trasselsudd med det stolta släktnamnet Westhighland White Terrier. Westie helt enkelt. Något att se fram emot säger jag som är hundmänniska av ohejdad vana. Kära sambon, som saknar erfarenhet av jyckar, har varit mer tveksam men jag vet, hon kommer att smälta. Det är för övrigt vackert däruppe i västra delen av norra Skottland. Måste jag berätta om nån gång. Tänk när jag bodde hos Mrs Mahoney i Kinlochbervie. En fin och ädel gammal dam. Plötsligt längtar jag till Skottland!På bilden lilla Milton som jag dock inte känner.
Nu ska jag försöka fixa till vårt hemmanätverk. Hittills har mina ansträngningar mest resulterat i en ond spiral – det blir bara värre och värre ju mer jag fixar. Men skam den som ger sig! Och nu är det riktigt allvarligt; min självrespekt står på spel! Håll tummarna!
20070215
Globaliseringsrådet tröstar
Det nya Globaliseringsrådet ska ta udden av framtidsskräcken, läser jag i SvD. Och det är väl bra. Ju mer kunskap, desto mindre obefogad rädsla förstås. Eller möjligen tvärtom? Kanske skulle frågan ställas så här: är rädslan välbefogad? Kanske är det de snabba förändringarna i sig – bra eller dåliga – som skrämmer? Om vi ska tro Sverre Sjölander, vilket jag gör, så knallar vi fortfarande omkring med en stenåldershjärna. Tänk om den har nått sin yttersta gräns, sin högsta kapacitet, och vi förmår inte att ta in fler förändringar? Den massiva anhopningen skrämmer för att vi inte längre kan hantera den varken intellektuellt eller emotionellt. Förändringstakten tycks exponentiell, d.v.s. förändringsmassan förökar sig mångdubbelt upp för varje given tidsrymd. Nästan ingenting tillåts p.g.a. av den snabba takten att få sjunka in och mogna. Sätta sig. Sånt som hjärnan antagligen behöver.
Till det här ska vi plussa på ett i frihetens heliga namn ständigt ökande individuellt ansvar. Vi ska välja telecombolag, elleverantör, pensionsfonder och mycket annat. Alla komplexa frågor, ibland så komplexa och/eller (medvetet?) svåröverskådliga att vi vanliga enkla vardagsmedborgare i verkligheten saknar en reell chans att göra ”det bästa valet”.
Sånt skapar oro och stress. Det är möjligt att varje förändring i sig är välment, bra och välmotiverad men summan av förändringarna blir övermäktig. Friheten blir bakbunden, d.v.s. i praktiken ofrihet.
Till det ska vi plussa på ökade krav på rörlighet. Det ses som något positivt och eftersträvansvärt – i likhet med att vara förändringsbenägen, detta avskyvärda och försåtliga uttryck som förtjänar ett eget kapitel - för att hålla igång full sysselsättning. Antagligen är det intellektuellt riktigt, räknenissarna får snygga staplar i sina diagram, men emotionellt? Jag slås av frågan: är vi till för jobben eller tvärtom? Du kan byta ut ”rörlighet” mot ”rotlöshet”. Ökade krav på rotlöshet. Vi avkrävs som något positivt att rycka upp barn med rötterna, överge gamla sjuka föräldrar, lämna goda vänner, riva upp livsviktiga sociala skyddsnät och så vidare. Är det livskvalitet?
Till det ska vi plussa på själva globaliseringen – vad det modeordet nu egentligen står för. Att det i alla fall innebär en vidare vetskap om vad som händer på vårt klot är klart. Oftast vetskap om nöd och elände. Har jag rätt i min tro att vi människor naturligt vill ta ansvar för ”att göra gott” så ökar naturligtvis känslan av frustration med ökad vetskap och insikten i att vi i realiteten saknar möjlighet att sätta igång och ansvara för hela klotet. Kanske är det en anledning till vår negativa hållning till EU, trots att vi troligen fattar vitsen med det som fredsprojekt? Vi vill flytta hem och ta ner makten till en spelplan och en skala som vi kan omfatta och begripa och där vi i bästa fall kan vara med och påverka.
Till det ska vi plussa på klimathotet.
Om framtiden, så som jag också tror att vi på goda grunder föreställer oss den, innebär ännu fler förändringar i ännu högre takt, förändringar som i många fall de facto är rent negativa för oss, så tycker i alla fall jag att rädslan känns mycket välbefogad. Självbevarelsedrift var ordet.
20070213
Tyvärr är alla våra handläggare upptagna just nu men vi placerar dig i kö.
Jag gillar den moderna tekniken! Idag har jag haft kul i telefonen – flera timmar - med både Glocalnet och Apoteket. Jösses, vad många knappval jag gjort! Alla rätt dessutom. Hade också anledning att ringa vår utmärkta vårdcentral nere i hamnen här i Värmdö. Nytt och fräscht och juste personal. Såg naturligtvis fram emot att göra ännu fler festliga knappval men vem blev besviken om inte jag! Hann bara med en knapptryckning innan en trevlig röst svarade. Jag blev ju helt paff. Var tvungen att fråga – är du på riktigt eller är du intalad? Hon var på riktigt och vips – borta var mitt lilla problem. Desto hejigare var det att ringa Glocalnet om en liten struntsak på mobilfakturan. Skulle jag klara av lite snabbt innan lunch. Således efter en massa tryckningar:
- Välkommen till Glocalnet. Tyvärr är alla våra handläggare upptagna just nu men vi placerar dig i kö. Du har plats nummer 18.
Tackar, tackar. Ser framför mig hur en hel kader ambitiösa medarbetare sitter där och betar av kön i sitt anletes svett. Det här ska nog gå fort. Bara 18 före.
Efter tio minuter och ett stort antal – ”vi gör allt vi kan för att du så snabbt som möjlig ska komma fram” – börjar jag tvivla på det där med kader. Istället ser jag nu med allt mörkare ögon och stigande irritation en enda medarbetare, ett slappkvast till skrälle som sitter där i lugn och ro med fika och morgontidningen framför sig. Tar sig an ett eller annat samtal mellan slurkarna, allt medan bandspelaren rullar på – vi gör allt vi kan…… !
Efter ytterligare tjugo minuter har jag avancerat till plats nummer nio och har hunnit tänka en hel del. Bland annat så tänkte jag, att ett sånt här band skulle man kanske kunna ha nytta av på jobbet. Där syns det för all del när man är borta men det går säkert också att lösa på nåt sätt i dessa våra moderna tidevarv.
Tänker också ut alternativa ramsor att dra för de väntande, för omväxlingens skull. Kunde det förresten vara en god idé att koppla ihop hela kön? Öppna alla linjer. Vilken chatt det skulle bli! Om inte det går så skulle följande ramsor kunna pigga upp lite:
- För 50 spänn tar du ett rejält skutt framåt i kön…….Tryck på 50!
- Blir du gladare om du får höra hur många som nu ligger efter dig?
- Din vanliga otur, att välja fel kö igen! Försök på nytt!
- Du tycker kön är lång? Då skulle du ha varit med igår……..
- Lämna telefon- och kontokortnummer så ringer vi upp dig vilken dag som helst!
- Vill du spela Alfapet med mig?
- Tro inte på den intalade rösten. Det är bara Pelle som jobbar och han är duktigt bakis!
- Vi stänger snart, så snabba dig på!
- Skit i det här. Lägg på och gör nåt roligare!
Efter bara en knapp timmes väntan löser vi mitt problem på en- och en halv minut. De är effektiva på Glocalnet.
Men i rättvisans och sanningens namn har jag annars mest gott att säga om Glocalnet. Internetsupporten är himla bra. Jag vet…. Annars var det tider när Cilla, kompisens minsting, som treåring svarade med sin hesa röst – ”Vicken är det?”
20070212
Liberaltalibaner och reklam?
Frihet. Ett inneord idag. Frihet från, för det mesta. Inte minst frihet från tvångsanslutning till olika föreningar. Nu senast är det ju studentkåren som befinner i skottgluggen. ”Frihetsfundamentalisten Lars Leijonborg hotar med att utradera högskoleväsendets värdefullaste inslag.” – enligt Stig Strömholm i söndagens DN som menar att "Liberaltalibaner vill rasera unikt svenskt kulturvärldsarv". Stig Strömholm var rektor för Uppsala universitet under förra hälften av 90-talet om jag minns rätt. Jag känner inget behov av att behöva kasta mig in i den debatten. Fastnade bara för uttrycken - frihetsfundamentalism och liberaltalibaner. Nya ord som saknar synonymer i Word. Undrar förresten om Lars Leijonborg tar det som en komplimang?
Orden kan trots allt tjäna som en illustrativ bakgrund mot just tidens anda av frihet från. Mindre ofta talas om frihet till – som känns mer framåtsyftande och konstruktivt. Mer ansvarstagande kanske? Från – för tankarna mer till någon form av flykt som i absoluta slutänden landar i en egoismens tummelplats. Fritt från gemensamt ansvarstagande men fullt av bara jag. Låter som en otrevlig plats att vara på. Om man inte är anarkist förstås.
En paradox i sammanhanget, som jag ser det, är att ”liberaltalibanerna” ofta är så positivt inställda till reklamfinansiering, inte minst vad gäller media. Vi har ju den i och för sig alldeles för ljumma debatten om public service. Nu talas allt mer om produktplacering – smygreklam i film och TV. Den har du svårt att värja dig mot liksom mycket av all annan reklam som väller över dig i din brevlåda, i din telefon, i tidningarna, i TV och i det offentliga rummet. Vari ligger då paradoxen? Jo, snacka om tvångsanslutning! Snälla ”frihetsfundamentalister” – jag vill bli befriad från denna reklamtvångsanslutning och använda min frihet till att bidra till ett mer hållbart samhälle som inte nödvändigtvis har sin grund i konsumism. Se där, ännu ett modernt ord!
20070209
Celiaki och slentrian
Många söker information om celiaki, det ser jag på träffarna i min Sitemeter. Jomen, men var lugn kära läsare, jag ser inte vem du är.
Har precis har haft en diskussion med personalen på ”mitt” Coop Forum här i Ingarökrysset eller i Värmdö marknad. Jag må säga att jag fortfarande saknar gamla hederliga Domus mitt i byn, precis lagom stort och i centrum. Då medlemskapet också var något värt. Tänk att man lämnade in kvitton och fick återbäring i reda slantar! Inga kuponger som man lätt slarvar bort eller glömmer. Men OK, det var ett sidospår. Jag sökte fiskpinnar panerade med potatisflarn istället för med ströbröd. Jag vet att de finns på lilla Konsum eller Coop Konsum, en slags klen tröst för gamla Domus alltså, nere i centrum,. Hänger du med? På stora Coop Forum finns de däremot inte – fiskpinnarna - och det var tveksamt om de ens gick att beställa hem – ”de tillhör nog inte vårt sortiment”. Jamen, försökte jag, de finns ju nere på Konsum i byn? Nu fick jag klart för mig (nåja) hur komplicerat allt är. Det handlar om olika affärsdivisioner med olika sortiment - eller nåt sånt. Det är skillnad mellan Coop Konsum och Coop Forum. Men hallå! Jag hoppas jag fattade fel. Vad då olika sortiment!? Finns de så går de väl att beställa hem? Ett lika självklart som önskvärt svar skulle ha varit – Tyvärr, Sir/Madame, vi har dem inte hemma för tillfället men det ordnar vi på momangen! Det är ju din butik! Men kunden har tydligen inte alltid rätt.
I det här läget tänker jag så här, jag mejar ledningen för varuhuset med mina frågor och funderingar. Förr kunde man lätt bara ta tag i herr Andersson eller motsvarande, eftersom han alltid var i butiken, ”hördu du, jag skulle vilja att……o.s.v.” men det går inte idag. Idag mejlar man. Trodde jag! I alla fall hittar jag ingen mejladress – till min butik - trots annars fullödiga hemsidor. En liten djävul bakom mitt högra öra viskar att – det är en medveten strategi för att slippa sådana som du! Gnällspikar! Jag hoppas den lilla svartalfen har fel för mina och dina synpunkter är en överlevnadsfråga för alla butiker.
Egentligen ville jag bara åter en gång ta upp det faktum att många varor innehåller gluten helt i onödan, av slentrian och/eller i brist på kunskap och intresse. Då är det förstås producenterna/fabrikanterna man ska ge sig på. Naturligtvis inte med hugg och slag, utan med konstruktiva förslag och information. Man kan ju om inte annat upplysa dem om att det säkert vore en god affärsidé att ersätta vetemjöl med t.ex. ris- eller majsmjöl i redningarna i all färdigmat. Ströbrödet i färsprodukter kunde bytas ut mot havre. O.s.v. Kundkretsen skulle ju öka. Man kunde upplysa bryggerinäringen och Systemet om att gluteninnehållet i öl, som varierar stort, sannolikt ganska enkelt skulle kunna anges på flaskan respektive på hyllkanten. Man kunde föreslå att butiken skulle utse en glutenansvarig i likhet med för chark och kolonial (härligt gammalt ord eller hur?). Den personen kunde man sen skicka på en ordentlig utbildning.
Själv gör jag det idag nästan rutinmässigt. Mejlar producenterna/fabrikanterna så fort jag ser en utvecklingsmöjlighet. Ställer frågor och har synpunkter. De är oftast mycket lättare att nå via mejl än Coop och min erfarenhet är de lika ofta är tacksamma. De svarar nästan alltid på mejl dessutom. Tittar man på några producenters hemsidor så märker man också att de allt oftare tar upp frågan om gluten. Anger om deras produkter innehåller gluten eller inte.
En enkel tanke är ju att, ju fler vi blir som hör av oss, desto bättre och snabbare utveckling. Så, lägg lappar i lådan på Coop och mejla de övriga med dina frågor och synpunkter. Vi finns och vi är en ganska stor kundkrets – som dessutom tycks växa i takt med allt bättre diagnostikmetoder.
20070208
Parentetiskt
Andra lever starka och dugliga liv
Andra lyckas med sina äktenskap
Andra är alltid framgångsrika
Andra har stark kontakt med verkligheten
Andra kan alltid lösa sina problem
Andra har det alltid bättre
Ingen har såna problem som jag
Ingen är så oduglig som jag
Ingen trasslar till sitt liv som jag
Ingen misslyckas så ofta som jag
Ingen är så hjälplös som jag
För mig är du en av de andra
För dig är jag en av de andra
Låt oss alltså se in i varandras ansikten!
Peter Curman
Apropå "Tuta och kör" i förrgår.
20070207
Några aktuella dagsnoteringar
50.000 nya jobb i Stockholm under 2007 – utropar stans drottning Kristina (Axén Olin) och slår sig för bröstet å borgarskapets vägnar, väl medveten om att förtjänsten är en annans. En som hade lite otur med timingen. Var man är har sitt hjärta – äras den som äras bör! Känn efter Kristina!
Forsmark i skottgluggen. Vem kan förvånas? Det som händer nu, med bl.a. långsamt urholkad kompetens, slentriantänkande, m.m. förutsågs ju redan på 60-talet. Tilltron till kärnkraften är syskon till den lika blinda tilltron till konsumtionssamhället: vi vet att det bär av mot stupet men knallar käckt på likt förbenat. Blundar åtminstone med ena ögat. Bär människan på en nedärvd självdestruktivitetsgen? Måste läsa om min gamla favoritbok ”Nya tankar om gamla hjärnor” av Sverre Sjölander! Sverre är lagom inopportun för att vara värd att lyssna till.
Facket vann en pyrrhusseger vad gäller Sofia Appelgrens beramade salladsbar i Göteborg - på Sveriges framsida – skriver DN på ledarplats. Hon ger upp eller i varje fall säljer. Färgerna i denna ”affär” är nog trots allt mer grälla än svart-vita. Jag är absolut ingen okritisk fackkramare som förvarar eventuella fasoner men hur enkelt är det egentligen? Facket får kritik för maktfullkomlighet. För aggressivitet. Möjligen berättigad kritik i många fall men är det så märkligt när man har att möta en alltmer girig och aggressiv motpart i ett allt aggressivare samhälle. Vem kastar första stenen?
Du behöver bara ge dig ut i trafiken för att genast märka hur vi är mot varandra – jag skiter väl i dig bara JAG…… Man kan vara glad att någon alls månar om solidariteten – med fel och brister - för varje JAG är trots allt en del av och beroende av kollektivet hur illa det än kan skorra i vissa öron. Ibland blir jag så trött på nyliberalernas grunda syn på och okritiska hyllande av individualism. Pröva nån gång att våga säga VI. Men ta det försiktigt, det kan kännas oväntat varmt! Frihet är något större än egoism.
Apropå nyliberaler. Den hyllade konkurrensen, är den så bra egentligen? Jo, möjligen när det gäller idrott och produktutveckling men beträffande tjänster? Visst måste det vara så att man efter en tid av konkurrens når en punkt bortom vilken tjänsterna inte längre utvecklas utan istället urvattnas på kvalitet? Konkurrensen blir kontraproduktiv. Billigare ja, men sämre. Jag kan inte se annat. Ta exempelvis lokaltrafiken här i Stockholm. Tåg som aldrig går, bussar som pajar i en aldrig tidigare skådad omfattning. Åtminstone här i Värmdö. En slump bara? Knappast. Snarare handlar det om färre personer och sönderstressad personal, mer slarv, sämre underhåll, m.m. Ibland måste utveckling och kvalitet få kosta pengar. Idrott är ju per definition konkurrens men även här är nackdelarna tydliga. När tillräckligt många nått nån slags bortre gräns, vad händer då? Man tar till artificiella medel. Doping. Eller har jag fattat allt bakofram?
20070206
Tuta och kör! Trodde du ja!
Det finns ord som väcker välbehag. Så finns det ord som uppgradera. Man riktigt ryser. Inte långt efter ligger Plug-and-Play. Ungefär Tuta-och-Kör på svenska. För inte betyder det väl Plugga-och-Lek? Framför allt inte lek! Att uppgradera sitt system eller program är verkligen ingen lek. Försök gärna nån dag när du vill vara på dåligt humör.
Ofta börjar det ganska bra. Men sen. Först upptäcker du att bilderna i instruktionen inte stämmer överens med det du ser på din skärm, fast de borde göra det. Okey, små avvikelser kan man tycka men vänta bara, de är blott till för att mjuka upp dig lite inför den totala förvirringen som komma ska. Men redan nu börjar du krympa dig själv – det är bara jag som är korkad! Jag har säkert gjort nåt fel! Det här kommer aldrig att sluta väl. Du känner igen’et va? Strategin har fungerat. Nu är du fast och måste löpa linan ut. Om inte annat än för att bevara ett uns av din värdighet eftersom du inför familjen framstått som ett sjutusan till IT-geni. De har i och för sig för länge sedan avslöjat dig. En ömsesidigt förtegen lögn, but - the show must go on!
Strax börjar datorn grymta efter mer information – ”Sätt in….. ” - inte sällan från en tidigare gammal cd som du sorgfället glömt var du har. Kanske har du slängt den? Vad ska man med tid till om inte till att leta? Du hittar den efter några timmars irriterat letande i en gammal skokartong på vinden och fortsätter att installera. Nu blir det skjuts och du börjar nästan återvinna hoppet. Då – så nära målgången - händer det nåt som de inte knystar om i instruktionen. Allt avbryts. Vad är det nu då? Har jag redan installerat nästan hela programmet eller måste jag börja om, så tänker du eller hur? Tänk om jag lägger in dubbelt? Vojne, vojne vad konflikter i config.sys! Jag får lov att boota om hela skiten, inser du utan att fatta vad det betyder mer än ytterligare en massa krångligt och obegripligt jobb. Men det låter proffsigt. Ett tips när vi ändå är inne på grekiska, kommer nån kär men klentrogen familjemedlem in och frågar hur det går så släng bara ur dig några justa fraser, det kan i alla fall inte bli värre: Det går som tåget! Du behöver ju inte berätta att du tänkte på pendeln…. Jag ska bara skruva lite på sysedit och höja regnycklarna något. Nej, inte regn-ycklarna utan reg-nycklarna!
Efter ytterligare några timmar får du bara upp en massa felmeddelanden på skärmen. Oftast i form av siffror, koder som du kan klicka fram på nån av Microsofts miljontals hemsidor. Där kan du få tips och råd om hur du kan rätta till felet – om du är civilingenjör med IT-inriktning vill säga. Och engelsktalande. Eller tillräckligt ung. En stund senare har du ändå klickat dig runt och öppnat så många sidor att du helt enkelt totalt har tappat kontrollen. Du är så långt ifrån kärnan som man kan komma och ställer dig en fullt relevant fråga: var är jag och varför? Hur hänger det ihop? Hur började allt det här? Är det inte ovanligt tyst i huset förresten? Du tittar på klockan – 03.00. Finns det nån support öppen så här dags? Eller kaffeautomat?
Glöm det. Du har bara ett vettigt alternativ: gå och lägg dig, så att du dessutom inte somnar på ditt viktiga möte i morgon, och lämna maskinen för stunden åt sitt öde. Lämna sen i god ordning över jobbet till nån som kan - var denne godbit nu står att finna till rimlig kostnad. Framför allt - svälj förtreten.
Var jag för hård nu? Du blev väl inte dyster? Glöm inte att du är människa och delar detta beska öde med miljoner andra även om vi kanske håller masken inför varandra. Det är faktiskt inte dig det är fel på, det är tekniken! Jag ska inom kort bjuda dig på en insiktsfull och trösterik dikt av Peter Curman.
20070205
Lite vårkänning?
Har du noterat att talgoxarna börjat sjunga? Sånt får en vinterfrusen sommarkramare att tina upp! Det är möjligt att de, talgoxarna, är något felruckade i detta vår moderna klimat men jag tror inte det. Annars har hela stora flocken grönsiskor, som vi i vinter kunnat glädja oss åt som gäster vid fågelborden, bara hux flux försvunnet? Kan väl inte vara gatans kung Findus, katten du vet, som skrämt bort dem? Han har förvisso funnit sin favoritplats rakt under fågelborden. Där ligger han och funderar över varför det plötsligt blev så tomt på fåglar. 
Jag tror inte att analysförmåga är hans starkaste gren. Så tittar han förebrående på mig! Å andra sidan, när jag häromdagen kastade ut några brödskivor åt fåglarnas tillhåll, utan att först se Findus som fick ett regn av brödsmulor över sig, kikade han intensivt upp mot himlen, så troende är han nog i alla fall. Manna från skyn. Jag tror han käkade upp allt vilket förargade mig något. Han ska ändå få följande sentens av mig: ”Vi måste ha fattat fel, sa en av katterna som tålmodigt väntade utanför mössfabriken.”Apropå förargad; nu har jag sagt upp orden från oktober till plåtslageriet om att sätta upp snörashinder på taket. Känns liksom överspelat på nåt sätt så nu får vi som vanligt skotta undan tung och packad blötsnö från köksgången, det som vi hade tänkt slippa i år. Sens moral? Törs jag inte skriva om men där skulle ingå en hel del fula ord samt hantverkare i ordflödet. Även plåtslagaren ska trots det tillägnas ett ordstäv: ”Arbete är det mest fantastiska som finns här i världen, så vi bör alltid spara en del till morgondagen.”
Bilden på grönsiskan är hämtad ur Biopix - naturfoton/bilder. Katten är tyvärr inte Findus, jag har inga bilder på honom - än- utan gatans prinsessa Tess.
Parentetiskt
Några pärlor som trillat ur munnen på George W Bush:
- Jag har egna åsikter - starka åsikter - men jag tror inte alltid på dem.
- Huvuddelen av vår import kommer från andra länder.
- Det är fortfarande en farlig värld. Det är en värld full av galningar, osäkerhet och möjliga mentala förluster.
Så sant, så sant!
20070202
Profeten om undervisning och självkännedom
Apropå förra bloggen om skolan.
Då sade en lärare: ”Tala till oss om hur vi skall undervisa.”
Och han sade:
Ingen kan uppenbara för er något annat än det som redan ligger slumrande i gryningen av er kunskap. Den lärare, som vandrar i Templets skugga bland sina lärljungar, ger inte av sin visdom utan snarare av sin tro och kärlek. Om han är i sann mening vis, bjuder han er inte att stiga in i sin visdoms boning, utan leder er till tröskeln av er egen själ.
Astronomen kan ge er av sitt vetande om rymden, men han kan inte ge er sin förståelse. Sångaren kan återge den rytm varav rymden är full, men han kan inte ge er den lyhördhet som förmår kvarhålla rytmen eller rösten som återger den.
Och den som är begåvad i talens vetenskap kan berätta för er om måttens och vikternas värld, men han kan inte leda er dit. Ty en människas klarsyn kan ej låna sina vingar till en annan.
Och liksom var och en av er står ensam inför Gud så är han också ensam i sin kunskap om Gud och i sin förståelse av jorden.
En man sade: ”Tala till oss om Självkännedom.”
Och han svarade och sade:
Era hjärtan känner i sina tysta djup dagarnas och nätternas hemligheter. Men öronen törstar efter ljuden av ert hjärtas kunskap.
Ni vill veta i ord det som ni alltid har vetat i era tankar. Ni vill vidröra era drömmars nakna kropp. Och det är riktigt att ni bör få det.
Er själs dolda källåder måste av inre nödvändighet stiga uppåt och porlande söka sin väg mot havet; och skatten från era omätliga djup skall ligga avtäckt inför er ögon.
Men väg inte er okända skatt på våg och sök inte pejla djupet av er kunskap med sond och lod.
Ty ert jag är ett hav, omätligt och utan gräns. Säg inte: ”Jag har funnit Sanningen” utan hellre; ”Jag har funnit en sanning.”
Säg inte; ”Jag har funnit själens väg”, säg hellre; ”Jag har mött själen vandrande på min stig.#
Ty själen vandrar på alla stigar. Själen vandrar inte på utstakad väg, ej heller växer den som ett strå. Den slår ut som en lotusblomma med oräkneliga kronblad.
Är inte just den sista meningen essensen av lärarens mödor – att ge eleven möjlighet att likt lotusblomman låta alla sina kronblad blomma? I så fall behövs en vidsynt och insiktsfull tolkning av begreppet kunskap.
Parentetiskt
De, som vilse vandra,
nya stigar leta,
varav sedan andra
hava gagn att veta.
Gustav Fröding
Lära för livet! Vems lära? Vems liv?
Kära läsare, en varning i bästa välmening: du står inför ett långt och ordrikt dokument. Förhoppningsvis också med en del goda tankar men är du ointresserad av den skolutveckling som ligger mig så varmt om hjärtat – gör något roligare!
Rubriker:
- Oförtjänt i strykklass
- Kunskap? Det vet jag inte….
- Du är vad du tänker
- Andragradsekvation och pluskvamperfekt! Men inte bara det väl?
- Ordning och leda! F’låt reda!
- Tryck skapar mottryck
- Med ändan före in i framtiden?
******************************************************************************
Oförtjänt i strykklass
Visst kan jag lätt förstå frustrationen hos lärare, elever och föräldrar i de skolor där oordning och ibland kaos råder. Vilket långtifrån gäller i alla skolor, tvärtom! Ibland får jag rent av för mig att skolans krisstämpel är en slags politiskt korrekt överdrift, ivrigt påhejad av folkpartiets behov av profilering. Hur illa ställt är det egentligen? Skolan har levt mer eller mindre krisetiketterad under de senaste fyrtio, femtio åren. Sen realskolan försvann. Och så illa kan det ju inte ha varit eftersom konungariket Sverige fortsätter att existera och det på goda grunder dessutom. Vi hävdar oss allmänt mycket bra i en tuff internationell konkurrens. Vi är en ledande musiknation med stor bredd. Unga författare debuterar i rasande takt. Vem tackar skolan för den boomen? Det känns som om skolan oftast får ta stryk för både det ena och andra men sällan får beröm för nånting. Lärarna hukar naturligtvis i korselden. Ibland skulle jag vilja mana dem – ställ er upp för sjutton, raka i ryggen och var stolta! Ta tillbaka värdigheten. Vägra att låta er göras till offer!
Kunskap? Det vet jag inte….
När det högljutt ropas efter mer kunskap i skolan, vad är det då man menar? Vem kan, ska och har auktoritet nog att peka ut vad som är rätt kunskap när man inte ens kan definiera själva begreppet kunskap entydigt? Kunskap kan ju vara allt från att utantill kunna rabbla tågtidtabeller till de djupaste insikter i kvantfysikens mystiska labyrinter. Eller varför inte också analysförmåga och empati?
Word ger följande synonymer för ordet kunskap – vetande, lärdom, kunnande, know-how, kännedom, insikt, vetskap och inblick. Om vi förutsätter att kunskapen blir meningsfull först satt i ett sammanhang så kommer vi in på begreppet förmåga. Att också kunna, inte bara veta.
För att ta till Word igen; följande synonymer anges för ordet förmåga - duglighet, talang, kunnande, skicklighet, begåvning, fallenhet, anlag och ork.
Vi skulle kunna se kompetens som – kunskap och förmåga. Om vi sedan ser att varje synonym i de båda fallen, var och en, rymmer en egen liten vinkling i förhållande till varandra, och att de i varje individ kan kombineras på tusen olika sätt, inser vi lätt hur spretiga och svårhanterliga begreppen kunskap och kompetens är. Dessutom behöver de i skolans värld kopplas till sammanhang där de är nyttiga inte bara idag, utan i synnerhet i morgon och i övermorgon. Inte alldeles enkelt! Läs gärna Agneta Lagercrantz utmärkta dikt/tankar om kompetens genom att klicka på denna länk!
Du är vad du tänker
Elever bråkar, säger vi vuxna. Vi kan också välja att säga att de testar och övar. Testar sin styrka och prövar sina gränser. Övar social kompetens och konfliktlösning. Ibland handlar det säkert även om krokiga vägar att ropa på hjälp och/eller en desperat längtan efter att bli respekterade och sedda för sitt varande, inte sitt görande. Älska mig som den jag är liksom. Stenåldershjärnan styr oss. Och det är ju alldeles utmärkt - om man fångar möjligheten att lyfta dem från en primitiv nivå till en mer förfinad. Och sånt sker – med gott resultat - på många insiktsfulla skolor med rätt attityder där man praktiserar t.ex. Charlie eller Social Emotionell Träning m.fl. metoder för att utveckla barnens förmåga till mänsklig interaktion – som det heter lite finare. Det här med attityder styr nog vårt beteende mer än vi tror eller vill erkänna. Testa får du se. Blunda och tänk på bråk och stök. Du ser en inre bild. Skifta sen fokus. Byt ut den bilden mot bilden du får när du tänker på social träning. Det händer något eller hur?
Man skulle provokativt kunna påstå att bråket i grunden är en god källa att ösa ur till gagn för ökad kunskap och självkännedom. Jaha, ja, hör jag skeptikerna harkla sig. Så nu ska vi hylla oredan i skolan? Självklart inte. Vi behöver säkert alla ha lugn och ro på våra arbetsplatser. Det handlar naturligtvis inte om anarkistisk eller uppgiven kravlöshet utan mer om andra krav.
Andragradsekvation och pluskvamperfekt! Men inte bara det väl?
Självklart ska skolan lära ut alla nyttiga baskunskaper: svenska, matte, samhällskunskap, med flera ämnen, som vi behöver ha – men inte bara det. En spännande fråga är vilken kultur, och hur man bygger upp den, som gynnar inte minst ”men inte bara det”? Vad skulle då ”inte bara det” kunna vara? Varför inte nyfikenhet, självkännedom, kreativitet, frimod och inte minst förmågorna att kunna kommunicera och lösa konflikter, det senare stora generella bristvaror i dagens yrkesliv. Den gamla pluggskolan, som vi syns vara på väg tillbaka mot om alliansen får som den vill, var/är ganska bra på det förra, de teoretiska områdena. Den var/är usel på de senare områdena mer kopplade till förmåga. Vi behöver lägga till nånting nytt utöver baskunskaperna. Istället för att backa baklänges tillbaka in i den gamla skolan med sina repressiva värderingar skulle skolan behöva knuffas framåt och få hjälp att ta tag i nya idéer. Vilka om inte forskningen och skolan borde ligga i absoluta framkanten, ha siktet inställt över horisonten?
Ordning och leda! F’låt reda!
Det här med ordningsbetygen då, är det verkligen så farligt? Ja, det är det. För det första, det är en tydlig signal och därmed en viktig del i uppbyggnaden av skolans värdegrund och kultur. En kultur som lätt kan gynna ett hierarkiskt och repressivt förhållningssätt till varandra där risken för kränkningar är stor och där vi väger varandra utifrån småttiga skålpund. En kultur som knappast främjar utvecklingen mot jämställdhet, frimodighet och kreativitet. Vill vi ha det så? För övrigt går det tvärsemot trenden i näringslivet.
För det andra, är det alltid elevens fel att stök förekommer i klassrummet? Olämpliga lärare förekommer de facto också. Hur hantera det? Vem ska egentligen ha ”prickningen”? Att få ordningsbetyget sänkt av en lärare som själv kan vara en del av problemet lär kännas som en dubbel kränkning.
För det tredje, de kan lätt missbrukas som ett bekvämt medel för att slippa ta itu med det saken verkligen gäller. Som om - man hade löst problemet.
Kuriöst; hur går ordningsbetygen ihop med det av alliansen så hyllade kundbegreppet? Gäller det inte längre skolans elever? För inte ska man väl pricka sina kunder som ju alltid har rätt?
Tryck skapar mottryck
Jag tror, som du sett ovan, att små nyansskillnader i vårt beteende liksom i våra attityder har stor betydelse hur vi möter varandra i olika situationer. Hur vi ser på kunskap och förmåga. Hur vi ser på varandra. Vår syn på konflikter berättar något om hur vi sen ser lösningarna. Allra ytterst handlar valet om vilken skola vi ska ha ofrånkomligt om vår människosyn.
Av alla tillgängliga ”verktyg” i lärarens hand föreställer jag mig att det minst verksamma är ordningsbetyg. De är t.o.m. kontraproduktiva för tryck skapar mottryck. Handlar det inte snarare om att försöka förstå – ha kunskap om – koderna, varför barnen beter sig som de gör, och dessutom att ha förmåga att omsätta denna kunskap i praktisk pedagogisk/vägledande gärning? Att torgföra gammeldags repressiva medel i god neokonservativ stil istället för att satsa lika hårt på att öka lärarnas kunskap och förmåga inom området känns så uppgivet och fantasilöst!
Med ändan före in i framtiden?
Skolan har att fostra barnen inte bara att möta dagens samhälle utan fastmer morgondagens med sina krav på ”rätt” kunskap och behov av förmåga - kompetens. Skolan behöver ligga i framkant. Själv kan jag undra över det kloka i att då tillsätta en f.d. militär, med rötter och ideal hämtade i 60-talets militära och hierarkiska syn på människan och kunskap, som skolminister. Som att åka med ändan före in i framtiden. Sen kan säkert Jan Björklund vara en redig och hyvens karl och jag lovar härmed att sluta trakassera honom på bloggen. Jag medger att det är ovärdigt!
Jag skulle tro, eller hoppas, att de flesta lärare (framtidsguider) håller med mig, och som sagt, flertalet lärare jobbar också på ett insiktfullt sätt, men hur opportunt är det i dag att hävda dessa politiskt inkorrekta ”irrläror”, bekvämt stämplade som trams och flum?
Läs gärna nästa blogg där Kahlil Gibrans’ Profeten berättar om undervisning och självkännedom.
20070201
Miranda, Canon och jag
Tog fram min riktiga digitalkamera, inte den i mobilen alltså, häromdagen för att ta några vackra vinterbilder. Jag hann inte med innan solskenet förbyttes i mulet gråväder. Inte lika kul! Det slog mig hur länge sedan det var sedan jag senast fotograferade. När digitalen var ny tog jag väl tusen bilder i veckan, med viss överdrift, men insåg ganska snart att jag höll på att dränkas i bilder jag aldrig skulle komma att titta på. Kunde ju inte ens hålla reda på dem trots alla tillgängliga fotoprogram i datorn. Intresset svalnade. Är det alltid så, att finns möjligheten – att t.ex. nästintill ta hur många bilder som helst gratis – så måste man utnyttja denna tillgång?
Tänk förr, då kunde jag gå ut med min kära Miranda i ambitionen att ta två bilder under en hel dag ! Miranda var en hederlig gammal spegelreflexkamera och vi var som oskiljaktiga. Jag kunde henne utan och innan och hon svarade genast upp på mina behov. Vi var en juste team. Men en dag gav hon upp - lite bedagat småbucklig - vilket inte var så konstigt efter alla äventyr hon varit med om. Och inga reservdelar fanns att tillgå. Däremot fanns gode vännen Nalle att tillgå. Låna min Canon, jag använder den aldrig. Trivs du med den kan du sen köpa den till ett facilt pris. Så sa han och jag accepterade. Den har ju en modellbeteckning också som jag inte minns och nu – symtomatiskt nog – hittar jag den inte. Kameran alltså. Vi kom liksom aldrig riktigt överens. Redan från början hade vi ett avvaktande förhållningssätt till varandra. Ömsesidig skepsis. Ganska snart började den verkliga cirkusen.
Först var det i Enviken i Dalarna. Vi var som vanligt på den tiden där och spelade på stämmorna runtomkring. Som vanligt bodde vi också hos Lasse i Vallbyn. Sambon och jag hade precis tagit ett skönt kvällsdopp i vackra sjön Björkan och satte oss på Lasses ljugarbänk för att torka och njuta av den sena och röda solen. Bänken var en planka på två bockar, en viktig upplysning! Sambon lägger Nalles kamera försiktigt vid sin sida. Så reser hon sig utan förvarning varpå jag plötsligt finner mig sprattlande på väg ner bland buskarna bakom och ser Canonen likt en satellit göra en snygg parabel över himlen för att sen kraschlanda i ett stenrös strax intill. Det blev en dyr reparation.
Nästa äventyr tog sin vändning hemma på udden i Vänern. Återigen en skön sommarkväll väl lämpad för en stilla roddtur. Vi hade hunnit en bit från bryggan när sambon undrade om vi inte borde ta med kameran – det är ju så vacker sol! Såklart! Back mot bryggan jag upp till stugan efter Canonen. Springer ner igen, lite bråttom för att inte missa solnedgången, och klampar väl kanske lite för hårt i den då gamla och halvgistna bryggan. Du fattar? Självklart brister den och jag faller med dunder och brak rakt igenom med kameran hängande runt halsen. Själv far jag genom hålet men kameran tvärstannar liksom kvar på bryggan. Stående på botten med bryggan som en krage runt halsen ser jag hjälplöst en massa konstiga detaljer från kameran studsa runt på bryggan för att sen med små plupp landa i vattnet. Det blev en dyr reparation igen. En tröst i sammanhanget var att kameran ändå förblev torr. Några bilder blev det inte och ingen fortsatt roddtur heller för den delen.
Tredje gången gillt var vi ute på fyrön Fogden (där du har en live-webbkamera med utsikt över Åmålsviken in mot Åmål, se länkarna) hemma i Vänerns vatten. Vi skulle fotografera segelracet med de vackra skärgårdskryssarna. För säkerhets skull hade jag lindat in kameran i mjuka tröjor som jag i sin tur packat ner i en väska. Trots den strålande solen blev det snart lite kyligt i vinden med bara T-shirten. En tröja skulle sitta fint. Du fattar igen va? Visst, tog ju upp min tröja utan tanke på kameran som liksom välde ur väskan för att försmädligt rulla utför klipporna. Fogden är en rätt brant klippö. Lyckosamt nog stannade den upp i en liten skreva med ett måsbo. Ett tomt bo som tur var, det hade kunnat bli omelett!
Det blev till slut en ganska dyr kamera trots att Nalle gav ett mycket hyggligt kamratpris. Jag kände mig, utan några som helst påtryckningar vill jag påpeka, naturligtvis manad att köpa den efter allt som skett. Sen la jag den sorgfälligt i skåpet hemma för tid och evighet. Trodde jag - men nu tycks hon alltså ha gått och gömt sig också!
