P1 tilltalar mig. Talar till mig vuxet.

Visst kan övertramp förekomma i stridens hetta och Björn Elmbrandt har väl möjligen tagit i lite mer än vad tyget håller för – det här med khmerer - när han nu åter blåser liv i debatten om P1. En debatt jag följer noga som sedan många år trogen P1-lyssnare. Lyssnade faktiskt på P1 redan som ung, mycket på grund av just det vuxna tilltalet som florerat som argument för P1 i debatten. En annan orsak var även bristen på snuttifiering, om uttrycket tillåts, en snuttifiering som då ändå, och ställt mot dagens, måste betecknas som rena rama ultrarapiden.

Att ta i så att sömmarna spricker kan dessvärre leda till möjligheter för de som vill blanda bort sakargumenten, så som t.ex. Martin Jönsson gör i SvD. I sak ligger det mycket i den alltid så kloke Elmbrandts kritik. Tycker jag. Jag har också lätt att förstå de höga brösttonerna, ensam som hans tycks vara spänd framför vagnen. Vem skulle inte gnägga högt? Var finns vapendragarna? Det är mänskligt att vara rädd om sitt eget skinn men ändå, precis som självrespekten inte skulle vara värt något?

Så allt ska förbli vid det gamla? Det frågan riskerar man att få drämd i skallen som magsur bakåtsträvare om man förvarar ”gamla” P1. För att ta till min hederliga gamla käpphäst, all utveckling betyder förändring men all förändring behöver inte vara utveckling. Tittar man på synonymer till utveckling pekar alla på framåt, synonymer till förändring är neutrala eller negativa. Många med mig tycker uppenbarligen att förändringarna på P1 är just förändringar, inte utveckling.

De gustibus non est disputandum - om smaken ska man inte diskutera. Det känns onödigt att ställa yta mot djup så som sker i debatten. Var sak har sin plats, är ett annat gammal klämkäckt ordspråk som kanske ändå pekar på något? Båda behövs och det ena är inte finare än det andra. Gärna lite glam och trams som i underbara På minuten (som av någon outgrundlig anledning sedan länge faktiskt ligger i P1) och Lantz i P? men också mer sofistikerade och analyserande program där folk får tala till punkt som i Gomorron Världen, salig Konflikt med många många flera. Där tal kommer före prat, som nån uttryckte det.
Möjligen ligger det en klok erfarenhet bakom att våra livsmedelsbutiker inte blandar sina varugrupper hur som helst? En viss struktur underlättar våra val - kanske ett administrativt argument för att renodla kanalerna istället för att göra alla till samma mischmasch i något fåfängt försök att nå alla överallt? Sist och slutligen borde det ändå vara kvaliteten som avgör ”var jag handlar”. Även glam och trams behöver en kvalitativ överbyggnad om nu någon tvivlade på det.

Jag kommer inte ifrån känslan av att cheferna på SR, i likhet med alliansen, förlorat eller förälskat sig i ett stelt teknokratiskt modellbyggeri (räknenisseri som Guillou skulle ha sagt), möjligen av tidstypiska och/eller ideologiska strömningar. Som alla i ett förlorat tillstånd; man glömmer så lätt bort de sköra och subtila underlager på vilka en dynamisk kultur vilar, den förutsättning utan vilken varken rörelse eller kvalitet uppstår. Tidsödande att bygga upp, lätta att rasera. Som spindelnät. För att ta bort ett möjligt argument, det här har egentligen inget alls med ekonomi att göra!

Jag kommer med spänt intresse att följa debatten!