Datorn - en tidstjuv?

Du sitter för mycket framför datorn! Det kan jag ibland få höra från kära sambon. Mitt envisa försvar är då: säg inte datorn. Ibland skriver jag. Alltför mycket tycker nog inte bara sambon är jag rädd…. Andra gånger sköter jag räkenskaperna. Ofta läser jag tidningarna, svenska och utländska. Tycker fortfarande att det är en vidunderlig möjlighet. Alla världens tidningar rätt in i mitt lilla fönster! Naturligtvis går mycket tid åt till att hålla kontakt med mina underbara vänner – mejla som det heter idag. Däremot har jag ännu inte gett mig in på rent chattande som yngsta fröken här i familjen. Har inte känt något behov av det, antagligen med ålderns rätt. Eller kanske fel. Håller också koll på unga systerdottern som nyligen for till Lissabon på ett år för att som volontär jobba med rättvis handel. Tänk om de möjligheterna funnits när man var ung! Vad då avundsjuk? Alltför sällan, även om det går lite i vågor, gör jag musik. Arrangerar lite körmusik eller pillar ihop nån enkel polska eller så. Allt detta händer framför datorn, den älskade eller hatade. OK, så gillar jag problemlösning i sig där Excel erbjuder många möjligheter…. Just nu har jag totalt tappat kollen på alla länkar i mitt omfattande ekonomiprogram, lappat och lagat under tio år!

Jag tycker mitt argument är starkt men jag är ändå tveksam om det biter på min närmaste omgivning. Börjar tro att förhållandet till datorn mer handlar om irrationella känslomässiga faktorer än rationella. Som så mycket annat. Kan till och med utlösa svartsjuka! Det någon ser som ett utmärkt verktyg för att förverkliga sina idéer och lustar, en frihet, det ser andra som en mer eller mindre avskyvärd tidstjuv som gör dig ofri. Även jag min Brutus kan förstås bli betänksam när jag hör om ungar som sitter och spelar framför datorn i kanske åtta timmar om dagen. Men vem är jag att döma? Hörde i morse på radion – detta utmärkta medium - att kirurger som på fritiden ägnar sig åt datorspel minst tre timmar i veckan gör 30% färre misstag i jobbet. Är lite osäker på siffrorna där men ändå.

Något som trots allt gör mig betänksam är själva tekniken i sig. Egentligen stenåldersmässig eller i varje fall inte särskilt väl anpassad till oss människor. Hur mycket tid ägnar jag åt det kreativa ”arbetet” respektive att få apparaterna att fungera, kan jag ibland fråga mig? Hur mycket tid går åt att vänta på support?
Som nu, den senaste veckan, när all ledig tid har gått åt till att återställa hemnätverket med sina tre datorer, uppgradera sambons dator från ME till XP – det var då de verkliga problemen började –, installera några nya program i min egen dator som exempelvis kortläsare.

Jag minns när gamle gode vännen och trubaduren Mats Paulson och jag på sjuttiotalet hade köpt oss varsin Atari för att göra musik på. ”Du gör musik medan jag ständigt håller på att lära mig nya program” sa han betänksamt efter en tid. Mats, som teknikintresserat musikproffs, utvecklade hela tiden sin arsenal av hård- och mjukvara. Som amatör, om än också teknikintresserad, hade jag ändå inte samma behov. Jag kunde koncentrera mig på själva musikhantverket. Faktum är att jag fortfarande har kvar samma gamla apparat som bara tuffar och går! Om det finns nån; sens moral får man fundera över.