Globaliseringsrådet tröstar

Det nya Globaliseringsrådet ska ta udden av framtidsskräcken, läser jag i SvD. Och det är väl bra. Ju mer kunskap, desto mindre obefogad rädsla förstås. Eller möjligen tvärtom? Kanske skulle frågan ställas så här: är rädslan välbefogad? Kanske är det de snabba förändringarna i sig – bra eller dåliga – som skrämmer? Om vi ska tro Sverre Sjölander, vilket jag gör, så knallar vi fortfarande omkring med en stenåldershjärna. Tänk om den har nått sin yttersta gräns, sin högsta kapacitet, och vi förmår inte att ta in fler förändringar? Den massiva anhopningen skrämmer för att vi inte längre kan hantera den varken intellektuellt eller emotionellt. Förändringstakten tycks exponentiell, d.v.s. förändringsmassan förökar sig mångdubbelt upp för varje given tidsrymd. Nästan ingenting tillåts p.g.a. av den snabba takten att få sjunka in och mogna. Sätta sig. Sånt som hjärnan antagligen behöver.

Till det här ska vi plussa på ett i frihetens heliga namn ständigt ökande individuellt ansvar. Vi ska välja telecombolag, elleverantör, pensionsfonder och mycket annat. Alla komplexa frågor, ibland så komplexa och/eller (medvetet?) svåröverskådliga att vi vanliga enkla vardagsmedborgare i verkligheten saknar en reell chans att göra ”det bästa valet”.
Sånt skapar oro och stress. Det är möjligt att varje förändring i sig är välment, bra och välmotiverad men summan av förändringarna blir övermäktig. Friheten blir bakbunden, d.v.s. i praktiken ofrihet.

Till det ska vi plussa på ökade krav på rörlighet. Det ses som något positivt och eftersträvansvärt – i likhet med att vara förändringsbenägen, detta avskyvärda och försåtliga uttryck som förtjänar ett eget kapitel - för att hålla igång full sysselsättning. Antagligen är det intellektuellt riktigt, räknenissarna får snygga staplar i sina diagram, men emotionellt? Jag slås av frågan: är vi till för jobben eller tvärtom? Du kan byta ut ”rörlighet” mot ”rotlöshet”. Ökade krav på rotlöshet. Vi avkrävs som något positivt att rycka upp barn med rötterna, överge gamla sjuka föräldrar, lämna goda vänner, riva upp livsviktiga sociala skyddsnät och så vidare. Är det livskvalitet?

Till det ska vi plussa på själva globaliseringen – vad det modeordet nu egentligen står för. Att det i alla fall innebär en vidare vetskap om vad som händer på vårt klot är klart. Oftast vetskap om nöd och elände. Har jag rätt i min tro att vi människor naturligt vill ta ansvar för ”att göra gott” så ökar naturligtvis känslan av frustration med ökad vetskap och insikten i att vi i realiteten saknar möjlighet att sätta igång och ansvara för hela klotet. Kanske är det en anledning till vår negativa hållning till EU, trots att vi troligen fattar vitsen med det som fredsprojekt? Vi vill flytta hem och ta ner makten till en spelplan och en skala som vi kan omfatta och begripa och där vi i bästa fall kan vara med och påverka.

Till det ska vi plussa på klimathotet.

Om framtiden, så som jag också tror att vi på goda grunder föreställer oss den, innebär ännu fler förändringar i ännu högre takt, förändringar som i många fall de facto är rent negativa för oss, så tycker i alla fall jag att rädslan känns mycket välbefogad. Självbevarelsedrift var ordet.