Att förstå eller döma?

Vår anpassningsförmåga verkar nästintill obegränsad. Jag antar att det har med artens fortlevnad att göra. Idag har vi vant oss vid de förskräckliga bombdåden i Irak, och på andra platser, så att praktiskt taget varje nytt dåd bara renderar en liten sidonotis i tidningarna. Kanske handlar det inte bara om anpassning utan också om ork och självbevarelsedrift? Vi orkar kanske inte hur mycket som helst. En del av globaliseringen är ju att vi till frukost får i stort sett alla världens olyckor serverade på vårt köksbord. Det ska mycket övning till för att kunna värja sig mot att behöva spendera resten av dagen fylld av frustration och skuldkänslor. Och vi somnar inte sällan till samma anrättning hur det nu påverkar vår nattsömn. Har inte du liksom jag någon gång tänkt tanken – får man verkligen vara glad i en så rutten värld? Det får man, kan jag i så fall trösta dig med! Sånt man inte kan påverka kan man naturligtvis inte heller ansvara för. Däremot ska vi lika självklart ta ansvar för sådant som vi kan påverka. Vår självrespekt eller självkänsla mår så bra av det.

Jag är uppfostrad att försöka förstå som en del av mitt ansvar. Att undersöka orsakssammanhang före att döma. Ändå misslyckas jag ändå alltför ofta och blir om inte rent av (för)dömande så i alla fall alltför kategorisk. Bevisen finns obönhörligen i min blogg. Förhållningssättet, att söka förståelse och att inte döma, förväxlas ibland med pjolt, flumartad slapphet och ovillkorlig acceptans. Men att söka ”sanningen” har att göra med respekt för både människan och situationen ifråga – och inte minst för mig själv – så hur kan det bara avfärdas som flummig slapphet? Att agera utan att förstå och känna respekt kan leda oss lika långt bort i tok som för Bush i Irak. Och visst kan jag förstå utan att behöva acceptera faktum. Gränser bör inte sättas i blindo.

Att försöka förstå bombdåden i Irak är en verklig utmaning. Det första och svåraste hindret är kanske vår egen kända avsky? Emotionerna försvårar den intellektuella analysen. Jag försöker ständigt men har hittills gått bet i sanningens namn. Trots allt inser jag att det är en ytterst komplicerad väv och, inte minst, att jag saknar tillräckliga kunskaper och insikter för att komma till bättre förståelse. En i sig inte oviktig insikt eller ”förståelse”. Här kunde medierna vara oss bättre behjälpliga genom att servera oss både bredare och djupare kunskap.

Gårdagens illdåd i Irak, då en självmordsbombare tog med sig åtskilliga och oskyldiga fotbollsspelande barn in i döden, undrar jag om jag någonsin kommer att förstå? Vill jag ens försöka förstå? Alla mina emotioner liksom hela min värdegrund – allt jag lärt mig i och om livet - reser sig som en kompakt mur. Nej, säger den!!! Även om man möjligen kan finna en slags intellektuell strategi i dådet så hur skulle jag ändå någonsin kunna förstå bombarens premisser? Eller planläggarens? Bor det kvar ens någon liten skärva av självrespekt i dessa deras själar? Vilket värde vägleder dem? Och hur kan en religion som predikar kärlek, som alla religioner ytterst gör, tolkas att leda till så grymma och omänskliga handlingar? Om dådet nu alls utförts i religionens eller kärlekens namn. Ändå är det kanske vår – tunga - mänskliga plikt att försöka förstå, att försöka besvara frågorna ovan, liksom att vi söker efter "sanningen" i förintelsen? Allt för att om möjligt förhindra att historien upprepar sig.

En naturvetenskaplig sanning säger att tryck skapar mottryck. Ju högre tryck, desto starkare mottryck. Det kanske gäller även vårt mänskliga beteende? Om förståelse i stort som smått hjälper oss att minska trycket så är vi möjligen en bit på väg? Finns det egentligen något annat alternativ till en bättre värld kan jag fråga mig?