Kära läsare, en varning i bästa välmening: du står inför ett långt och ordrikt dokument. Förhoppningsvis också med en del goda tankar men är du ointresserad av den skolutveckling som ligger mig så varmt om hjärtat – gör något roligare!
Rubriker:
- Oförtjänt i strykklass
- Kunskap? Det vet jag inte….
- Du är vad du tänker
- Andragradsekvation och pluskvamperfekt! Men inte bara det väl?
- Ordning och leda! F’låt reda!
- Tryck skapar mottryck
- Med ändan före in i framtiden?
******************************************************************************
Oförtjänt i strykklass
Visst kan jag lätt förstå frustrationen hos lärare, elever och föräldrar i de skolor där oordning och ibland kaos råder. Vilket långtifrån gäller i alla skolor, tvärtom! Ibland får jag rent av för mig att skolans krisstämpel är en slags politiskt korrekt överdrift, ivrigt påhejad av folkpartiets behov av profilering. Hur illa ställt är det egentligen? Skolan har levt mer eller mindre krisetiketterad under de senaste fyrtio, femtio åren. Sen realskolan försvann. Och så illa kan det ju inte ha varit eftersom konungariket Sverige fortsätter att existera och det på goda grunder dessutom. Vi hävdar oss allmänt mycket bra i en tuff internationell konkurrens. Vi är en ledande musiknation med stor bredd. Unga författare debuterar i rasande takt. Vem tackar skolan för den boomen? Det känns som om skolan oftast får ta stryk för både det ena och andra men sällan får beröm för nånting. Lärarna hukar naturligtvis i korselden. Ibland skulle jag vilja mana dem – ställ er upp för sjutton, raka i ryggen och var stolta! Ta tillbaka värdigheten. Vägra att låta er göras till offer!
Kunskap? Det vet jag inte….
När det högljutt ropas efter mer kunskap i skolan, vad är det då man menar? Vem kan, ska och har auktoritet nog att peka ut vad som är rätt kunskap när man inte ens kan definiera själva begreppet kunskap entydigt? Kunskap kan ju vara allt från att utantill kunna rabbla tågtidtabeller till de djupaste insikter i kvantfysikens mystiska labyrinter. Eller varför inte också analysförmåga och empati?
Word ger följande synonymer för ordet kunskap – vetande, lärdom, kunnande, know-how, kännedom, insikt, vetskap och inblick. Om vi förutsätter att kunskapen blir meningsfull först satt i ett sammanhang så kommer vi in på begreppet förmåga. Att också kunna, inte bara veta.
För att ta till Word igen; följande synonymer anges för ordet förmåga - duglighet, talang, kunnande, skicklighet, begåvning, fallenhet, anlag och ork.
Vi skulle kunna se kompetens som – kunskap och förmåga. Om vi sedan ser att varje synonym i de båda fallen, var och en, rymmer en egen liten vinkling i förhållande till varandra, och att de i varje individ kan kombineras på tusen olika sätt, inser vi lätt hur spretiga och svårhanterliga begreppen kunskap och kompetens är. Dessutom behöver de i skolans värld kopplas till sammanhang där de är nyttiga inte bara idag, utan i synnerhet i morgon och i övermorgon. Inte alldeles enkelt! Läs gärna Agneta Lagercrantz utmärkta dikt/tankar om kompetens genom att klicka på denna länk!
Du är vad du tänker
Elever bråkar, säger vi vuxna. Vi kan också välja att säga att de testar och övar. Testar sin styrka och prövar sina gränser. Övar social kompetens och konfliktlösning. Ibland handlar det säkert även om krokiga vägar att ropa på hjälp och/eller en desperat längtan efter att bli respekterade och sedda för sitt varande, inte sitt görande. Älska mig som den jag är liksom. Stenåldershjärnan styr oss. Och det är ju alldeles utmärkt - om man fångar möjligheten att lyfta dem från en primitiv nivå till en mer förfinad. Och sånt sker – med gott resultat - på många insiktsfulla skolor med rätt attityder där man praktiserar t.ex. Charlie eller Social Emotionell Träning m.fl. metoder för att utveckla barnens förmåga till mänsklig interaktion – som det heter lite finare. Det här med attityder styr nog vårt beteende mer än vi tror eller vill erkänna. Testa får du se. Blunda och tänk på bråk och stök. Du ser en inre bild. Skifta sen fokus. Byt ut den bilden mot bilden du får när du tänker på social träning. Det händer något eller hur?
Man skulle provokativt kunna påstå att bråket i grunden är en god källa att ösa ur till gagn för ökad kunskap och självkännedom. Jaha, ja, hör jag skeptikerna harkla sig. Så nu ska vi hylla oredan i skolan? Självklart inte. Vi behöver säkert alla ha lugn och ro på våra arbetsplatser. Det handlar naturligtvis inte om anarkistisk eller uppgiven kravlöshet utan mer om andra krav.
Andragradsekvation och pluskvamperfekt! Men inte bara det väl?
Självklart ska skolan lära ut alla nyttiga baskunskaper: svenska, matte, samhällskunskap, med flera ämnen, som vi behöver ha – men inte bara det. En spännande fråga är vilken kultur, och hur man bygger upp den, som gynnar inte minst ”men inte bara det”? Vad skulle då ”inte bara det” kunna vara? Varför inte nyfikenhet, självkännedom, kreativitet, frimod och inte minst förmågorna att kunna kommunicera och lösa konflikter, det senare stora generella bristvaror i dagens yrkesliv. Den gamla pluggskolan, som vi syns vara på väg tillbaka mot om alliansen får som den vill, var/är ganska bra på det förra, de teoretiska områdena. Den var/är usel på de senare områdena mer kopplade till förmåga. Vi behöver lägga till nånting nytt utöver baskunskaperna. Istället för att backa baklänges tillbaka in i den gamla skolan med sina repressiva värderingar skulle skolan behöva knuffas framåt och få hjälp att ta tag i nya idéer. Vilka om inte forskningen och skolan borde ligga i absoluta framkanten, ha siktet inställt över horisonten?
Ordning och leda! F’låt reda!
Det här med ordningsbetygen då, är det verkligen så farligt? Ja, det är det. För det första, det är en tydlig signal och därmed en viktig del i uppbyggnaden av skolans värdegrund och kultur. En kultur som lätt kan gynna ett hierarkiskt och repressivt förhållningssätt till varandra där risken för kränkningar är stor och där vi väger varandra utifrån småttiga skålpund. En kultur som knappast främjar utvecklingen mot jämställdhet, frimodighet och kreativitet. Vill vi ha det så? För övrigt går det tvärsemot trenden i näringslivet.
För det andra, är det alltid elevens fel att stök förekommer i klassrummet? Olämpliga lärare förekommer de facto också. Hur hantera det? Vem ska egentligen ha ”prickningen”? Att få ordningsbetyget sänkt av en lärare som själv kan vara en del av problemet lär kännas som en dubbel kränkning.
För det tredje, de kan lätt missbrukas som ett bekvämt medel för att slippa ta itu med det saken verkligen gäller. Som om - man hade löst problemet.
Kuriöst; hur går ordningsbetygen ihop med det av alliansen så hyllade kundbegreppet? Gäller det inte längre skolans elever? För inte ska man väl pricka sina kunder som ju alltid har rätt?
Tryck skapar mottryck
Jag tror, som du sett ovan, att små nyansskillnader i vårt beteende liksom i våra attityder har stor betydelse hur vi möter varandra i olika situationer. Hur vi ser på kunskap och förmåga. Hur vi ser på varandra. Vår syn på konflikter berättar något om hur vi sen ser lösningarna. Allra ytterst handlar valet om vilken skola vi ska ha ofrånkomligt om vår människosyn.
Av alla tillgängliga ”verktyg” i lärarens hand föreställer jag mig att det minst verksamma är ordningsbetyg. De är t.o.m. kontraproduktiva för tryck skapar mottryck. Handlar det inte snarare om att försöka förstå – ha kunskap om – koderna, varför barnen beter sig som de gör, och dessutom att ha förmåga att omsätta denna kunskap i praktisk pedagogisk/vägledande gärning? Att torgföra gammeldags repressiva medel i god neokonservativ stil istället för att satsa lika hårt på att öka lärarnas kunskap och förmåga inom området känns så uppgivet och fantasilöst!
Med ändan före in i framtiden?
Skolan har att fostra barnen inte bara att möta dagens samhälle utan fastmer morgondagens med sina krav på ”rätt” kunskap och behov av förmåga - kompetens. Skolan behöver ligga i framkant. Själv kan jag undra över det kloka i att då tillsätta en f.d. militär, med rötter och ideal hämtade i 60-talets militära och hierarkiska syn på människan och kunskap, som skolminister. Som att åka med ändan före in i framtiden. Sen kan säkert Jan Björklund vara en redig och hyvens karl och jag lovar härmed att sluta trakassera honom på bloggen. Jag medger att det är ovärdigt!
Jag skulle tro, eller hoppas, att de flesta lärare (framtidsguider) håller med mig, och som sagt, flertalet lärare jobbar också på ett insiktfullt sätt, men hur opportunt är det i dag att hävda dessa politiskt inkorrekta ”irrläror”, bekvämt stämplade som trams och flum?
Läs gärna nästa blogg där Kahlil Gibrans’ Profeten berättar om undervisning och självkännedom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar