Att finna sig på Posten i Tippen

Nettoinflyttningen 2006 till Åmål var 50 personer läser jag i PD. Plus alltså. Trots det minskade Åmåls befolkning med 21 personer. Jahaja, minus igen. Problemet är förstås demografin, ålderfördelningen, och en hög (ungdoms-)arbetslöshet. Krävs kanske andra insatser än sänkt a-kassa för att få snurr i stan? Är du vaken alliansen? Men jag vet att Åmål kommer igen. Av egen kraft! Här i Värmdö är problemet snarast det motsatta.

Var förresten nyligen på besök i min gamla hemort Saltis. Saltsjöbaden. I tjugotre av mina allt fler adderade år slet jag skosulorna där. Fin tid på många sätt. Besökte av nostalgiska skäl Tippen, förlåt Saltsjöbadens Centrum som Tippen numera heter. Jag tycker det var fegt att byta namn! Men jag antar att centrum fortfarande kallas Tippen hos alla gamla saltisbor, om nu några sådana finns kvar, precis som att Coop alltid kommer att heta Domus här i Gurraberg. Det är inte så långt mellan dessa mina båda hemorter – Saltsjöbaden och Gustavsberg. Åtminstone inte fågel- eller båtvägen tvärs over Baggensfjärden. Ungefär som snett över Åmålsviken så vet du. Bilvägen är det däremot cirka två och en halv mil eftersom man måste köra runt fjärden och lite till. Mäter man avståndet i kultur är det minst hundra mil även om kulturen härute i Värmdö snabbt börjar efterlikna den i Saltis. Olyckligtvis enligt min mening. Jag gillar ju den gamla brukskulturen som är lite ”enklare” att leva i.

Kommer osökt att tänka på en händelse på Posten i Tippen. Kommer du ihåg när det fanns riktiga postkontor där man betalade sina räkningar? Kassor med glasväggar bakom vilka riktiga kassörskor satt och framför vilka man köade i anständig ordning. Alltid i fel kö förstås.

Så var det alltså här och nu och långa köer till alla kassor så här i slutet av månaden. Den paranta damen som just blir expedierad har en del att sysselsätta kassörskan med och irritationen i kön stiger. Längst bak i kön står en äldre distingerad och gråhårig gentleman. Ytterst frustrerad suckar han högt och ljudligt – ja se kärringar! Han sa nog vad många tänkte. Då händer det följande och högst oväntade; damen sträcker på sig och ser ut över kön. Så där säger du bara för att du har så liten pitt! – säger hon eftertryckligt med kraftfull altstämma. Därpå återgår hon helt oberörd till sina affärer. Svårt att argumentera mot, eller hur, och mannen avstår också. Stämningen i lokalen förbyts blixtsnabbt från frustration och irritation till närmast uppsluppenhet och alla delar ett enda stort och gemensamt leende. Alla utom en!

Om det var samma dam som sedan också stod och handlade på Systemet vet jag inte. Uppenbarligen var hon i färd med att inhandla ett billigare vin än brukligt, vilket kön bakom antagligen gav blanka fanken i om de ens hade noterat saken. Bara det gick undan. Plötsligt vänder hon sig ut mot lokalen och informerar sina totalt överrumplade medkunder – ja, jag ska bara ha det till såsen! Man måste ju förstå henne, vem vill vara en katta bland hermelinerna!? Det här hände sig förresten i samma veva som Vino Tinto à 4:50 kr flaskan hade en riktig höjdarårgång.