Profeten om undervisning och självkännedom

Apropå förra bloggen om skolan.


Då sade en lärare: ”Tala till oss om hur vi skall undervisa.”

Och han sade:

Ingen kan uppenbara för er något annat än det som redan ligger slumrande i gryningen av er kunskap. Den lärare, som vandrar i Templets skugga bland sina lärljungar, ger inte av sin visdom utan snarare av sin tro och kärlek. Om han är i sann mening vis, bjuder han er inte att stiga in i sin visdoms boning, utan leder er till tröskeln av er egen själ.
Astronomen kan ge er av sitt vetande om rymden, men han kan inte ge er sin förståelse. Sångaren kan återge den rytm varav rymden är full, men han kan inte ge er den lyhördhet som förmår kvarhålla rytmen eller rösten som återger den.
Och den som är begåvad i talens vetenskap kan berätta för er om måttens och vikternas värld, men han kan inte leda er dit. Ty en människas klarsyn kan ej låna sina vingar till en annan.
Och liksom var och en av er står ensam inför Gud så är han också ensam i sin kunskap om Gud och i sin förståelse av jorden.



En man sade: ”Tala till oss om Självkännedom.”

Och han svarade och sade:

Era hjärtan känner i sina tysta djup dagarnas och nätternas hemligheter. Men öronen törstar efter ljuden av ert hjärtas kunskap.
Ni vill veta i ord det som ni alltid har vetat i era tankar. Ni vill vidröra era drömmars nakna kropp. Och det är riktigt att ni bör få det.
Er själs dolda källåder måste av inre nödvändighet stiga uppåt och porlande söka sin väg mot havet; och skatten från era omätliga djup skall ligga avtäckt inför er ögon.
Men väg inte er okända skatt på våg och sök inte pejla djupet av er kunskap med sond och lod.
Ty ert jag är ett hav, omätligt och utan gräns. Säg inte: ”Jag har funnit Sanningen” utan hellre; ”Jag har funnit en sanning.”
Säg inte; ”Jag har funnit själens väg”, säg hellre; ”Jag har mött själen vandrande på min stig.#
Ty själen vandrar på alla stigar. Själen vandrar inte på utstakad väg, ej heller växer den som ett strå. Den slår ut som en lotusblomma med oräkneliga kronblad.

Är inte just den sista meningen essensen av lärarens mödor – att ge eleven möjlighet att likt lotusblomman låta alla sina kronblad blomma? I så fall behövs en vidsynt och insiktsfull tolkning av begreppet kunskap.