Miranda, Canon och jag

Tog fram min riktiga digitalkamera, inte den i mobilen alltså, häromdagen för att ta några vackra vinterbilder. Jag hann inte med innan solskenet förbyttes i mulet gråväder. Inte lika kul! Det slog mig hur länge sedan det var sedan jag senast fotograferade. När digitalen var ny tog jag väl tusen bilder i veckan, med viss överdrift, men insåg ganska snart att jag höll på att dränkas i bilder jag aldrig skulle komma att titta på. Kunde ju inte ens hålla reda på dem trots alla tillgängliga fotoprogram i datorn. Intresset svalnade. Är det alltid så, att finns möjligheten – att t.ex. nästintill ta hur många bilder som helst gratis – så måste man utnyttja denna tillgång?

Tänk förr, då kunde jag gå ut med min kära Miranda i ambitionen att ta två bilder under en hel dag ! Miranda var en hederlig gammal spegelreflexkamera och vi var som oskiljaktiga. Jag kunde henne utan och innan och hon svarade genast upp på mina behov. Vi var en juste team. Men en dag gav hon upp - lite bedagat småbucklig - vilket inte var så konstigt efter alla äventyr hon varit med om. Och inga reservdelar fanns att tillgå. Däremot fanns gode vännen Nalle att tillgå. Låna min Canon, jag använder den aldrig. Trivs du med den kan du sen köpa den till ett facilt pris. Så sa han och jag accepterade. Den har ju en modellbeteckning också som jag inte minns och nu – symtomatiskt nog – hittar jag den inte. Kameran alltså. Vi kom liksom aldrig riktigt överens. Redan från början hade vi ett avvaktande förhållningssätt till varandra. Ömsesidig skepsis. Ganska snart började den verkliga cirkusen.

Först var det i Enviken i Dalarna. Vi var som vanligt på den tiden där och spelade på stämmorna runtomkring. Som vanligt bodde vi också hos Lasse i Vallbyn. Sambon och jag hade precis tagit ett skönt kvällsdopp i vackra sjön Björkan och satte oss på Lasses ljugarbänk för att torka och njuta av den sena och röda solen. Bänken var en planka på två bockar, en viktig upplysning! Sambon lägger Nalles kamera försiktigt vid sin sida. Så reser hon sig utan förvarning varpå jag plötsligt finner mig sprattlande på väg ner bland buskarna bakom och ser Canonen likt en satellit göra en snygg parabel över himlen för att sen kraschlanda i ett stenrös strax intill. Det blev en dyr reparation.

Nästa äventyr tog sin vändning hemma på udden i Vänern. Återigen en skön sommarkväll väl lämpad för en stilla roddtur. Vi hade hunnit en bit från bryggan när sambon undrade om vi inte borde ta med kameran – det är ju så vacker sol! Såklart! Back mot bryggan jag upp till stugan efter Canonen. Springer ner igen, lite bråttom för att inte missa solnedgången, och klampar väl kanske lite för hårt i den då gamla och halvgistna bryggan. Du fattar? Självklart brister den och jag faller med dunder och brak rakt igenom med kameran hängande runt halsen. Själv far jag genom hålet men kameran tvärstannar liksom kvar på bryggan. Stående på botten med bryggan som en krage runt halsen ser jag hjälplöst en massa konstiga detaljer från kameran studsa runt på bryggan för att sen med små plupp landa i vattnet. Det blev en dyr reparation igen. En tröst i sammanhanget var att kameran ändå förblev torr. Några bilder blev det inte och ingen fortsatt roddtur heller för den delen.

Tredje gången gillt var vi ute på fyrön Fogden (där du har en live-webbkamera med utsikt över Åmålsviken in mot Åmål, se länkarna) hemma i Vänerns vatten. Vi skulle fotografera segelracet med de vackra skärgårdskryssarna. För säkerhets skull hade jag lindat in kameran i mjuka tröjor som jag i sin tur packat ner i en väska. Trots den strålande solen blev det snart lite kyligt i vinden med bara T-shirten. En tröja skulle sitta fint. Du fattar igen va? Visst, tog ju upp min tröja utan tanke på kameran som liksom välde ur väskan för att försmädligt rulla utför klipporna. Fogden är en rätt brant klippö. Lyckosamt nog stannade den upp i en liten skreva med ett måsbo. Ett tomt bo som tur var, det hade kunnat bli omelett!

Det blev till slut en ganska dyr kamera trots att Nalle gav ett mycket hyggligt kamratpris. Jag kände mig, utan några som helst påtryckningar vill jag påpeka, naturligtvis manad att köpa den efter allt som skett. Sen la jag den sorgfälligt i skåpet hemma för tid och evighet. Trodde jag - men nu tycks hon alltså ha gått och gömt sig också!