Att förvåna sig själv

Alltid något, sa fan när han fick se Åmål. En klassiker. Mer sällan, särskilt inte bland värmlänningar, berättas att det var efter ett besök i Säffle.... Nåja, när fan sen blir gammal så, ja vad händer då? Blir han religiös? Går han i kloster? Alternativ finns. Själv tror jag att han börjar spela dragspel. Missförstå mig rätt nu, jag börjar bli gammal och jag gillar dragspel. Numera.

Salig farsan, heder åt hans minne, var en dängare på dragspel. Han skulle ha knallat runt kröken, såvida han inte redan hade gjort det, om han hade fått veta att jag kort efter hans död gick åstad och köpte mig ett bälgaspel. Inte minst förvånade jag mig själv storligen. Jag som alltid avskytt dragspel! Trodde inte mina öron när jag en dag vaknade, satte mig käpprak i sängen och utbrast – jag ska köpa mig ett dragspel! Åkte till Tyresö Musik med 2 500 kr på fickan. Naivt! Lärde mig snabbt att det tiodubbla var mer realistiskt och åkte hem tomhänt. Min kassa var inte anpassad till den nivån. Efter ett febrigt letande – nu skulle jag ha mitt spel - både i Sverige och Norge fann jag till slut ett begagnat italienskt Disespel för 7 000 kr hos Rämjes Musik i Väne Ryr. Det blev mitt. Dise är ungefär som dragspelens BMW. Men jag ärvde ju farsans spel, varför inte använda det? Också ett fint italienskt spel. Jo, det ska jag berätta.

Som ung var jag – annars - mycket skötsam och vattenkammad men dragspelet tog tag i mig på något mystiskt sätt. Det väckte outgrundliga obehagskänslor. Fråga mig inte varför! Än idag kan jag tycka illa om alltför klämkäcka låtar. Polkor t.ex. Inte polskor alltså som berättar alla våra livsöden och sinnesstämningar! Och jag smidde dunkla planer. Så en dag, i akt och mening att befria mig från denna ångest, smög jag in i klädkammaren där farsan tryggt parkerat sitt spel. Ritsch, ratsch, lät det när saxen skar genom bälgen. Aktionen fungerade perfekt. När farsan skulle spela runt stången på midsommaraftonen hemma i Skönstavik så kom det bara en djup suck från dragspelet. Situationen räddades hjälpligt med vit textiltejp. Jag minns faktiskt inte om jag senare blev ordentligt bannad för attentatet, det hade ju varit välbefogat förstås, men farsan var liksom inte av den sorten som for ut mot vattenkammade barn hur som helst. Han for förresten aldrig ut mot någon. Farsan var troligen den ende tandläkaren som på 70-talet tjänade på införandet av den tandvårdsreform som alla andra privattandläkare var emot. Då började han äntligen få anständigt betalt. Sån var han, farsan. Ville alla bara gott.

Hur som helst, nu står spelet åter i klädkammaren, men här hos oss. Med sin tejpade bälg. Jag får både lite ont och blir varm i hjärtat när jag ibland tar fram det. Inte för att spela på dock, jag klarar inte pianodragspel. Mitt Disespel har knappar. Jag klarar knappt det heller förresten. Hellre än bra är det som gäller alltså. Men visst hade det varit kul att dra en vals med farsgubben! Bara att få se hans glatt förvånade blick över en något pysande bälg…..

PS Kortet är från när spelet var nytt. För ett antal år sen..... Kolla den koncentrerade blicken! Taget hos goda vänner i närheten av Dunker i Sörmland. DS