Nu har jag precis läst ut "Efterskalv" av Jan Arnald alias Arne Dahl. Rätt spännande intrig men ganska taffligt språk och rätt usla karaktärsbeskrivningar. Ledsen men jag tycker så. Jag vet, man ska inte kasta sten i glashus även om det är kul med allt kras. Själv har jag min absoluta förebild vad gäller beskrivningar i vännen och trubaduren Mats Paulsons fina visa – Det går en vind över vindens ängar….. Blunda och lyssna till den texten och du ser hela bilden för dig; hus, ängar, himmel. Du ser färger och känner dofterna. Några enkla strofer ersätter flera sidor text när man lämnar åt lyssnaren/läsaren att skapa sina egna bilder. Tänk om man kunde skriva så!
Av nån anledning har jag nu en hel hög böcker som pockar på läsning liggandes på bordet. Trevligt nog vill jag säga trots viss valångest. Vilken härnäst? Jag tror det blir ”Magistern” av Frank Mc Court. Den borde nog också Jan Björklund läsa! Sen ligger där ”Madame Terror” av Jan Guillou. Det blir det första jag läser av JG vill jag erkänna. Brist på allmänbildning antagligen. Så blir det nog ”Det rena landet av” Maja Hagerman följt av ”Fräckhetens gud” av Sten Nadolny (hittar ingen bra länk). Sen vill jag läsa om Stefan Einhorns ”Den sjunde dagen” och bläddra åter i vännen Annika Borgs ”Det är ingen fara, du är människa”. En sån där bok man inte någonsin ska bli klar med. Och naturligtvis ”Hur man botar en fanatiker” av Amos Oz. Den får man aldrig förlägga om man vill hålla liv i viktiga insikter! Det där med förlägga lät ju lite tvetydigt men du fattar!
Elektroniska medier kommer aldrig att slå ut boken, denna vidunderliga uppfinning. Men ingen bok utan ord och inga ord utan bokstäver. Alfabetet, ytterligare en vidunderlig ”uppfinning”! - 28 eller internationellt 25 små tecken att kombinera i all oändlighet. Skulle man räkna ut antalet möjliga kombinationer får man med säkerhet ett oerhört förbluffande resultat. Så orden är inte slut än på länge. Det är som med schackbrädan och risgrynen. Den har du hört? Hört men glömt? Låt mig påminna. Schackbrädan har ju 64 rutor. Han som uppfann schackspelet – det här är nog lite ljug men det gör själva historien – fick ett förfrågan om att sälja det. Han avböjde men blev erbjuden ett allt högre pris. Guld och silver så att huden knottrade sig. Men nej. Jo, förresten, där fanns ett pris ”….kan du betala det är spelet ditt! Lägg ett risgryn på första rutan, två på den andra, fyra på den tredje, åtta på den fjärde o.s.v. Dubbla för varje ruta.” Den hugade spekulanten blev förstummad; ”Här har jag erbjudit dig guld och silver men du vill ha en påse ris? Men visst, OK då!” Det blev ingen affär. Så mycket ris kunde inte ens hela jorden leverera! Du behöver skrapa ihop 18 446 744 073 709 551 616 risgryn – och det är mycket det!
Egentligen var det en enkel språkfråga som ledde in mig på det här splittrade temat. Hoppas du ursäktar min tankeoreda så här på lördagsmorgonen. Sitter alltså och funderar över om jag ska skriva de och dem – på gammalt klassiskt manér – eller vara lite modernare och klippa till med dom? Som jag ibland gjort här i bloggen. Båda är rätt enligt Svenska Akademin har jag förstått. Nån eller nåt funkar i alla fall för mig. Vi får se. Kanske beror det på sammanhanget?
Trevlig helg!
20060930
De eller dom?
20060928
Gemensam nämnare skola - P1
I förrgår läste jag den alltid utmärkte Björn Elmbrandts artikel i Aftonbladet om de planerade förändringarna i P1. I morse slog det mig, lite senfärdig må man väl få vara, att där finns en gemensam nämnare mellan alliansens sätt att betrakta skolan respektive ledningen för P1. Nämnaren heter tilltal. Vuxentilltal. Eller snarare bristen på vuxentilltal. I båda fallen underskattar man skola/elever/lärare respektive lyssnaren/ungdomen och tilltalar dem farbroderligt uppifrån. Från vet-bäst-piedistalen. Få människor, dit vi väl också bör räkna ungdomarna, vill bli klappade på huvudet och förminskade. Man känner sig helt enkelt kränkt. Det handlar om tillit och respekt. Inget bra tilltal alltså om man vill verklig utveckling och inte bara förändring! Det var bara det idag. Tror jag…..
20060927
Bäva månde skolan!
Är du vinkännare? Jag är det tyvärr inte men har ändå smaklökar nog att känna att vin inte bara smakar sött eller surt. Jag anar den mustiga komplexiteten som ger den unika smakupplevelsen. Jag anar vilket arbete som ligger bakom. Jag anar insikten och kunskapen hos vinodlaren efter många års erfarenhet och tradition. Att locka fram ett utsökt gott vin är inget löpandebandarbete
Metaforen må halta men vore alliansens skolförståsigpåare vinkännare skulle de på sin höjd kunna skilja mellan sött och surt. Bäva månde skolan!
Jag har inget emot ordning och reda i skolan, tvärtom så är det en av de grundläggande förutsättningarna för bra resultat. Vem vill inte ha arbetsro? Det jag vänder mig emot är vägen dit och den totala bristen på insikt i nyansernas och dynamikens världar som alliansen ger uttryck för. Läraren kan verkligen jämställas med vinodlaren vad gäller nödvändigheten av djupa insikter efter lång förvärvad erfarenhet. Nu väntar en tid av tro på mer formalia, d.v.s. gamla kända löpandebandåtgärder som ordningsregler och tidiga betyg. Sånt är lätt. Men sen då? Utöver det?
Vad kännetecknar den goda läraren? Är det hon som bankar ordning och reda med pekpinnen i katedern eller hon som begriper vad som rör sig i den brokiga själen hos tonåringar? Är det hon som törs ha självdistans till både sig själv och sitt ämne och kanske vågar slå igen matteböckerna för att istället tala om vad som hände på rasten? Är det han som vinner respekt och auktoritet genom att inte vara auktoritär men istället behandlar eleverna med värme och respekt? Är det han som förmår entusiasmera eleverna för sitt ämne? Är det hon som vågar bjuda på sig själv och förklarar för eleverna att betygen inte har det minsta att göra med mänskliga värden? Eller han som får arbetslaget att samverka och lösa konflikter istället för att verka i konkurrens?
Framför allt; är skolan verkligen så dålig som det görs gällande? Och vad ser vi i yrkeslivet är de största bristerna hos alla nuvarande medarbetare? Är det att så få inte kan lösa ekvationer eller kan det exempelvis vara bristande samarbetsförmåga och brist på kunskap om konflikthantering? Det ena behöver inte utesluta det andra men en ensidig fokusering ger aldrig bra resultat.
Så här skriver min vän Lars Lagerstedt om kulturen på våra arbetsplatser. Andemeningen är säkert giltigt även för skolan. Om inte annat för att den fostrar de blivande medarbetarna på våra arbeten.
På de flesta arbetsplatser finns minst två kulturer. En professionell och en mellanmänsklig. Den ena syftar till att stödja näringen och den andra finns för att skapa närhet. Historien har gjort många organisationer starkt präglade av fokus på näringen, d.v.s. själva verksamheten. I en organisation beskriver man t. ex kulturen med "här frågar vi inte varandra hur vi mår, utan hur det går". Det är naturligt - organisationer finns till för att åstadkomma saker.
Men kulturen får slagsida om vi bara presterar tillsammans, likaväl som om vi bara relaterar. Genom att bjuda in och skapa balans mellan de två kulturerna, kan vi istället finna vägar där de förstärker varandra.
professionell - mellanmänsklig
näring - närhet
mål - värde
prestation - relation
aktion - reflektion
yrkeskompetens - mänsklighet
krav - tillit
intellekt - känsla
konkurrens - omtanke
mäta - uppleva
Vi kan t.ex. sätta mål för värden, se mänsklighet som yrkeskompetens, konkurrera med omtanke, mäta upplevelser och fundera ut hur vi får med känslan i våra beslut.
Härmed uppmanar jag Björklund & CO att kolla filmen ”Döda poeters sällskap”!
20060925
Rör inte P1!
Hösten pockar på om än hittills lite försynt. På onsdag sägs den komma på allvar. Vi ska väl ändå inte klaga efter den långa och varma sommar vi njutit av och som fått oss att glömma en lång kall vår. Glad att jag idag kom ihåg att ringa plåtslageriet för att be dem sätta upp snöhinder på vårt nya glatta tegeltak. I vintras rasade ju hela mössan av taket och blockerade flera dörrar. Så kan man ju inte ha det.
Annars är ju hösten böckernas tid. Sägs det. Att tända ljus och boa in sig med en god bok i näven. Jag har försökt under många år men aldrig riktigt lyckats. Våren och sommaren är min tid med all sitt livgivande ljus. En bra bok har jag trots allt ändå läst i dagarna; Hur man botar en fanatiker - av Amos Oz. En tunn liten bok men med många djupa insikter och ett måste om du vill begripa konflikten i Mellanöstern på ett bättre sätt. Hör bara här: ”Bara den som älskar kan bli förrädare. Förräderi är inte motsatsen till kärlek, det är en av dess många utvägar. Förrädare är den som förändras i ögonen på den som inte kan förändras och inte vill förändras, som inte kan föreställa sig förändring, utom den att alltid vilja förändra den andre. I fanatikerns ögon är förrädaren med andra ord den som förändras, oavsett vem det är. Och valet mellan att bli fanatiker eller förrädare är tufft.” Tål att fundera över eller hur?
Hur insiktsfulla de styrande på radions P1 är tål också att funderas över. Om jag fattat rätt tänker de stryka kanalens alla karaktärsprogram till förmån för något mer flyktigt och interaktivt lyssnarpladder i akt och mening att locka fler unga lyssnare. Katastrofal felbedömning! Sådana program har vi ju redan flera på dussinet medan bristen på analytiska och djuplodande program som ger sammanhang i en alltmer splittrad värld har fyllts av just P1. Dessutom är det att nedvärdera en hel och vetgirig ung generation. Protestera!
20060922
På plats igen
Tillbaka igen! Det har ju hänt en del sedan sist. Alltför många röstade t.ex. fel – tycker den deprimerade halvan av landet i alla fall. Den andra halvan är desto gladare. Hur som helst ska det bli spännande att se vad alliansen nu kan göra allvar av och om de lyckas behålla den goda stämningen sinsemellan när verkligheten pockar på. Jag tycker att man redan kan ana lite oråd. Valrörelsens svart-vita färgskala kan visa sig vara grällare så. Men vem vore jag att döma.
Fascinerande är den i mitt tycke totala brist på självinsikt som Lars Lejonborg uppvisar. Han verkar leva i en helt annan värld än sina partikamrater, möjligen förblindad av möjligheten att få bli minister. Ser han hur partiet mer och mer öppet verkar klyvas mellan batongretoriken och de sant liberala krafterna? Det jäser i folkpartiet. Gud bevare fosterlandet och framför allt skolan från batongretorikens företrädare! Det är bara den som saknar auktoritet som behöver vara auktoritär. Och auktoritet bankar man inte in i skallen på folk med batong, auktoritet är något man förtjänar. Det handlar om ömsesidig respekt. Om mognad. Visst kan det möjligen sägas att alltför många lärare tycks sakna denna auktoritet men den bristen löser vi i så fall inte med ordningsbetyg. Så var det sagt.
Sommaren tycks hålla i sig och glad är en sann vinterhatare som jag! Lång sommar och kort vinter. Ännu gladare skulle man ju vara om man slapp oroa sig för klimatförändringarna. Det är verkligen ingen lek! För tankarna in på bilar och Citroënen som nu är kry igen och förhoppningsvis redo att göra tjänst för lång tid framöver. Stor bil men den drar ganska måttligt med bensin. Under litern i alla fall. Jag försöker att inte köra så ofta, det blir mest på sommaren och en del helger. Men visst borde man skaffa en miljöbil. Mycket man borde….
Nu ska jag läsa lokaltidningarna och se vad valet innebär på mina två hemmaplan. Jag ser att vi i Värmdö har bytt regim men i Åmål regerar Kurt Svensson och centern vidare. Åmål lär vara ett av landets starkaste centerfästen förresten. Jag tycker lite synd om Bryntesson i Värmdö med sin koalition (c, kd – tills nyligen - och mp) som jag tycker gjort ett strålande jobb med att reda upp i röran efter moderaternas tidigare styre á la vilda västern.
På snart återhörande.
