De eller dom?

Nu har jag precis läst ut "Efterskalv" av Jan Arnald alias Arne Dahl. Rätt spännande intrig men ganska taffligt språk och rätt usla karaktärsbeskrivningar. Ledsen men jag tycker så. Jag vet, man ska inte kasta sten i glashus även om det är kul med allt kras. Själv har jag min absoluta förebild vad gäller beskrivningar i vännen och trubaduren Mats Paulsons fina visa – Det går en vind över vindens ängar….. Blunda och lyssna till den texten och du ser hela bilden för dig; hus, ängar, himmel. Du ser färger och känner dofterna. Några enkla strofer ersätter flera sidor text när man lämnar åt lyssnaren/läsaren att skapa sina egna bilder. Tänk om man kunde skriva så!

Av nån anledning har jag nu en hel hög böcker som pockar på läsning liggandes på bordet. Trevligt nog vill jag säga trots viss valångest. Vilken härnäst? Jag tror det blir ”Magistern” av Frank Mc Court. Den borde nog också Jan Björklund läsa! Sen ligger där ”Madame Terror” av Jan Guillou. Det blir det första jag läser av JG vill jag erkänna. Brist på allmänbildning antagligen. Så blir det nog ”Det rena landet av” Maja Hagerman följt av ”Fräckhetens gud” av Sten Nadolny (hittar ingen bra länk). Sen vill jag läsa om Stefan Einhorns ”Den sjunde dagen” och bläddra åter i vännen Annika Borgs ”Det är ingen fara, du är människa”. En sån där bok man inte någonsin ska bli klar med. Och naturligtvis ”Hur man botar en fanatiker” av Amos Oz. Den får man aldrig förlägga om man vill hålla liv i viktiga insikter! Det där med förlägga lät ju lite tvetydigt men du fattar!

Elektroniska medier kommer aldrig att slå ut boken, denna vidunderliga uppfinning. Men ingen bok utan ord och inga ord utan bokstäver. Alfabetet, ytterligare en vidunderlig ”uppfinning”! - 28 eller internationellt 25 små tecken att kombinera i all oändlighet. Skulle man räkna ut antalet möjliga kombinationer får man med säkerhet ett oerhört förbluffande resultat. Så orden är inte slut än på länge. Det är som med schackbrädan och risgrynen. Den har du hört? Hört men glömt? Låt mig påminna. Schackbrädan har ju 64 rutor. Han som uppfann schackspelet – det här är nog lite ljug men det gör själva historien – fick ett förfrågan om att sälja det. Han avböjde men blev erbjuden ett allt högre pris. Guld och silver så att huden knottrade sig. Men nej. Jo, förresten, där fanns ett pris ”….kan du betala det är spelet ditt! Lägg ett risgryn på första rutan, två på den andra, fyra på den tredje, åtta på den fjärde o.s.v. Dubbla för varje ruta.” Den hugade spekulanten blev förstummad; ”Här har jag erbjudit dig guld och silver men du vill ha en påse ris? Men visst, OK då!” Det blev ingen affär. Så mycket ris kunde inte ens hela jorden leverera! Du behöver skrapa ihop 18 446 744 073 709 551 616 risgryn – och det är mycket det!

Egentligen var det en enkel språkfråga som ledde in mig på det här splittrade temat. Hoppas du ursäktar min tankeoreda så här på lördagsmorgonen. Sitter alltså och funderar över om jag ska skriva de och dem – på gammalt klassiskt manér – eller vara lite modernare och klippa till med dom? Som jag ibland gjort här i bloggen. Båda är rätt enligt Svenska Akademin har jag förstått. Nån eller nåt funkar i alla fall för mig. Vi får se. Kanske beror det på sammanhanget?

Trevlig helg!