Att flyta på lakansväv

Noll grader och snöslask från himlen – och jag drabbas plötsligt av en längtan ut i kanoten! Kanske att det är vårens föraning som spritter spratt i kroppen? Annars behöver jag nog kvalificerad hjälp….

Min första kajak byggde jag själv nån gång i början av 70-talet. Av ribbor och lackad duk. Nu har jag fem stycken till därhemma på udden i Vänern. Fråga mig inte varför, det har bara blivit så med åren. Bra att ha när jag får besök om inte annat. Värstingen är en Delfin tävlingskajak. I den törs man inte vrida på huvudet för då trillar man vips runt! Som att sätta sadel på ett smalt rör. Hela familjens favorit är annars den engelska flodkajaken av märket Quest, döpt till Sjövargen, den blir det ofta slagsmål om. Tål minst femton sekundmeter öppen vänersjö.


Tillkomsten av den första var lite kul. När det begav sig bodde jag och min dåvarande sambo vid Bergsundsstrand i Stockholm och jag blev ofta suktad av alla kanoter som paddlade runt i kanalerna där. Såg så skönt ut. Mer av en slump hittade jag en annons i Teknik för alla, årgång 1947, som salig farsan sparat på förstås. I annonsen saluförde Sven Thorell, välkänd kanotist, seglare och båtkonstruktör under förra seklets förra hälft, ritningar till en Ålandskajak. Jag hade väl inte så stora förhoppningar att erbjudandet fortfarande skulle vara aktuellt så här drygt trettio år senare. Men det var det! Sven T blev så lycklig när jag ringde att han bjöd hem mig till sin villa i Bromma (tror jag att det var). Vi hade en mycket trevlig pratstund över en god kopp kaffe. Sven, då mellan åttio och nittio år gammal, var fullständigt klar i knoppen. Hade otroligt mycket att berätta förstås. Och all entusiasm fanns kvar. Jag tror faktiskt att han fortfarande paddlade. Med mig hem fick jag ritningen, en sann blåkopia, och liten instruktionsbok där det bl.a. stod – ”Använd svenska skruvar, de är bäst!” Jomen. Visst! Fast jag vet inte om det blev så….

Nu blev det problem, var skulle jag bygga denna tandemkajak 6 meter lång? Vi hade precis flyttat till Ljuskärrsberget i Saltsjöbaden (12 000 kr för en nybyggd trea, vad säger du om det?) och hade ännu inte fyllt upp det tredje rummet. Efter lite snack med grannarna så fick det bli verkstad. Nästa problem var att rummet bara var 5 meter långt. Alltså fick jag bygga kanoten i två delar och sedan skarva ihop den ute. Mot all skeptisk ”expertis” och andra goda förståsigpåare. Dömt att misslyckas – kraxade olyckskorparna.

Jag byggde helt enkelt ett vattentätt skott alldeles bakom aktre sittbrunnen och ett i fronten av den lilla 1,5 meter långa aktre tarmen som blev till en liten egen bagagelucka. Hänger du med? Allt kläddes med äkta oblekt lakansväv från en liten lanthandel i Vännäs, som hölls vid liv av en kompis föräldrar, och sträcktes med spännlack. Vis av erfarenheten borde jag nog ha gjort det sista utomhus. Det knakade oroväckande i det gracila träskelettet när duken krympte. Kanoten fick sen lyftas ut genom fönstret på andra våningen, de två skotten bultades ihop och skeppet lackades klargult. Eller solgult, låter bättre. Lång näsa kunde jag räcka åt belackarna, hon fungerade sedan alldeles utmärkt under många år. Idag behövs dock en liten ”ansiktslyftning” för att hon ska bli sjöduglig igen. Vilket år som helst…..

Salig farsan skaffade sig strax därpå en Åland i plast. Ett rejält stycke flytetyg tung som en eka och minst lika stabil. Producenterna hade då ännu inte lärt sig tekniken fullt ut att gjuta kanoter i plast. Min senaste väger för övrigt mindre än 10 kilo och är gjord i kolfiber. Farsan hade sin kanot hos Nilssons i Kilsviken. Han hade lätt att ta sig dit med min gamla Crescentmoppe. Den gick sedermera mitt itu och farsan for på näsan men det är en annan historia. Nu kommer han på sin moppe och praktisk som han är bär han flytvästen på sig. Blir varmare också i vinddraget. Stannar som vanlig halvvägs i Kilarne för att slänga några ord med Petter. De var som Storklas och Lillklas där farsan var den senare. Petter betraktar storögt farsan på sin moppe och med flytväst på och utbrister i ett stort garv - ”Är du rädd för daggen eller?” Farsan var normalt ganska snabb i repliken men den här gången lär han ha blivit svaret skyldigt.

På bilden från höger: Vinde, byggd i Mo strax norr om Åmål, den namnlösa kolfiberkajaken och favoriten Sjövargen.