Peu en peu. Vad rätt du tänkt, vad fel det blev!

Våra första år är viktiga, så sägs det. Det är ju då vi stakar ut våra livsstrategier som vi sen tydligen och envist halsstarrigt håller fast vid livet ut – bra eller dåliga. Antagligen med några få undantag som vanligt. Jag vet inte, jag är inte psykolog men jag känner en, så jag tror det är så. Antagligen var min väg redan utstakad för mig när detta hände men någon påverkan har det säkert haft i mitt fortsatta liv ändå.

Det är juldag i Åmål och jag är tio år. På den tiden ägde juldagen en större tyngd än nu i kommersialiseringens glada tidevarv. Som barn tyckte man att juldagen var onödigt trist. Man fick inte busa runt hur som helst. Vuxna kallade den stämningsfull. Hur som helst, nu är det juldag och hela familjen är bjuden på middag hem till Henry och Ingrid Lindqvist på Mellanbrogatan. Det låg ett bageri och/eller en mjölkaffär under lägenheten vill jag minnas. "Farbror Henry" var en av bröderna i Bröderna Lindqvists Mekaniska Verkstad och älskad av oss barn. Liksom "tant Ingrid". Henry tävlade på mc, körde bl.a. åmålshojen EBE, och innehar fortfarande något svensk rekord för sandbanelopp över en viss distans, om jag inte fattat fel. Jättespännande för en grabb i den åldern förstås.
Hur som helt, nu gällde det för syrran och mig att vara skötsamma. Det var ju så då. Barnen fick inte gå från bordet före de vuxna som bara pratade och pratade i all oändlighet. Sålunda vattenkammad, med en liten löjlig slips och noga förmanad anlände jag och familjen punktligt till middagen och vi barn blev genast bjudna på konfekt av "tant Ingrid", en av hennes högt uppskattade specialiteter. Det som skulle sluta i moll började ändå ganska bra.

Måltiden tog sin början, Vad jag minns var maten mycket god och stämningen runt bordet trevlig, som alltid. Värdig men nästan uppsluppen. Jag satt mitt emot syrran som då nått den aktningsvärda åldern av sex år. Hon hade flätor i håret. Nu bar det sig inte bättre än att gaserna efter nån timme började trycka på men jag vågade inte fråga om jag fick lämna bordet. Visste inte riktigt hur jag skulle uttrycka saken liksom. Insåg intuitivt att ordet bajsa inte passade sig på en juldagsmiddag. Bättre då att stilla tiga och frigöra lite i taget. Så tänkte jag. Av två onda ting. En liten pys då och då i all lönndom. Dessvärre hade det nu gått så långt att min lilla stjärtmuskel inte orkade stå emot trycket och strategin - peu en peu - havererade totalt. Porten ställdes på vid gavel och allt brakade lös på en gång. Himmel och helvete! Dånet i mina öron var rent skrämmande. Jag tyckte till och med att det ekade! Jag hade högst ofrivilligt åstadkommit självaste Ragnarök. Som jag tyckte avstannade all aktivitet runt bordet för en dallrande och evigt lång sekund. Antagligen var det inte så men min upplevelse var den. De vuxna hade hur som helst vett och etikett nog att negligera katastrofen och bespara ett stackars slipsprytt gossebarn all nesa. Om det nu bara inte hade varit för min sataniska syster. När jag precis har återfått någorlunda balans i mitt inre kaos utbrister hon högt och mycket förtjust, ja oerhört förtjust – va’ gööööör duuu! I total avsaknad av god ton! Och himlen vändes uppochner igen. Turligt nog fanns bordet emellan oss, annars hade jag idag varit enda barnet och det hade ju varit lite trist. Nu har jag nästan förlåtit henne och vi står varandra nära. Men det var på ett hår! Mycket väsen för ingenting som Shakespeare skulle ha sagt.