Blogg - som vad då?

Jag tvekar att ge mig in i Bildt-bloggdebatten. Antagligen blir jag omedelbart, och mot min vilja, instoppad i ett svart eller vitt fack på gammalt klassiskt Bushmanér – är du med eller mot? Så enkelt är det kanske inte. Själv ivrig bloggare är jag kluven. Ser både plus och minus i Bildts bloggande.

Det är väl positivt att lägga ytterligare en ny arena till politikens övriga traditionella? Demokratin gynnas när politikerna kan ha direktkontakt med sina väljare. Fler ungdomar kan lockas ”in i politiken” via denna deras naturliga kanal. Allt det här känns rätt och riktigt och får tjänstgöra som en övergripande positiv utgångspunkt att spinna tveksamheter runt.

Arena. Ja, vilken sorts arena är det? Vems? Många har redan frågat sig vem som håller i megafonen; är det privatpersonen Calle, utrikesministern C Bildt, alliansföreträdaren eller någon annan? Vad händer på sikt om rollerna blandas samman, särskilt i ett internationellt perspektiv? Värt att begrunda är det scenario som prof. Kent Asp målar upp i dagens DN.

Några andra funderingar: Gynnar en mjukare gräns mellan rollerna demokratin eller tvärtom?
En minister eller riksdagsledamot är vald av folket att företräda våra gemensamma intressen. Det betyder att hon/han offentligt – än så länge - har att stå till svars för sina handlingar i strukturerade, reglerade och väl beprövade former. En trygghet för både företrädaren och de företrädda. Ponera nu, i en inte osannolik utveckling, att samtliga ministrar öppnar mer eller mindre privata bloggar. Självklart kommer man där att vid eventuella behov promota sina intressen och försvara sina tilltag. Risken finns att vi då i bloggarna får en mängd privata och fritt babblande lobbyister och ”försvarsadvokater” när rättartinget rimligen borde föras samlat och någon helt annanstans, nämligen i riksdagen. Risken är särskilt stor i en allians med sin inbyggda sprängkraft. Direktkontakten med folket ökar förstås men en mänsklig och naturlig utveckling vore att vi i så fall också får en situation som mer liknar idrottens – vem håller du på? – än att viktig kunskap kommer i dagen. Fanklubben kommer naturligtvis att hålla på sin ”spelare” - och tvärtom med belackarna – vad som än kommer fram snarare än att kritiskt granska argumenten. Vi kan redan skönja tendensen. Är det önskvärt och demokratibefrämjande frågar jag mig?

Verktyget opposition är ett värdefullt instrument, ett instrument som förenar politik och vetenskap. I kraftfältet mellan respektive motpoler kan vi vaska fram ny kunskap och nya insikter. Vi kan utveckla och vidmakthålla en hög saklig kvalitet såväl vetenskapligt som inom politikens ram. Vi har möjlighet att pröva hållbarheten i olika argument. Tänk nu tanken att doktoranden börjar försvara sin avhandling i en privat blogg istället för på gängse sätt under en kvalificerad opponent? I politiken skulle motsvarande förhållningssätt vara OK?

Men politikerna blir ju granskade också på sedvanligt sätt, bloggen lägger bara till. Adderar och det är väl bara bra? Kanske är det så enkelt. Kanske är det så enkelt så länge det bara är Calle eller Bildt som bloggar, men sen? I politiken är det inte vetenskapsmannen utan journalisten som är vår professionella opponent. Bloggskeptiska journalister klandras nu för att bara företräda egna intressen, rädda att förlora makt som de påstås vara. Det må vara hur som helst med den saken men rollen är likt förbenat mycket viktig i samhällsutvecklingen. Jag föreställer mig att den blir både viktigare och mycket svårare i en utveckling mot allt fler bloggande ministrar och riksdagsmän. Eller?

Faktum är att jag redan har lite bry med att också journalisterna på senare tid börjat blogga utöver att skriva ledare och krönikor. Frågeställningen är densamma: vem och vems intressen företräder hon/han i bloggen?

Ordning och reda, löning på fredag. Typ. Jag börjar väl bli gammal. Men jag är förbanne mig inte svart-vit!