Bilnostalgi

Kom av någon outgrundlig anledning att tänka på salig farsans gamla Dyna Panhard. Tänk att han som egentligen var försiktig och lite konservativ körde omkring i en Dyna Panhard!? En väldigt speciell fransyska får man säga, långt före sin tid. På sin tid. Kanske t.o.m. även idag förresten. Byggd i lättmetall och med en tvåcylindrig luftkyld motor. För att inte snacka den djärva formgivningen! Farsans första bil var annars en liten ettrig italienare, en Fiat 500 som han proppade full med familj på semestern. Syrran var inte riktigt till på den tiden och tur var väl det.
Inte heller hade vi vare sig hund eller fåglar under fiatepoken, de kom först under volvoeran. Tänk när vi i PV:n 444 var på väg hem till sommaren i Åmål. Både syrran och jag satt inpackade som i ett skruvstäd i baksätet, mutade med saft och Mariekex, syrran med jycken i knäet och jag med fågelburen fylld av ca tjugo mer eller mindre bilsjuka fjäderfän. Det är onaturligt för fåglar att färdas i bil. Och takräcket, som det hette då, var packat till en ansenlig och lite oroväckande höjd. Allt dock fastspänt med en rejäl bläckfisk. Kommer du ihåg dem? Kunde ge livsfarliga rekyler om man inte passade sig.
PV:n kånkade fram på knäna och just när vi passerade Hjälmaresund bar det sig inte bättre än att vi fick punka. Farsan ut. Tyst svärande men vi hörde nog! Bara det att leta fram reservdäcket bland all bråte. Vi beordrades att stanna kvar i bilen, att packa upp och återinpacka oss skulle antagligen ta för lång tid. Det hjälpte inte att både syrran och jag klagade över känslobortfall i benen. Precis som i ett charterplan du vet. Nu visade det sig att vi ändå hade tur. Farsan blev hett attackerad av ett par riktigt ilskna svanar och jagad runt bilen flera varv – domkraften blockerade dörren - innan han äntligen hittade en käpp att freda sig med. Ett dilemma för en ornitolog som farsan. Vi tyckte förstås synd om honom därute fast ett uppiggande äventyr var det även om hjulbytet tog onödigt lång tid.

Men Fiaten ja. Värmen i den var lika obefintlig som i en gammal Folka. På vintern var det sannolikt varmare utanför bilen än inne i den. Farsan snickrade till en egen lösning som höll på att ta livet av oss alla när det läckte in kolos. Fiaten blev nu inte så långvarig i familjen, han sålde den när jag hade ramlat ur i rondellen vid Gullmarsplan. Jag vägrade nämligen efter den upplevelsen att närma mig Fiat 500. Farliga saker och man har även som mycket ung sina principer!

Sen blev det den mörkgröna Dyna Panharden med de elegant snigelformade lyktorna och sin plutande mun. Ett ovanligt smycke som farsan var mäkta stolt över. Hur många liknande bilar fanns det i Sverige? Inte många. Lite stukad blev hans stolthet när killen på macken kikade ner i motorhuven bara för att till sin stora förvåning upptäcka den tvåcylindriga och luftkylda motorn – va fan, är det en motorcykel? Tyvärr sprack den sedan. Bilen alltså. Lite här och var. Man hade väl inte utvecklat aluminiumtekniken tillräckligt antar jag. När han ett par år senare blev erbjuden ett skambud vid inbytet hos märkeshandlaren inleddes, i nån slags stolt protest som jag förstod, volvoeran med den svarta PV:n 444. Med vita däck!

Själv kör jag omkring i Madame Citroën XM Break som du trogne bloggläsare redan vet. Antagligen är det inte helt politiskt korrekt men jag älskar henne. Jovisst, hon är lite nyckfull - men charmig. Elfel är hennes signum men låter man dem bara vara så lagar de sig själva. Jag kommer aldrig att kunna skiljas från henne! Och jag vet att farsan också skulle ha älskat Madame trots att han nog egentligen var mer anglofil än frankofil. Han var som sagt lite försiktigt konservativ men han gillade udda bilar. Den stora drömmen var annars vedskutan Agda men det är en helt annan historia.