Arbete till varje pris?

”Det är lätt att förstå hur regeringen har resonerat.” – skriver DN i fredagens ledare om ”proppen” om förändrad arbetsmarknadspolitik. Jag tycker precis tvärtom. Varför alla dessa snabba och ofta hafsiga förändringar, en oprofessionell slarvighet (korta eller obefintliga remisstider) som i sin tur bara kräver en massa korrigeringar över tid?
Jag ser två huvudskäl att minska arbetslösheten: mänsklig omsorg respektive (samhälls-)ekonomiska samt naturligtvis en mix av de båda. Båda syftena är giltiga. Det är emellertid tveksamt om tyngdpunkten vore densamma hos alliansen respektive i folkdjupet när alliansen tog hem valsegern – enligt egen utsago – på jobb, jobb, jobb. Du känner mantrat.

”Från och med den 2 juli i år måste alla arbetslösa vara beredda på att genast söka jobb på annan ort eller utanför sitt yrkesområde. Den som vägrar att följa reglerna riskerar att bli av med hela eller delar av a-kassan.” som DN vidare beskriver om vad som kommer att gälla. Tidigare hade du 100 dagar på dig att söka jobb i din hemort. Nu tvingas du ompröva både din hemort och ditt yrke för att ta första bästa jobb på första bästa ställe. Här gäller uppenbarligen inte längre valfrihet. Bortsett från en oändlig mängd omöjliga definitions- och gränsdragningsproblem – individuell prövning lär ju ska få förekomma - har jag i varje fall svårt att tro att dessa gamla öststatsmetoder bottnar i en omsorgskultur fylld av respekt för mänskliga värden. Kallt stål gäller. Men det märkliga är att förhållningssättet inte ens verkar vara varken ekonomiskt förnuftigt eller administrativt smidigt.

En arbetslös kirurg skulle alltså principiellt måsta ta jobbet som snabbköpskassörska tio mil hemifrån? Har vi inte redan nog av resursslöseri vad gäller våra högt utbildade nysvenskar? Eller ska vissa yrkeskategorier behandlas annorlunda? Vilka i så fall? Enligt vilka kriterier? Vems?

Respekt för mänskliga omständigheter som yrkesstolthet och skicklighet, sociala nätverk, hemkänsla, hus och omgivningar man trivs i, gamla sjukliga föräldrar, barnens kamrater och skolgång gives dock icke generellt. Och hur lätt och rätt är det att övertyga en arbetslös i t.ex. Bengtsfors om det finurliga i att sälja sitt hus (om det alls går) för att sedan tvingas köpa ett likvärdigt hus i någon större stad för kanske det femdubbla priset? Eller en bostadsrätt för 50 000 kr/kvm. Du kan pendla! Jovisst, med utöver försämrad livskvalitet, ökade kostnader för dubbelt boende eller dyra resor. Miljöaspekten oaktad. Den eftersträvade rörligheten riskerar dessutom att bli glesbygdens död. Förhållningssättet känns bakvänt och gammalmodigt tänkt. Att norrlänningarna länge tvingats flytta söderut är inget bra argument för en utökad flyttcirkus, snarare tvärtom. Lägg istället ner samma resurser och idoghet på att skapa jobb där folk vill bo. Vi är säkert många som vill behålla en levande landsbygd.

Med all förståelse för att alla argument – utifrån krav och rättigheter - att människan behöver ett jobb – är det här som byggs nu verkligen det samhälle vi ville ha? Som om arbetsmarknadspolitiken bara vore ett teknokratiskt och byråkratiskt pussel där människan är reducerad till en pusselbit? Ekonomismen grinar humanismen rätt upp i ansiktet och kom inte och säg att jobb, jobb, jobbmantrat grundar sig i en omsorgskultur. Nej, jag har svårt att förstå hur alliansen tänker!