Husläkare och ödlepiss

Läser i DN att husläkarna är på väg tillbaka. Är de inte redan här sedan länge? Åtminstone finns de här i Gustavsberg där vi dessutom har Sveriges finaste vårdcentral. Snacka läge nere i hamnen! Och allt är nytt och fint. Ska man invända mot något så ligger den inte längre lika centralt som tidigare i landstingshuset – som man växte ur - i Gustavsbergs sorgliga centrum. Där alla bussar finns. Men ok, man kan inte få allt. Ändå är det svårt att rekrytera läkare har jag förstått. Allmänläkare – läs husläkare - har låg status har jag också förstått och är därför för få. Än så länge, det håller enligt välunderättad källa tydligen på att vända. Annorlunda var det förr. Distriktsläkaren – läs allmänläkaren - hade väl högst status i hela bygden, före både prästen och skolläraren som även de rutschat ner en bra bit på rankinglistan sedan förr om tiden, då när allt var bättre.
Idag tycks alla jobb som har med folk att göra ha låg status och låg lön. Är inte det konstigt? Vem har bestämt så? Ett samhälle som rankar reklammakare – ta det inte personligt! - högre än de som vårdar medmänniskor måste befinna sig på ett sluttande plan.

I Åmål har man haft vådliga problem med att slå ihop två vårdcentraler till en, den i Ekbacken, och trubbel med att få (behålla) sin egen läkare – läs husläkare. Känslorna har svallat och man får ha respekt för det, trygghet är viktigt särskilt för våra äldre i stort behov av vård. Annat var det på Reimars tid. Tänk doktor Albin Reimar, den legendariske provinsialläkaren i Åmål. Han hade minsann status. Med all rätt också ty han var i sanning mycket kunnig. Och lite fruktad som sig bör. Mottagningen i den vackra Dahlgrensgården vid Plantaget har väl alla äldre åmålsbor besökt åtminstone nån gång. I den vackra trädgården på östra sidan satt han understundom och groggade med farfar min - apotekaren. Har det sagts mig alltså, det är inget jag själv minns eller kan gå i god för. Däremot minns jag tydligt när min dåvarande sambo alldeles hade tappat rösten och vi begav oss till Reimars mottagning. Som vanligt rådde en viss oordning i väntrummet där folk mer eller mindre lättklädda sprang om varandra. Han var väl inte fullt så noga med den fysiska integriteten kanske. När han fick se mig, eller snarare mitt namn, frågade han förstås efter farmor som då hade övergivit Åmål för Stockholm. Farfar hade sedan länge lämnat både apoteket och detta jordeliv för ett lyckligt liv i himlen. Jasså, lever den gamla skatan än! – utbrast han, själv säkert bort mot de åttio. Sagt med både respekt och kärlek. Farmor höll nog lite ordning på gubbarna när det behövdes. Hon var av den sorten.

Nåväl, efter en kort titt ner i halsen på sambon hade han allt klart för sig och nöjt grymtande skrev han ut ett recept som han trodde skulle bli en utmaning för farfars gamla apotek Lejonet på Torggatan. Det stämde men redan dagen efter kunde vi hämta ut medicinen som luktade ödlepiss eller något ännu värre. Jag tror det tog en kvart för sambon att återfå sin vackra sopran när hon väl hade fått i sig den föreskrivna dosen! Han visste vad han gjorde Reimar. Frågan är om det finns något apotek alls i hela Svea Rike som idag skulle kunna förse honom med de förskrivna medicinerna? Eller om trollformler numera alls ingår i allmänläkarutbildningen?