Från min utpost på Mars - en partisk betraktelse

Jämställdhet är något så självklart att det är märkvärdigt att det ens är ”en fråga”. Men som någon klok sa – det gäller tydligen bara i den bästa av världar. Och i den är det kanske få som lever. Vi andra har att harva oss fram så gott det går. Det är inte så illa det heller.
Däremot finns det naturligtvis skillnader mellan könen vilket är en helt annan sak. Här törs jag yttra mig som en verklig expert så säg inte emot! En mot fyra. Hemma alltså när alla tre döttrarna någon gång är hemma samtidigt. Numera. Plus kära sambon. Inte alltid så lätt alltså att hålla fanan högt och försvara det otäcka könets speciella särart. Ej heller är det särdeles enkelt att vid middagsbordet skifta samtalsämne från Twilfit till den mer spännande frågan om hur många watt stark en effektiv kutterhyvel måste vara.

Om jobbet ska vi bara inte tala! Jo, det ska vi. Här finner jag mig ensam man bland sex kvinnor varav en är min högst värderade chef. Nej, jag lismar inte, hon är genuint bra. Det är alla de andra också. Annars hade vi inte orkat jobba ihop i femton år och fortfarande ha arbetsglädje. Här handlar det inte om mänskliga kvaliteter utan om ett mängdproblem kopplat till strukturella skillnader – som en byråkrat skulle uttrycka sig. Om något så är mannens preferens för projekt ett välbeforskat område. Vi gillar helt enkelt att göra saker i form av projekt. Saker bör ske i tur och ordning så att säga. Från början till slut. En sak i taget. Kvinnans mer anarkistiska förhållningssätt – där allt synes ske på en gång i en enda ofantlig röra - bara förvirrar oss.

Men hallå, kan jag ropa hemma, skulle vi inte dammsuga? Då har söta sambon plötsligt upptäckt att det råder oreda i bokhyllan och håller som bäst på att sortera om böcker samtidigt som hon plockar med blommorna. Vi skulle städa säger hon vänligt och lika självklart som vore det en helt annan verksamhet. Först plockar man, sen dammar man, sen dammsuger man, sen våttorkar man – om det behövs - och sist kan man strukturera om böcker i hyllan om man känner för det. Inte allt på en gång! Försöker jag som är från Mars. Vi brukar lösa problemet så, att jag får ”äga” övervåningen för att där i lugn och ro kunna organisera mina projekt på rätt sätt, d.v.s. på ett manligt. På undervåningen må det totala virrvarret härja fritt. På något underligt sätt blir resultatet till slut ändå detsamma och ganska bra. På båda planen. Och husfriden är räddad. I verkstan är jag dock envåldshärskare! Trist nog egentligen.

På jobbet handlar det bland mycket annat om skilda mötestekniker. Skillnaden mot städningen är inte så stor, man tar bara sakerna, punkterna på dagordningen i det här fallet, i tur och ordning. Väldigt enkelt. Inte huller om buller. Men eftersom mina kollegor nu råkar vara från Venus så råder inte denna naturliga ordning utan - just det, tvärtom - huller om buller. Trots ihärdigt och tålmodigt arbete har jag ännu inte riktigt lyckats knäcka koden. Men jag tänker inte ge upp! Och eftersom vi på våra möten har rullande ordförandeskap så råder ändå ordning och reda på vart sjunde möte! En vargatröst! Å andra sidan, jag vet inte om det är så mycket bättre med sex rätt famlande mötesdeltagare jämfört med en? På något underligt sätt brukar dock resultatet även på våra möten till slut bli ganska hyggligt ändå. Fan vet hur det går till?
Och – man slipper de manliga mötenas evinnerliga och tradiga upprepande av vad den formelle eller informelle ledaren har sagt! Bara en sån sak! Ibland kan jag undra var jag hör hemma egentligen…..

Så är det väl, att jämställdhet handlar om att ta gemensamt och lika ansvar - under lika villkor - hur, det är mer den resandes ensak för att travestera Arne Malmberg alias Arne Stigson?