Energi och (folk)rörelse

Det är rörande att se hur bekymrade många borgliga journalister, politiker, m.fl. är över en påstådd brist på förnyelse i Monas tal. Som om man innerst inne hoppas på en redig återställare i nästa val? För visst inser väl alla det okloka i att redan andra dagen som nyvald partiledare, i ett parti mitt uppe i en process av nödvändig självrannsakan, gå ut och peka med hela handen? Möjligen är det, slår det mig, ett utslag av kulturskillnad mellan vänster och höger, lusten till och längtan efter en pekande hand? Jag säger bara skolan…I och för sig borde man uppskatta handens frånvaro när man rättar in sig i ledet under parollen valfrihet. Men paradoxerna är som bekant många.

Hur som helst, vad Mona ändå lyckades med, och det måste nog även de skarpaste kritikerna instämma i, var att ingjuta glädje, hopp och framtidstro. Energi. Inte att förakta inser man även med mycket begränsade psykologiska insikter. Energi är den grundläggande förutsättningen för liv och rörelse. So, don’t be worry – det kommer mera. Alternativt tvärtom, det finns all anledning till oro för de som är lagda åt det hållet. Var det förresten inte just denna smittande glädje och energi som var alliansens bärande framgångsfaktor i valrörelsen – innan glansen i regeringsställning snabbt bleknade?

Jag själv, som inte ens röstade på sossarna, smittades i alla fall av energin framför TV:n och tyckte att det kändes lite lättare att andas. Plötsligt såg jag alliansen i ny dager – det i valrörelsen så entusiastiska och tajta gänget som redan grå, trötta, splittrade och käbblande. Mekaniskt rabblande sina mantra likt trollformler. Många internt trötta på moderaternas lika massiva som okloka dominans i regeringen. Pastorlika Reinfelds abdikering. Massor av svikna vallöften. En egoismens – inte individens – plottriga, slarviga och ihåliga politik nödtorftigt maskerad under klatschiga ideologiska slagord som valfrihet och utanförskap.

Slagord är demagogiskt effektiva men de har en krass baksida; alltför frikostigt använda riskerar de att slå tillbaka, särskilt som de inte följs upp av ett verkligt innehåll. Snart orkar man inte längre höra parollen - utanförskap - vilket vore mycket olyckligt eftersom det sakliga innehållet är värt att ta på allra största allvar. Problemen blir ju inte mindre av ett ihärdigt upprepande men trovärdigheten minskar. Peter och vargen känns väldigt nära. Mest problematiskt är kanske att alliansen - hittills - paradoxalt nog tycks skapa mer utanförskap än tvärtom. Farligt är det också att förvandla ett så komplext begrepp som valfrihet till ett endimensionellt slagord.

En annan skillnad blev för mig också mycket tydlig framför TV:n. Sossarna, som en folkrörelse, hämtar energi ur en mullrande urkraft underifrån i de folkliga leden. Alliansen å sin sida, som det verkar stark internt påverkade av reklammakare och marknadsförare, styr Sverige som ett bolag, AB Sverige. Top-down. Hela handen. Ingen lyssning. Det gör som sagt viss skillnad. Man måste vara totalt tondöv om man inte inser att vi i nästa val kommer att ha två mycket tydliga alternativ att ta ställning till. Och det är väl bra!

Själv tycker jag också att det är mycket spännande att Mona är omgiven av så ovanligt många kompetenta (unga) kvinnor, utöver även kloka män förstås. Bara en sån sak. Det kommer automatiskt att leda till nödvändig förändring.