Kunskap? Nu förstår jag inte?

Det gläder mig att några nu äntligen börjar diskutera vad vi menar med mantrat - kunskap. I det här fallet handlar det om matematik med dess olika tillämpningar. Precis den här diskussionen behöver föras, inom alla ämnen, så snart man diskuterar begreppet kunskap. I alliansens febriga iver att förändra allt och alla, i synnerhet skolan, springer man förbi den viktiga frågan: vad är kunskap och vad ska vi ha den till? Om vi inte vet det, hur ska vi då kunna omvandla den till kompetens, d.v.s. göra den tillämpningsbar och därmed nyttig? Idag är det alldeles för enkelt att knipa billiga poäng på klatschiga men tomma slagord. Vem är inte för mer kunskap? Eller ordning och reda? Det är ”hur” som skiljer och ”hur” kräver både ödmjukhet och djupa insikter. Och tid till eftertanke!

För att ta det aktuella ämnet - matematiken. Det är inget entydigt yrkesämne som leder en rakt in i en viss fålla. Matematik är ett verktyg, ett språk, att användas på olika sätt i de mest skilda sammanhang. Så som författarna påpekar. Undervisningen behöver differentieras. Matematik generellt uppfattas som ett svårt ämne vilket rimligen gör det ännu mer angeläget att handskas med det både intelligent och varsamt. Dessutom lider många elever av dyskalkyli, d.v.s. de har medfödda svårigheter att räkna. Dyslexi är kanske mer känt och accepterat inte minst sedan kungen blivit en god ambassadör inom området. (”Neuropedagogik – om komplicerat lärande” av Björn och Hanna Adler, Studentlitteratur). För övrigt och parentetiskt tvivlar jag på att folkflertalet någonsin haft praktiskt nytta av t.ex. en andragradsekvation.

Nu några pinnar på brasan:

Behöver sen alla elever ha en och samma kemiundervisning från högstadiet och uppåt? Vissa elever kanske ”bara” behöver lära sig om olika praktiska tillämpningar med anknytning till kemi? Man kanske inte behöver veta allt om hur en kolatom ser ut och fungerar för att kunna hantera kemikalier hemma i hushållet – som i sig är allt för många. Kocken behöver lära sig sin kemi, o.s.v.

Historia. Vad menar vi är kunskap här? Vad vill vi med denna kunskap? Handlar det om ”bara” ren allmänbildning – att nöta in Sveriges kungalängd – eller ska den vara användbar för ekonomer och samhällsvetare? Jag föreställer mig exempelvis att historieboken ”Människans rikedomar” av Leo Huberman vore en bra grund för våra politiker. Eller varför inte ”Tiotusen år i ett liv” av Albert Maori Kiki, född under stenåldern på Papua Nya Guinea. Nyttig kunskap för biståndsarbetare? Och politiker.

För att vara riktigt provokativ – behövs grammatiken i språkinlärningen? Är grammatik nyttig – ”rätt” - kunskap för andra än språkforskare? Vi lär oss som bekant språk genom kodning, igenkänning. Eller? Den här kommer jag väl att få på skallen för….. Igen! Att jag aldrig lär mig?

Framför allt: vilken kunskap sorterar vi bort? Varför? På vilka grunder?

Problemet, eller snarare möjligheten, är väl att kunskap inte går att entydigt definiera och att kunskap behöver kopplas till våra respektive förmågor för att bli till kompetens och komma till nytta. Kompetens handlar om både färdigheter och kunskap och har stark koppling till det vi är eller kommer att vara satta att göra. Kompetens är ett relativt begrepp och vår förmåga en färskvara i en snabbt föränderliga värld. På så sätt blir även kunskap, åtminstone ”rätt” kunskap, en färskvara i alla sammanhang utom i allmänbildningen. Kanske blir vår förmåga att ständigt kunna förse oss med för stunden och utifrån rådande behov ”rätt” kunskap alltmer viktig?

Beskäftigt har jag säkert slagit in massor med öppna dörrar. Jag vet ju att flertalet skolor fungerar mycket bra och förser eleverna med allt detta och mycket mer därtill. Inte minst kommunikativ- och social kompetens!