Tack Göran!

Tack Göran R för din debattartikel i DN som vädrar in lite frisk luft i ett rum där luften blivit kväljande och svår att andas av alla klatschiga slogans som alliansen spottar ur sig. Som om man ville göra om Sverige till ett företag att sälja ut. Du tar upp svår materia men vid tredje genomläsningen förstår jag hur rätt du har och vilka viktiga insikter du bjuder oss på. Mot bakgrund av det du, och det som P C Jersild förtjänstfullt tar upp, kan man bli betänksam inför framtiden. Tillsammans med klimatproblematiken handlar det om vilka livsbetingelser vi överlämnar åt barn och barnbarn.

Förstår då alliansen inte lika bra som vi? Så enkelt är det naturligtvis inte. Min gode och kloke vän Lars Lagerstedt skrev så här till mig en gång:

”Medan målstyrning vanligtvis vänder sig till intellektet, styrs vi människor i vårt agerande främst av känslor och värden. Vi tänker inte alltid på det i vardagen - vi anpassar oss till vad som förväntas och lär oss uttrycka tankar och undertrycka känslor.
Men hör verkligen känslor hemma på arbetet? Vi känner engagemang, glädje, samhörighet, stolthet och energi. Intuitionen är känslobaserad. Värderingar och förhållningssätt har ursprung i känslan. Kvaliteten i det vi gör ökar då vi använder både intellekt och känslor.”

På något sätt tror jag ”gåtans lösning” står att finna i dessa rader. Kanske förstår vi olika saker? Jag har tidigare uttryck mig ungefär så, att alliansen behärskas av unga räknenissar (för att stjäla Guillous favorituttryck) som förälskat sig i modellbygge och kartritning. Med decennier av frustration och oförlöst energi i bagaget, rusar de ideologiskt fartblinda och med lock i öronen genom sin agenda. Varför annars denna febriga intensitet? Kanske för att de inser att de bara har fyra år på sig? Hur det än må vara med den saken, här uppstår en underbar paradox; medan frustrationen likt förälskelsen kan hänföras till den emotionella dimensionen så rör sig ändå både själva hantverket, räknandet, och resultatet av tankemödan inom den intellektuella sfären.

För att knyta an till sjukvården så är jag övertygad om att den behöver utvecklas i en sund balans mellan intellekt och emotion, så som LL säger. Att inom ett område som rymmer svåra mänskliga avvägningar och vilar tungt på värderingar (som ”har sitt ursprung i känslan”), som bygger mer på samarbete än konkurrens, att här sätta sin tillit till intellektuella beräkningar byggda på marknadsekonomiska incitament känns så oerhört fel och fattigt. Ålderdomligt tänk och så långt från den morgondagens sjukvård som jag vill lämna i arv till barnen. Dessutom, som Göran Rosenberg visar, behöver inte ens de intellektuella beräkningarna vara rätt tänkta. Kanske en följd av den bristande kopplingen mellan emotion och intellekt? Eller kanske tvärtom? Jag har fel. Förälskade människor brukar vara lite förblindade.

Jag ser det här mer som en rent mänsklig fråga snarare än en politisk. Det har tagit lång tid och krävt stora uppoffringar att bygga vår nuvarande sjukvård, med sina fel och brister, men också med erkänt hög kompetens och stor medmänsklighet. Antagligen går det mycket snabbare att riva ner den. Likt skolan drabbas hela sjukvården ofta av oförtjänt mycket stryk för att några funktioner inte fungerar tillfredsställande. Självklart ska brister åtgärdas. Självklart behöver också sjukvården ständigt utvecklas och förbättras men jag önskar att det gjordes i ödmjuk och insiktsfull balans och inte som nu i händerna på unga oerfarna f.d. reklammakare och ett Kd som tycks ha sålt sin själ till den mäktiga och heliga marknaden – som är bra på andra saker - alternativt kröker rygg för dominanten M. Människans hälsa är inte en marknadsfråga. Var det f.ö. inte Jesus som kastade ut månglarna från det tempel Kd nu är på väg att kasta in dem i?

Hårda ord? Javisst men t.o.m. min tappra gamla mamma (f.d. folkpartist) instämmer och hon om någon vet…… Hon är förresten riktigt arg så pass upp!