Har moralen moral?

Akta dig för att bli hoppjerka! Den varningen hörde jag och mina jämnåriga kamrater mer än en gång i vår ungdom. I all välmening. Att vara hoppjerka, hoppa från jobb till jobb, var något vederstyggligt i det spirande trygga folkhemmet. Farsan rös vid tanken minns jag. Statens kaka var liten men trygg, hette det ju och den synen präglade hela vår samtid. Man vet vad man har! Skomakare - bliv vid din läst, var ett annat formande axiom. De genuina skomakare som följde uppmaningen har säkert sedan länge stupat på sin post. Idag finns väl knappt några kvar att bliva vid sin läst.
Kontinuitet var det som gällde. Man gick in i ett yrke efter avslutad skolgång och förväntades, och förväntade sig, att gå ur samma yrke vid pensionen. Ofta hos en och samma arbetsgivare. Med guldklocka för lång och trogen tjänst. Allt det här var inte bara naturligt det gjordes till en dygd. Att vara ”trogen” var god moral. Något fint och eftersträvansvärt.

Nu gäller snarast det omvända. Var förändringsbenägen (detta fullständigt vidriga uttryck!)! Rör på dig så ofta du kan! Fastna inte! Räkna med att ha minst tre olika jobb under din aktiva ålder. Och kanske ännu fler arbetsgivare.

Man undrar, vart tog dygden vägen? Eller har den rent av bytt lojalitet? Förändringsvindarna blåser idag minst lika friska som gårdagens labra bris stilla fläktade. Och doften av moral är lika stark. Man skulle kunna misstänka att varje tid anpassar sin moral efter rådande behov. Eller – ve och fasa – använder moralen för sina syften. Moralen som marknadsförare av en påtvingad verklighet som marknadsförs som något nyttigt för att den ska vara lättare att svälja. För inte är det väl så att verkligheten rättats efter mänskliga behov? Vad är det i så fall för usel moral hos moralen kan man fråga sig? Vända kappan efter vinden bara så där!

Bortsett från samhällsperspektivet så finns här andra intressanta spörsmål ur individperspektivet. Hur mådde/mår människan i respektive kultur? Är det verkligen möjligt, rent mänskligt, att på så kort tid som en knapp mans/kvinnoålder ställa om en hel kultur så fundamentalt? Finns ett pris? Eller kanske en vinst?
Som tappra gamla mamma skulle kunna säga: varför inte kombinera det bästa av två världar? Stabilitet utan låsningar. Nyfikenhet med trygghet. Rörlighet på egna villkor. O.s.v. Visst är det härligt med gamla mammor och utopier? Mer krasst behöver ändå vissa samhällsfunktioner komma ikapp verkligheten, bister eller ej. Det måste exempelvis bli möjligt att låna pengar utan att ha fast anställning, eller tillsvidareanställning som det heter lite tvetydigt och lagom diffust mitt emellan den gamla och nya tiden.

Annars inget ont om rörlighet. Åtminstone inte om den är frivillig. Den kan ju ha sin hemvist i den goda varianten av girighet – vetgirighet. Ett varningens pekfinger dock, rörligheten kan tjäna som täckmantel till flyktbeteende. Hellre fly än illa fäkta. Livet som lite av slit och släng. Ibland kan det vara nyttigt att stanna kvar och fäkta, möjligen illa men förhoppningsvis allt bättre efter hand. Hur kan vi växa och mogna som människor om vi aldrig vågar utmana, stanna i, leva med våra konflikter för att lära oss konstruktiva utvägar? För att lära känna oss själva. Vi lever i en tid när mer eller mindre våldsamma fysiska och mentala utmaningar är högsta mode. Jag är mer osäker över om det också gäller de psykologiska och relationsmässiga utmaningarna? Dessvärre är det väl ändå så att dagens krav på rörlighet i första hand varken handlar om frivillighet eller flykt utan om tvång utifrån en verklighet som ingen riktigt tycks styra över.

Möjligen är det som nån sa: det var inte bättre förr men det är sämre idag. I alla fall lever vi i en föränderlig tid.