Vi kan ju inte längre låtsas. Eller hur Skolan?

Nu tror jag att jag i alla fall har kunnat reda ut det mesta av HTML-trasslet jag hade nyss. Obegripligt att det fungerar alls när man kikar in bakom kulisserna så att säga. Tar gärna emot en vink om bloggen inte fungerar korrekt!

Såg i söndags att DN åter drar igång en artikelserie och skolans mörkare sidor. Det lär vara så att den vågskålen häftigt överväger. Jag är inte särskilt konspiratoriskt lagd, synd kanske för det verkar vara kul, men frågan dyker upp i bakhuvudet – vilka intressen ser gärna den skålen fyllas? Varför? Inte Jan Björklund skulle jag gissa för han är säkert djupt förankrad i sin tro att det han gör är riktigt. Han är liksom äkta i sitt patos och det ska hållas honom högt!
I den svarta vågskålen hörs slitna, frustrerade och förtvivlade lärare ropa – vi är lärare, inte poliser, kuratorer, socialarbetare och mycket annat. Dessutom allt slit till låg lön! Vi har lätt att förstå deras frustration. Man kan ana både ett individproblem och strukturellt problem här. Till den unga läraren som djupt desillusionerad i den svarta skålen avslutar sitt lärarjobb efter bara tre år branschen skulle jag vilja ställa följande två frågor:

Utifrån vilka föreställningar (bilder, fantasier, idéer, behov) bestämde du dig för att bli lärare?
Fick du adekvat utbildning som hjälpt dig att lösa de problem du mött?

Det kan ju hända att just denna lärare valt fel jobb, åtminstone för den skolan som är idag? Liksom att JB odlar sitt patos så kännetecknas väl även lärarkåren generellt av hög patos, en stark vilja att göra gott för andra och en hög ambition? Hon/han ställer höga krav på sig själv och andra. Starka krafter som inte sällan kan spela en stora spratt och visa sig motarbeta ens egen framgång.

Jag gissar att många valde lärarjobbet utifrån föreställningar vi hyser om den skolan som var då. Den vi själva gick i. Skolning. Undervisning med rötter långt tillbaka in i antiken. Sen har samhället utvecklats med en fart vi aldrig kunnat ana. Jag har en bok av Albert Maori Kiki, bördig från Nya Guinea, som heter Tiotusen år i ett liv. En talande titel som mer eller mindre speglar allas vår resa på många sätt.

En liten anekdot att lägga i den svarta vågskålen kan vara följande: Tag en läkare från mitten av 1800-talet och släpp in honom på ett modernt sjukhus idag. Han skulle vara bli helt förvirrad och börja leta efter sina blodiglar. Tag en lärare från samma tid och ställ honom i dagens skola. Han skulle genast börja undervisa. Elak men med en gnutta sanning i ändå?

Självklart slår det gnistor när den bild, den föreställning om skolan vi hyste, möter dagens fullständigt bisarra verklighet! Och här står nu den enskilda och slitna läraren och förmodligen känner sig sviken. Besviken helt klart men säkert också sviken. Av vem då? Det är just det. Vi kan alltid sparka på samhället – men det är ju du och jag och alla andra – så vad gagnar det? Dock tycker jag nog att Lärarhögskolan bör ta på sig en stor del av ansvaret. hur som helst är det knepigt att slåss mot en väldigt otydlig motståndare.

Kanske att vi behöver bli väldigt tydliga och skarpa? Nästan cyniska. Du som hyser föreställningar som grundas i den gamla traditionella skolan där lärarens huvuduppgift var skolning och undervisning, du bör nog inte minst för din egen skull avstå läraryrket.

Som verkligheten ser ut idag är lärarens roll splittrad – du kommer att behöva vara mycket kurator, psykolog, polis, socialarbetare men också kunna undervisa efter de villkor som gives. Du har oregelbundna arbetstider men du kompenseras med hög lön. Du är välkommen! Sen är det upp till Lärarhögskolan att utifrån en oavvislig verklighet finna ut lämplig utbildning. Den kommer att se mycket annorlunda ut!

Krasst! Men glöm inte att det också ligger mycket i den ljusa vågskålen!