Följa John till Åmål

Alltid något, sa Fan när han fick se Åmål. Den har du säkert hört förr. Elaka tungor vill förstås låta göra gällande att det var efter att han hade besökt Säffle. När Fan blir gammal blir han religiös - en annan klassiker. Numera får jag väl i alla fall räkna in mig i de halvgamlas skara och för all del, inte mig emot, men jag vet inte om jag blivit särskilt religiös. Vad som hänt är att jag har återknutit en tätare kontakt med några riktigt gamla och goda barndomsvänner och klasskompisar från Skönstavik/Sköndal. Fast jag ska verkligen inte ta åt mig äran för det återknytandet, snarare har det varit precis tvärtom.

Hur som helst, vi har återfunnit varandra mer frekvent om jag säger så – Perre, Gugge, Mikael och jag. Dock får Mikael finna sig i att heta Ankers i mitt sällskap, liksom Gugge oftast blir Hagberg. Det är en relikt från läroverkstiden där lärarna alltid tilltalade oss med efternamnet. Vi var inte sena att kopiera mönstret och sen har det gått av bara farten.

Nu kommer det att handla om just Ankers. Vi har liksom ”följt John” genom livet. Ända till Åmål - som brinner också i Ankers hjärta. Så pass att han nyligen per tåg företog sig en nostalgitripp till Åmål, Dalslands enda stad. Visste du det? Ankers passade på att ta lite bilder som han, vänlig som han är, gav mig på en cd. Jag tänkte visa några av dem mot slutet.

Så här var det. Som små parvlar i tvåårsåldern råkades vi för första gången i det östra av de fyra höghusen i gult tegel – säger man fortfarande höghus? – på Olaus Magnus väg 12 i Johanneshov. Anledningen var enkel - vi bodde där. Ankers på andra våningen, jag på femte. Det var alltså roligare att släppa ner saker från min balkong än från hans kom vi på. Om jag minns rätt så var det så som bl.a. min trehjuling gick åt. Bannor fick vi i massor men vi körde med samma taktik som vanligt trots att den aldrig funkade. Vi blånekade. Antagligen var det här nog några år senare, när vi hunnit växa till oss lite. Man fick ju baxa allt över det ganska höga räcket. Allt utom småsaker som man kunde skjuta ut i springan under. Hur som helst, tycke uppstod vilket gällde våra föräldrar också. Kanske var det rent av de som började? Så gick vi där en dag och gruvade oss inför den separation vi visste skulle komma med den snabbt antågande julen.

Att det var jul var ju kul, att åka nattåg till Åmål draget av ånglok var kul, att vara hos farmor och farfar och träffa kusinerna var kul. Men då under julen, om någonsin, ville man ju leka ihop med sin bästis och jämföra alla julklappar och så. Ack du grymma värld! Kanske var det första gången i mitt liv som jag fick smaka på ett rejält dilemma? Minns du förresten, på juldagen fick man inte leka alls. Knappt ens träffa varandra. Det var en stillhetens dag, rena pinan för oss barn, men sjutton vet om vi inte skulle behöva lägga in några sådana livspauser under året igen? Några vilsamma tråkdagar?

Hur det nu uppdagades vet jag inte, men glädjen var inte att ta miste på när det sedan visade sig att båda familjerna skulle fira jul i Åmål! För så vist var det nu ordnat att Ankers farmor och farfar bodde i våningen ovanpå min farmor och farfar på Torggatan 4, dessutom som goda vänner! Ankers farfar var bankir på banken, rätta mig om det inte var Enskilda Banken, mitt emot farfars apotek på gatuplanet. Det som idag är Nordea. Vi hade därefter många fina jular ihop. Inte bara jular för övrigt.

Här i Stockholm blev det så att vår familj 1954 flyttade från Johanneshov ut på landet - som det då var med grusvägar, bondgårdar, flygfält (Skarpnäck) och allt - till radhusområdet Skönstavik i Sköndal. Tappra gamla morsan bor kvar där ännu liksom Ankers mamma och pappa. Egentligen var det inte slut på John ännu men det lämnar jag för stunden. Istället kommer här Ankers Åmålsbilder. Klicka på bilderna om du vill förstora dem.

Det gamla stationshuset som fortfarande ser tågen komma och gå fast det sedan länge tjänat ut sitt uppdrag som station. Stinsen är ett minne blott liksom ångloken!

Mitt i Åmål ligger Plantaget. Tack och lov inte den groteska affärskedjan som slår ihjäl alla andra handelsträdgårdar utan Åmåls vackra park kring vilken du hittar den gamla bebyggelsen. Blomsterprakten där är omtalad och på senare tid också omdiskuterad. Blommor kostar stora pengar och smaken är liksom baken delad. Fontänen finner du förstås mitt i parken

Vid Plantagets norra sida ligger den vackra Vågmästargården som berört i flera tidigare bloggtexter.

Den vackra stenbron som leder från Mellanbrogatan, över torget och in till Plantaget. Torget förresten, det har som i så många andra vackra städer förvandlats till bilparkering. Mestadels i alla fall. Den vita byggnaden i bakgrunden är Statt - Stadshotellet. Mellan björkarna skymtar en balkong. Där sitter videokameran som "bevakar" torget. Klicka här ska du se!

Åmålsån renoverades för några år sedan och blev jättefin. Synd bara att de trevliga "överfallen" hindrar en att med båt ta sig nästan ändå upp till tågstationen. Det gick tidigare. Käckt att hämta tågresande besökande vänner med båt!




Åmål är en stad i blomsterprakt. Inte bara i Plantaget. De här blommorna smyckar ut bron som bär Kyrkogatan över Åmålsån. Framför det vita huset i bakgrunden ligger, eller snarare låg, fisketorget där Åmåls yrkesfiskare landade sin fångst tidiga mornar. Det var länge sedan man hörde dunket från deras tändkulemotorer, ofta av det klassiska fabrikatet Säfflemotor. Idag är det en vacker rastplats med bänkar och bord.

Nu har Ankers vänt på sig ett halvt varv från förra bilden. Kyrkan helt uppenbart för var ska Kyrkogatan sluta om inte vid kyrkan? Där döptes jag på den tiden då det begav sig.

Du ser järnvägsövergången. Vad var det Ankers nu sa? Slog klockan vid bommarna exakt 37 slag innan tåget susade förbi? Han räknade slagen i nån livsfas av tågfixering anno datzumal. Torggatan korsar Kyrkogatan precis framfötterna på honom där han nu står och tar bilden så det var inte långt att kuta som rask parvel för att hinna se tåget. 37 slag hade han på sig. Och det stämmer tydligen fortfarande? Du skymtar lokaltidningens - PD:s - kontor till höger. Prenumerera på den så vet du vad som händer i Åmål, tex att det är ljusfest den 8 september - en fest väl värd att besöka!

"Vårt" kära Torggatan 4 där Ankers sprang omkring på övervåningen och jag i våningen under. Idag ser huset tyvärr ganska slitet ut. I fönstret i den runda alkoven kunde jag sitta i timmar och glo på bussarna som hade sina hållplatser nedanför. Det var sådana där halva bussar - som inte fanns i Stockholm - hälften buss, hälvten lastbil och så hade de hade motorhuv. Spännande grejer! Mycket annat hände också förstås på torget. Jag var helt enkelt en liten voyeur, en gluttare.

Torggatan och Kyrkogatsbron (den heter något men jag minns inte) i skymning sedd från hamnen. Tyvärr var den gamla stenbron - en likadan som den på bilden strax ovanför - för klen och i för dåligt skick för dagens behov och revs.

Åmålsviken. Därborta bakom den högra segelbåten ligger min älskade udde i Vänern!