Kaos & paradigmskifte

Förra våren och försommaren var jag rätt mycket inne på det här med kaos och paradigmskifte. Bortsett från att jag inte begriper vart tiden tagit vägen sedan dess så tycker jag att tecknen på att vi verkligen är inne i paradigmskiftets begynnelsefas, - kaosperioden - bara blir allt tydligare. Jag har förresten fortfarande inte funnit min förlorade bok ”Don’t panic”!?

Är det inte så att vi oftast föreställer oss kaos som att allt brakar sönder och samman på en och samma gång? Pang och tjong i en jäkla röra. Så är det väl också vanligtvis men inte nödvändigtvis. En orkan, som exempelvis aktuella Dean, skapar liksom en jordbävning ett omedelbart och komprimerat kaos medan det kaos som jag föreställer mig föregår ett paradigmskifte sker så långsamt att vi inte uppfattar rörelsen. Accepterar vi tanken att kaos kan uppträda i olika tidsskalor, och att vi faktiskt kan vara mitt uppe i ett kaos just nu, blir det intressant att fundera lite mer över innehållet, det som kännetecknar det eventuella kaoset. Härjningarna efter orkaner och jordbävningar behöver vi inte orda vidare om, de känner vi.

Så här tror åtminstone jag att några kriterier ser ut som måste uppfyllas för att vi ska kunna tala om det kaos som föregår ett paradigmskifte. Men först bara - ett paradigmskifte är inte någon liten omställning som snart blåser över. Vi talar om en kolossal strukturförändring där hela världssamfundet behöver omtolka den rådande världsbilden. I vår tid när det gäller att skrika högst för att bli hörd finns risken att vi i värsta feta rubrikstil gör varje liten ynklig förändring till ett paradigmskifte. Vi urholkar begreppet och gör det till en banal klyscha.

Det handlar inte om att lappa och laga, inte om att lära sig fler glosor i invanda och trygga språk, det handlar om att tillägna sig ett helt nytt språk från grunden. Ett språk som ger oss möjlighet att (om)tolka och uttrycka den nya tidens (obegripliga) förutsättningar. Och helt riskfritt är det nu inte att tillhöra pionjärerna, de som snabbast anar nya samband och vågar utmana det gamla. De första att antyda att - jo, det är nog jorden som snurrar kring solen och inte tvärtom - de blev huvudet kortare.

Tillbaka till kaoskriterierna. Uppenbarligen krävs det en kritisk massa för att det nya ska kunna tränga ut det gamla tänkandet och ”slå igenom”. Att tillräckligt många konstaterar och accepterar att – jo, så är det nog. Jorden snurrar kring solen. Det är ju tiden för den processen, fram till genomslaget, som är kaosperioden. Mycket makt ligger investerat i det gamla, privilegier som kommer att försvaras med näbbar och klor. Kanske att ett par tre generationer behöver försvinna ur tiden innan en kritisk massa kan befästas. Ett möjligt mått på kaosperiodens utsträckning kanske?

Vi har sannolikt att brottas med ovanligt många paradoxer. I Sverige är vi rikare än vi någonsin har varit men vi har inte råd med god kvalitet. Vi överproducerar mat men halva jorden (lite vårdslöst) svälter. Det lär vara så, men det törs jag inte gå i god för, att vi aldrig tidigare producerat så många policy- och kvalitetsdokument som idag när vi rimligtvis bättre skulle behöva fri kreativitet och experimenterande. Ord, ord, ord. Mycket snack, lite verkstad.

Aldrig tidigare har vi haft så stor valfrihet som nu, åtminstone vad gäller varu- och tjänsteutbud. Ändå väljer vi inte. Många upplever tvärtom valfriheten som en belastning. En ökad börda. Vi är i hög grad medvetna om det negativa sambandet mellan bilkörning och oönskade koldioxidutsläpp. Trots det säljer de törstiga stadsjeeparna (som i sig själva är en paradox) som smör smälter i solsken. Det känns som om vi gör allt mer mot vårt allt bättre vetande. Vad är det vi egentligen säger med det beteendet kan man undra? Gör vi så på ren trots t.ex. mot en alltmer svårbegriplig omvärld med just en massa motstridiga krav, mot alla paradoxer. Och så länge som vi inte ser det nya – som ändå likt skärvor finns där någonstans – biter vi oss mänskligt nog fast vid det gamla.

Utmaningarna är gigantiska och – nota bene – är av det slaget att de saknar motstycke, d.v.s. vi saknar erfarenhet av något motsvarande att mäta, väga och jämföra med. De är historiskt sett unika. Jag nämnde inledningsvis att hela världssamfundet behöver omtolka den rådande världsbilden. Något sådant har t.ex. aldrig tidigare inträffat i historien av den enkla anledningen att behovet inte funnits. Först nu när globaliseringen är en realitet blir också sådana behov en realitet.

Det som gör utmaningarna gigantiska är inte bara omfattningen i sig utan också komplexiteten. Globaliseringen ger oss nya möjligheter men kräver samtidigt att vi finner ut nya system och strukturer. Och det räcker nog, som sagt, inte med att bara lappa och laga på det gamla.

Man behöver bara tänka på klimatproblematiken med alla sina sammanhängande subproblematiker. Eller på börsen. Ett system där en nysning i New York, en banal felsatsning i Singapore eller ett rykte i Frankfurt devalverar min pension här i Sverige, kan det verkligen vara ett hållbart system för framtiden? En spindelväv har åtminstone struktur. När det gäller den komplexa och finmaskiga väv som världsekonomin vävt känns det mer som om vi snott in oss i klibbig sockervadd. Åtminstone jag undrar - inte om, utan när hela systemet ska kollapsa. Det är ett gårdagens system så ju tidigare dess bättre.

Om än i mindre skala så anar jag att det är ett problem att våra ekonomiska experter i stort sett förlorat sin auktoritet. Delvis oförskyllt för vem kan som sagt begripa ett system som på sätt och vis i sig själv är ett kaos? Problemet bottnar i första hand inte i sakliga skäl, ingen kan ändå göra anspråk på att ha kontroll över ekonomin, inte ens på nationell nivå, utan i psykologiska skäl. Ekonomin är självklart en viktig del i allas våra liv. Hur får vi det då med tryggheten när vi behöver lägga det övergripande ansvaret i händerna på experter vars trovärdighet devalverats bara för att vi inga andra har?

Världen upplevs inte intellektuellt. Fundera över den frasen. En klok och underfundig sammanfattning över hur vi nog vill ha det med våra liv men som vi inte gör dem till. Snarare tvärtom. Vi kan säkert ha delade meningar om varför men visst har vi väl gjort oss av med alla våra etiska guider? Som om det var så att världen upplevdes intellektuellt. Men de andliga och emotionella behoven lever kvar och trängtar efter ersättning.

I en omvärld präglad av ständiga krav på rationaliseringar och produktivitetsökningar har vi lämnat oss själva i sticket, vilsna och sökande som emotionella varelser med stora andliga behov. Kyrkan, vår tyngsta andliga institution, har svikit sitt uppdrag. Inte förmått tolka samtidens krav och behov och behöver sannolikt ytterligare lång tid för att komma ikapp. För det tror jag den gör vad det lider. Fältet har lämnats fritt åt en massa charlataner och amerikanska TV-predikanter av värsta sort. Tillit, omsorg, solidaritet har fått ge vika för krafter som gynnar girighet, cynism och rå egoism. I skrämmande snabb takt. Jag vill ogärna politisera den här texten men när man i förklenande ordalag använder ordet snällism så uttrycker man också något annat. Något önskvärt? Jag frågar mig om ett hållbart samhälle, ett världssamfund, verkligen kan byggas på krafter och värden som tar sig uttryck som - girighet, cynism och rå egoism.

Så här tänker jag. Finns dessa kriterier med i den omvärld jag kan notera så är min övertygelse just att vi är i det kaos som röjer väg för det nya. Ett nytt som är svårt att ana, då vore det ju per definition inget paradigmskifte. Det är naturligtvis upp till var och en att tolka och tolka sakernas tillstånd och det enda sanna man kan säga är ju att det nya kommer och att det kommer att vara annorlunda.