Fars mor och mors mor

Nostalgi (grekiska nostos, hem, och algos, sjuka) betyder längtan efter ett ofta idealiserat förflutet. Så står det i alla fall att läsa i Wikipedia, denna fantastiska idé och hemsida! Jag blev lite så, nostalgiskt alltså, när jag nyss skrev om min varma, runda och sockstickande mormor i Örebro. Farmor var också rund och go’ men på ett annat sätt. Framför allt ogillade hon att sticka, det var liksom inte hennes grej.

Det fanns ett spännande rum hos hemma farmor och farfar på Torggatan 4 i Åmål, ovanpå farfars Apoteket Lejonet där vi barn emellanåt smet ner för att nalla lite saltlakrits. Salmiak. Rummet ja, det var farmors jättelika garderob, i barnaögon fullständigt gigantisk. Nu var det nog inte själva storleken som kittlade nerverna, det var alla mystiska saker. Längst in i ena hörnet stod t.ex. farmor liksom upphängd på en stålställning. Inte hon själv förstås utan som en docka i naturlig storlek. Huvud- och benlös förvisso. Och utan armar. En torso. Ändå var det tvivels utan farmor. Det är klart att något så mystiskt kittlade fantasin hos en rosenkindad och troskyldig liten 10-årig pojke.

Farmor var en intellektuell stadsdam bördig från Åsögatan i Stockholm medan mormor var bondmora från Asker utanför Örebro. Mormor var en riktig matmor, lugn och trygg i sin tro. Hon gav förnöjsamheten ett leende ansikte. Farmor var mer rastlös och älskade att tala politik. Tvi, tvi, tvi – sa hon och låtsades spotta så fort man nämnde Olof Palme och det gjorde jag naturligtvis ofta under min rödvinsvänsterperiod då på 60-talet. Å andra sidan kan man säga att farmor nästan tiggde om det, hon älskade som sagt att debattera. Men nån tro att vara trygg och förnöjsam i, som mormor, det hade hon inte. När farmor fyllde 95 och fick besök av prästen i församlingen, så som seden bjöd, väste hon till mig i mungipan – kan ingen få ut honom! Då bodde hon på Tunnelgatan, den som alltför snart efter skulle komma att bli Olof Palmes gata. Tyvärr dog hon några år före mordet på Olof Palme och fick aldrig uppleva ironin att bo på just hans gata av alla. Säkert som ame… nåja, säkert hade hon ändå bara skrattat åt sitt öde. Humor saknade hon sannerligen inte!

När farfar dog övergav hon Åmål för att flytta tillbaka till Stockholm. Till barn och barnbarn. Jag tror förresten att hon upplevde alla år och all tillvaro utanför storstan som en påtvingad exil. När farmor dog 97 år gammal hade hon fortfarande stor livsaptit till skillnad från mormor som somnade in – trött men förnöjsam - 90 år gammal. Ett hade de gemensamt, båda var ena hejare på att göra syltor och aladåber. Och farmors leverpastej kan kvittas mot mormors struvor. Båda gillade också sherry men mormor kände den religiösa plikten att säga "USCH" innan hon skålade.

Jag skulle önska att jag kunde få några timmar nu i vuxen ålder tillsammans med de båda. Bortsett från att farmor ogillade Olof Palme så var hon nog ganska radikal och ofta före sin tid. Hade hon levt idag är jag övertygad om att hon varit en framgångsrik affärskvinna och kanske att hon t.o.m. skulle ha kallat sig feminist. Det var nog så att hon i praktiken var den som drev apoteket medan farfar, som var en erkänt skicklig apotekare, också var lite mer av spjuvern som trivdes bra i sällskap av Åmåls legendariska provinsialläkare doktor Albin Reimar, en kupa konjak och sin Camel med munstycke i mungipan.

Mormor var så jordnära, i flera bemärkelser, att hon säkert också idag skulle sitta förnöjsam och sticka raggsockor. På något sätt orubblig. Hon skulle liksom bara vara som vanligt, vara sig själv. Jag skulle fråga mormor om hon inte någon enda gång kände sig lite åsidosatt, för det var hon nog kan jag känna med ett sting av skuld i bröstet. Förnöjsamhet kan så lätt missbrukas. Sen är det ju så att Örebro ligger på vägen mot Åmål. Åmål var, och är fortfarande på många sätt släktens andliga hemvist med släkttorpet och sommarstugorna som nav. Sommarparadiset dit vi alla med oss ungar i spetsen längtade. Och jularna på Torggatan var i stil med Fanny och Alexander. Mormor fick nöja sig med att vi på tur- och returresorna till Åmål stannade över en natt eller två. Åtminstone vad gäller sommaren. På julen var mormor naturligtvis en självklar gäst. Men ändå, hur kände hon innerst inne? Att de - farmor och mormor - trots sina olikheter eller kanske tack vare fann glädje i varandra , det vet jag.