Ring eller plink och plonk

När Bell uppfann telefonen kunde han bara ringa till sig själv och där tutade det upptaget. Vilket öde! Dessutom påstås det numera att det inte var Bell som uppfann telefonen, idén hade han knyckt men det är en annan historia. Tjuv eller ej, han hade knappast kunna föreställa sig utvecklingen sedan dess. Sen kan man ju alltid – som jag – fundera över skillnaden mellan utveckling och förändring.

Ring, ring, ring - sa det förr, för inte alltför länge sedan. Telefonen stod på hallbyrån dit alla rusade när så påkallades. Visst, sen var man bunden till pallen bredvid byrån, en pall som medvetet inte var alltför bekväm. Att telefonera var dyrt. Framför allt rikssamtal. Perioderna tickade liksom på snabbare då. Och med integriteten var det väl lite si och så där man satt i hallen till allmän beskådan och åhöran så att säga. Det var alltid lika roligt när salig mormor kom på sina årliga besök. Hon struntade fullständigt i integriteten och skrek i luren – så att samtalet verkligen skulle nå ända hem till Sturegatan i Örebro där hon bodde och hade sina väninnor vars hälsa hon kände sig manad att informera sig om lite då och då. Mormor var en omtänksam person. Hon brukade stanna ett par veckor och lämnade alltid efter sig ett berg av varma raggsockor och lovikavantar. Sticka, det kunde hon min runda varma mormor.

Sen kom den stora förbättringen, där utvecklingen gott kunde ha stannat för min del; förlängningssladden. Med dosa och vev för att rulla ihop sladden efter avslutat samtal. Men hur är det idag? Utöver den ”riktiga” telefonen, som för all del också är mobil, så måste du släpa runt på nallen. Tar du bara med den ena så ringer det klockrent på den andra som du exempelvis lagt på bordet längst bort i hörnet av trädgården bara för att den var bra att ha just där just då men inte just nu! Det slår aldrig fel. Du måste alltså släpa runt på båda telefonerna.

Inte nog med det. Ryms det tonårsbarn i flocken, inte helt ovanligt, så har de olika signaler för olika vänner. Och särskilda pling för sms. Alltså, det är helt enkelt ett jädrans plinkande och plonkande. Nu lär det ska finnas en avstängningsknapp på nallarna. Till ingen nytta alls eftersom vi tydligen behöver vara ständigt uppkopplade. Nåbara in på bara skinnet. Stand by. Förr var det en oskriven regel att aldrig ringa någon efter kl. 21.00, så under natten var man i alla fall fredad. Etiskt bortkopplad. Den etiska kartan var över huvud taget ett mycket tydligare och strängare styrdokument – som det väl numera heter – än idag och ett utmärkt hjälpmedel att navigera efter bland livets alla grynnor och försåtliga grund. Dags att återupprätta den etiska kartan kanske?

Å andra sidan, varför gnälla? Tänk om det aldrig ringde, pep eller spelade då. Tänk om det aldrig plinkade och plonkade.

PS Heter det plånkande måhända? DS