Som du kanske anat, du som varit med mig ett tag, är jag fascinerad av aforismer och sentenser och sånt. Naturligtvis främst av innehållet men också av själva konsten att så kortfattat uttrycka kärnfulla och kloka saker. Lite spännande är det ju också hur de kommer till. Kommer i tryck. Vem går omkring och snappar upp dem när de så att säga precis trillar ur munnen på klokt folk? Finns det sedan någon form av central som man lämnar in sina uppsnappade klokheter till? Nån myndighet? Eller kanske en butik att sälja dem till?
- Hej! Idag har jag fångat in två verkligt fina grejer! Du får aforismen för 25 spänn och sentensen för 50. 75 spänn för två verkligt högklassiga grejer och inget gammalt Voltairemummel. Vad säger du?
- Nu har jag ju redan rätt många sentenser på lager….
- Inte så här bra.
- Ok, kör till då!
Eller sitter det en massa klokt folk hemma och knepar och knåpar för sig själva bland ord och tankar? Man kan förledas att tro det för några förekommer nästan överallt, de tycks aldrig gjort något annat än sagt kloka saker. Oscar Wilde och La Rochefoucauld t.ex. Bara promenerade runt och strödde visheter omkring sig. Apropå vishet, det sägs att vi i Sverige har en visskatt vi bör vara rädda om. Betyder det då månne att det är Anders Borg vi ska vara rädda för? Att han nu tänker införa skatt på aforismer och sentenser? Men ok, inte mig emot bara pengarna går till återuppbyggnaden av ett solidariskt och jämlikt samhälle.
Efter den tramsiga inledningen måste jag naturligtvis bjuda på några pärlor. Ja, inte direkt mina egna då….. Så var så god:
Hon hinner mycket. Hon har ju inget annat att göra. Lars Gyllensten
Finurligt så det räcker och blir över.
Bedöm en människa efter hennes frågor, inte efter hennes svar. Voltaire
Du ser, Voltaire igen! Jag har själv svårt med tanken att alls bedöma människor. Våra omdömen slår så lätt fel och där finns ingen instans att överklaga till! Det där får Jan Björklund grubbla på.
Ser jag på mitt liv som en bestulen, vem var största tjuven? Det var jag. Bo Bergman
Uppriktigt. Apropå det här med egetansvar kanske? Var det alltså aktuellt redan på hans tid?
Jag vill ha sommar
och ingenting att göra.
Jag vill ha fred,
jag vill vara i fred
och ha så mycket dåligt samvete jag vill. Beppe Wolgers
Vem annars? Go’a Beppe.
Om mina vänner är enögda betraktar jag dem i profil. Joseph Joubert
Motsatsen mot att döma eller hur?
Man längtar inte efter omväxling där det finns rymd. Josephine Tey
Det är annars ingen kvinnodominerad bransch den här…….Kan bero på att kvinnan inte är lika vis som mannen. Kan alternativt bero på att mannen inte riktigt fattat galoppen, aldrig riktigt hann uppfatta det visa och kloka som sades. Förutsatt att mannen också är den som samlar in våra aforismer och sentenser.
20070828
Tankar om aforismer och sentenser
Ur Orgelpunkt
Jag önskar alla andra
det bästa som jag vet.
Jag kan ju inte be för dem
i all min gudlöshet.
Men skulle jag försöka,
då tror jag det kom:
”Låt inte någon finnas till,
som ingen tycker om!”
Om människor är ringa
och fattiga – än sen,
om bara de blir älskade,
åtminstone av en.
För rikedom och ära,
det låter kanske bra.
Men kärlek är i alla fall det enda vi vill ha.
Anna-Greta Wide
20070827
Kan det sägas bättre?
”Klimatet är ett komplicerat, kaotiskt system. Men människan bär sig åt som ett maniskt barn som leker med knapparna i ett flygledartorn?…?vi är som ett barn som leker med knapparna i ett kärnkraftverk och hoppas att inget händer.”
Kan det sägas bättre? Citerat från Harro Meijer, professor i isotopfysik vid Groningens universitet i Holland, i måndagens Aftonbladet.
20070826
Minnesvärt?
Det finns möten och det finns möten. En del vill man kärt bevara i minnet, andra vill man helst bara glömma. Satt vi så häromdagen några vänner och pratade gamla båtminnen. Jag tror att mötet som jag nu tänker berätta tillhör den senare kategorin – ett sådant man helst vill glömma - fast även sådana minnen med åren ibland kan förlänas ett visst skimmer och till och med väcka munterhet emellanåt.
Sålunda låg vi i Karlsborg på väg från udden i Vänern upp mot Stockholm via Göta kanal. Anno 1972, i mitten av augusti när sommaren är som bäst. Augusti är tid till eftertänksamhet efter vårens yra och högsommaren med alla sina måsten. Augusti är lite kravlös. Lite laid back så där.
Få båtar i kanalen även för att vara på den tiden. Avstressade slussvakter. Med sug i magen gav vi oss av på en liten promenad in mot centrum för att söka lite föda. Varsin grillad kycklinghalva med pommes frites på typ Kalles Grill fick duga. Vi lät oss väl smaka och vandrade tillbaka mot båten samtidigt som vädret plötsligt ändrade karaktär. Det tornade upp sig till en rejäl åskskur. Mätta och belåtna kröp vi ner i kojerna för att vila middag och umgås en stund med lite god litteratur i avvaktan på att skuren skulle dra över. Sjutton vet om vi inte båda rent av slumrade till en aning också, det är ju rätt rogivande med regnet smattrande mot rufftaket.
Antingen var det åskan eller så var det min mage. Mullret var i alla fall mäktigt. Antagligen var det magen att döma av hur jag mådde. Det så att säga körde runt! Var kycklingen trots allt inte riktigt genomstekt? Nu var inte vår lilla POP 16 av det formatet att den var utrustad med toa. Potta hade vi förstås ombord men jag vågade helt enkelt inte pröva en så vansklig balansakt. Jag visste att det fanns ett rejält dass ett par hundra meter upp från båten och valde att satsa på en språngmarsch utan regnställ, det bedömde jag att jag varken skulle hinna ta på mig eller ta av. Upp med luckan och full fart framåt med sikte på det röda skjulet. Skulle jag hinna? Dörren var försedd med en stadig klyka till handtag. Jag slet tag i klykan så att haspen på insidan flög all världens väg och var med halvt neddragna byxor på väg att hoppa upp i knäet på farbror’n som redan satt där och filosoferade i godan ro. Filosoferandet är förstås min egen fantasi men han var absolut inte förberedd på några sådana här påhopp, så mycket är klart. Vad säger man? Ursäkta min påflugna hållning? Finns det hjärterum finns det stjärterum? Bara förlåt kanske? Minns inte riktigt vad det blev men jag fick i alla fall lomma tillbaka till båten i skitbyxa. Jag kunde trots allt ta det lite lugnare om man bortsåg från regnet.
Regnet höll i sig även dan därpå så vi avvaktade med avresan, vi hade ingen tid att passa och en överfart över vackra Vättern bör avnjutas i fint väder. Vi tog en promenad. Man rör sig ju inte så mycket i en båt som totalt mäter 4,95 meter. Efter promenaden satte vi oss på en hederlig gammal ljugarbänk längs ett av skjulen i hamnen och beundrade den andra båten som låg vid gästbryggan, en stadig dubbelruffad och tvåmastad motorseglare i mahogny.
Kvinnan i båten vinkade oss till sig – får vi bjuda er på en kopp kaffe i regnrusket? Det tackade vi förstås inte nej till och klev ner i denna vackra, rymliga och ombonade båt. Ja, Greta heter jag, presenterade sig kvinnan. Och det här är självaste kapten, Olle, presenterade hon också lite svepande sin man som precis hade frågat om han fick bjuda herrskapet på ”något starkt” till kaffet (vilket gick för sig). Våra blickar möttes och, ja, du fattar eller hur? Vi är redan gamla bekanta – kändes liksom som en helt galen replik. Lösningen var enkel som klassisk: på sedvanligt manligt manér blev det bara inget mer ordat om den saken. Men en trevlig eftermiddag och kväll blev det. Morgonen därpå lade vi ut tidigt från Karlsborg i strålande väder.
Bilden visar en POP 16:2, en modell som är yngre än vår POP 16 och är hämtad från hemsidan - maringuiden.se
20070825
Parentetiskt
Ett politiskt parti är en grupp människor som är helt överens om att statsministern har fel.
Markus 8 år.
Man kan förstå att han håller sig lite för sig själv, han Reinfeldt.
20070824
Kaos & paradigmskifte
Förra våren och försommaren var jag rätt mycket inne på det här med kaos och paradigmskifte. Bortsett från att jag inte begriper vart tiden tagit vägen sedan dess så tycker jag att tecknen på att vi verkligen är inne i paradigmskiftets begynnelsefas, - kaosperioden - bara blir allt tydligare. Jag har förresten fortfarande inte funnit min förlorade bok ”Don’t panic”!?
Är det inte så att vi oftast föreställer oss kaos som att allt brakar sönder och samman på en och samma gång? Pang och tjong i en jäkla röra. Så är det väl också vanligtvis men inte nödvändigtvis. En orkan, som exempelvis aktuella Dean, skapar liksom en jordbävning ett omedelbart och komprimerat kaos medan det kaos som jag föreställer mig föregår ett paradigmskifte sker så långsamt att vi inte uppfattar rörelsen. Accepterar vi tanken att kaos kan uppträda i olika tidsskalor, och att vi faktiskt kan vara mitt uppe i ett kaos just nu, blir det intressant att fundera lite mer över innehållet, det som kännetecknar det eventuella kaoset. Härjningarna efter orkaner och jordbävningar behöver vi inte orda vidare om, de känner vi.
Så här tror åtminstone jag att några kriterier ser ut som måste uppfyllas för att vi ska kunna tala om det kaos som föregår ett paradigmskifte. Men först bara - ett paradigmskifte är inte någon liten omställning som snart blåser över. Vi talar om en kolossal strukturförändring där hela världssamfundet behöver omtolka den rådande världsbilden. I vår tid när det gäller att skrika högst för att bli hörd finns risken att vi i värsta feta rubrikstil gör varje liten ynklig förändring till ett paradigmskifte. Vi urholkar begreppet och gör det till en banal klyscha.
Det handlar inte om att lappa och laga, inte om att lära sig fler glosor i invanda och trygga språk, det handlar om att tillägna sig ett helt nytt språk från grunden. Ett språk som ger oss möjlighet att (om)tolka och uttrycka den nya tidens (obegripliga) förutsättningar. Och helt riskfritt är det nu inte att tillhöra pionjärerna, de som snabbast anar nya samband och vågar utmana det gamla. De första att antyda att - jo, det är nog jorden som snurrar kring solen och inte tvärtom - de blev huvudet kortare.
Tillbaka till kaoskriterierna. Uppenbarligen krävs det en kritisk massa för att det nya ska kunna tränga ut det gamla tänkandet och ”slå igenom”. Att tillräckligt många konstaterar och accepterar att – jo, så är det nog. Jorden snurrar kring solen. Det är ju tiden för den processen, fram till genomslaget, som är kaosperioden. Mycket makt ligger investerat i det gamla, privilegier som kommer att försvaras med näbbar och klor. Kanske att ett par tre generationer behöver försvinna ur tiden innan en kritisk massa kan befästas. Ett möjligt mått på kaosperiodens utsträckning kanske?
Vi har sannolikt att brottas med ovanligt många paradoxer. I Sverige är vi rikare än vi någonsin har varit men vi har inte råd med god kvalitet. Vi överproducerar mat men halva jorden (lite vårdslöst) svälter. Det lär vara så, men det törs jag inte gå i god för, att vi aldrig tidigare producerat så många policy- och kvalitetsdokument som idag när vi rimligtvis bättre skulle behöva fri kreativitet och experimenterande. Ord, ord, ord. Mycket snack, lite verkstad.
Aldrig tidigare har vi haft så stor valfrihet som nu, åtminstone vad gäller varu- och tjänsteutbud. Ändå väljer vi inte. Många upplever tvärtom valfriheten som en belastning. En ökad börda. Vi är i hög grad medvetna om det negativa sambandet mellan bilkörning och oönskade koldioxidutsläpp. Trots det säljer de törstiga stadsjeeparna (som i sig själva är en paradox) som smör smälter i solsken. Det känns som om vi gör allt mer mot vårt allt bättre vetande. Vad är det vi egentligen säger med det beteendet kan man undra? Gör vi så på ren trots t.ex. mot en alltmer svårbegriplig omvärld med just en massa motstridiga krav, mot alla paradoxer. Och så länge som vi inte ser det nya – som ändå likt skärvor finns där någonstans – biter vi oss mänskligt nog fast vid det gamla.
Utmaningarna är gigantiska och – nota bene – är av det slaget att de saknar motstycke, d.v.s. vi saknar erfarenhet av något motsvarande att mäta, väga och jämföra med. De är historiskt sett unika. Jag nämnde inledningsvis att hela världssamfundet behöver omtolka den rådande världsbilden. Något sådant har t.ex. aldrig tidigare inträffat i historien av den enkla anledningen att behovet inte funnits. Först nu när globaliseringen är en realitet blir också sådana behov en realitet.
Det som gör utmaningarna gigantiska är inte bara omfattningen i sig utan också komplexiteten. Globaliseringen ger oss nya möjligheter men kräver samtidigt att vi finner ut nya system och strukturer. Och det räcker nog, som sagt, inte med att bara lappa och laga på det gamla.
Man behöver bara tänka på klimatproblematiken med alla sina sammanhängande subproblematiker. Eller på börsen. Ett system där en nysning i New York, en banal felsatsning i Singapore eller ett rykte i Frankfurt devalverar min pension här i Sverige, kan det verkligen vara ett hållbart system för framtiden? En spindelväv har åtminstone struktur. När det gäller den komplexa och finmaskiga väv som världsekonomin vävt känns det mer som om vi snott in oss i klibbig sockervadd. Åtminstone jag undrar - inte om, utan när hela systemet ska kollapsa. Det är ett gårdagens system så ju tidigare dess bättre.
Om än i mindre skala så anar jag att det är ett problem att våra ekonomiska experter i stort sett förlorat sin auktoritet. Delvis oförskyllt för vem kan som sagt begripa ett system som på sätt och vis i sig själv är ett kaos? Problemet bottnar i första hand inte i sakliga skäl, ingen kan ändå göra anspråk på att ha kontroll över ekonomin, inte ens på nationell nivå, utan i psykologiska skäl. Ekonomin är självklart en viktig del i allas våra liv. Hur får vi det då med tryggheten när vi behöver lägga det övergripande ansvaret i händerna på experter vars trovärdighet devalverats bara för att vi inga andra har?
Världen upplevs inte intellektuellt. Fundera över den frasen. En klok och underfundig sammanfattning över hur vi nog vill ha det med våra liv men som vi inte gör dem till. Snarare tvärtom. Vi kan säkert ha delade meningar om varför men visst har vi väl gjort oss av med alla våra etiska guider? Som om det var så att världen upplevdes intellektuellt. Men de andliga och emotionella behoven lever kvar och trängtar efter ersättning.
I en omvärld präglad av ständiga krav på rationaliseringar och produktivitetsökningar har vi lämnat oss själva i sticket, vilsna och sökande som emotionella varelser med stora andliga behov. Kyrkan, vår tyngsta andliga institution, har svikit sitt uppdrag. Inte förmått tolka samtidens krav och behov och behöver sannolikt ytterligare lång tid för att komma ikapp. För det tror jag den gör vad det lider. Fältet har lämnats fritt åt en massa charlataner och amerikanska TV-predikanter av värsta sort. Tillit, omsorg, solidaritet har fått ge vika för krafter som gynnar girighet, cynism och rå egoism. I skrämmande snabb takt. Jag vill ogärna politisera den här texten men när man i förklenande ordalag använder ordet snällism så uttrycker man också något annat. Något önskvärt? Jag frågar mig om ett hållbart samhälle, ett världssamfund, verkligen kan byggas på krafter och värden som tar sig uttryck som - girighet, cynism och rå egoism.
Så här tänker jag. Finns dessa kriterier med i den omvärld jag kan notera så är min övertygelse just att vi är i det kaos som röjer väg för det nya. Ett nytt som är svårt att ana, då vore det ju per definition inget paradigmskifte. Det är naturligtvis upp till var och en att tolka och tolka sakernas tillstånd och det enda sanna man kan säga är ju att det nya kommer och att det kommer att vara annorlunda.
20070822
Reklam i repris
För att det inte ska bli tomt i bloggen idag, medan jag knåpar vidare på en text om kaos och paradigmskifte, så kör jag på begäran en gammal goding i repris. Begäran förresten, man ska inte ljuga. Det är jag själv som tycker det här är lite kul. Så följ med och tryck på länken:
SKÄNK LITE REKLAMGLANS ÅT VARDAGEN!
Fridens liljor!
20070821
Fars mor och mors mor
Nostalgi (grekiska nostos, hem, och algos, sjuka) betyder längtan efter ett ofta idealiserat förflutet. Så står det i alla fall att läsa i Wikipedia, denna fantastiska idé och hemsida! Jag blev lite så, nostalgiskt alltså, när jag nyss skrev om min varma, runda och sockstickande mormor i Örebro. Farmor var också rund och go’ men på ett annat sätt. Framför allt ogillade hon att sticka, det var liksom inte hennes grej.
Det fanns ett spännande rum hos hemma farmor och farfar på Torggatan 4 i Åmål, ovanpå farfars Apoteket Lejonet där vi barn emellanåt smet ner för att nalla lite saltlakrits. Salmiak. Rummet ja, det var farmors jättelika garderob, i barnaögon fullständigt gigantisk. Nu var det nog inte själva storleken som kittlade nerverna, det var alla mystiska saker. Längst in i ena hörnet stod t.ex. farmor liksom upphängd på en stålställning. Inte hon själv förstås utan som en docka i naturlig storlek. Huvud- och benlös förvisso. Och utan armar. En torso. Ändå var det tvivels utan farmor. Det är klart att något så mystiskt kittlade fantasin hos en rosenkindad och troskyldig liten 10-årig pojke.
Farmor var en intellektuell stadsdam bördig från Åsögatan i Stockholm medan mormor var bondmora från Asker utanför Örebro. Mormor var en riktig matmor, lugn och trygg i sin tro. Hon gav förnöjsamheten ett leende ansikte. Farmor var mer rastlös och älskade att tala politik. Tvi, tvi, tvi – sa hon och låtsades spotta så fort man nämnde Olof Palme och det gjorde jag naturligtvis ofta under min rödvinsvänsterperiod då på 60-talet. Å andra sidan kan man säga att farmor nästan tiggde om det, hon älskade som sagt att debattera. Men nån tro att vara trygg och förnöjsam i, som mormor, det hade hon inte. När farmor fyllde 95 och fick besök av prästen i församlingen, så som seden bjöd, väste hon till mig i mungipan – kan ingen få ut honom! Då bodde hon på Tunnelgatan, den som alltför snart efter skulle komma att bli Olof Palmes gata. Tyvärr dog hon några år före mordet på Olof Palme och fick aldrig uppleva ironin att bo på just hans gata av alla. Säkert som ame… nåja, säkert hade hon ändå bara skrattat åt sitt öde. Humor saknade hon sannerligen inte!
När farfar dog övergav hon Åmål för att flytta tillbaka till Stockholm. Till barn och barnbarn. Jag tror förresten att hon upplevde alla år och all tillvaro utanför storstan som en påtvingad exil. När farmor dog 97 år gammal hade hon fortfarande stor livsaptit till skillnad från mormor som somnade in – trött men förnöjsam - 90 år gammal. Ett hade de gemensamt, båda var ena hejare på att göra syltor och aladåber. Och farmors leverpastej kan kvittas mot mormors struvor. Båda gillade också sherry men mormor kände den religiösa plikten att säga "USCH" innan hon skålade.
Jag skulle önska att jag kunde få några timmar nu i vuxen ålder tillsammans med de båda. Bortsett från att farmor ogillade Olof Palme så var hon nog ganska radikal och ofta före sin tid. Hade hon levt idag är jag övertygad om att hon varit en framgångsrik affärskvinna och kanske att hon t.o.m. skulle ha kallat sig feminist. Det var nog så att hon i praktiken var den som drev apoteket medan farfar, som var en erkänt skicklig apotekare, också var lite mer av spjuvern som trivdes bra i sällskap av Åmåls legendariska provinsialläkare doktor Albin Reimar, en kupa konjak och sin Camel med munstycke i mungipan.
Mormor var så jordnära, i flera bemärkelser, att hon säkert också idag skulle sitta förnöjsam och sticka raggsockor. På något sätt orubblig. Hon skulle liksom bara vara som vanligt, vara sig själv. Jag skulle fråga mormor om hon inte någon enda gång kände sig lite åsidosatt, för det var hon nog kan jag känna med ett sting av skuld i bröstet. Förnöjsamhet kan så lätt missbrukas. Sen är det ju så att Örebro ligger på vägen mot Åmål. Åmål var, och är fortfarande på många sätt släktens andliga hemvist med släkttorpet och sommarstugorna som nav. Sommarparadiset dit vi alla med oss ungar i spetsen längtade. Och jularna på Torggatan var i stil med Fanny och Alexander. Mormor fick nöja sig med att vi på tur- och returresorna till Åmål stannade över en natt eller två. Åtminstone vad gäller sommaren. På julen var mormor naturligtvis en självklar gäst. Men ändå, hur kände hon innerst inne? Att de - farmor och mormor - trots sina olikheter eller kanske tack vare fann glädje i varandra , det vet jag.
20070820
Parentetiskt
Kom, så ska jag pigga upp dig, sa igelkotten till hunden.
(Klicka på bilden för större bild)
20070818
Leveransklar!
Att lägga näsan i blöt. Är inte det ett ganska underligt ordstäv egentligen? Svårt att härleda. Ibland kan man ju fundera över folks beteende, det finns många underliga böjelser att ägna sig åt, men aldrig att jag sett nån lägga sin näsa i blöt. Fast jag kan ju för min inre syn föreställa mig en rad dråpliga scenarier. Till att börja med måste man bestämma sig; tar man av sig näsan först, likt löständer man tar ut för att sen stoppa i vattenglaset (= i blöt)? Inte så troligt eller hur?
Men så här då: tänk dig att du en vacker dag som den här promenerar längs exempelvis Djurgårdsbrunnskanalen. Plötsligt ser du en massa rumpor puta upp nere vid strandskoningen som vore folk hundlikt sörplande kanalvatten. Men icke så, de håller just på att blötlägga sina näsor! Även om det låter som en relativt otrevlig sysselsättning så verkar det ju ganska harmlöst och gör det ännu svårare att begripa hur ordstävet sedan har fått den negativa betydelse som det har idag. Hörrudu, lägg inte näsan i blöt!
Fast nu var det inte alls det som jag hade tänkt att dagens betraktelse skulle handla om. Leverera var ordet jag tänkte leverera lite funderingar kring. Detta nya populära mantra som väl närmast slagit ut mantrat utanförskap. Idag ska alla leverera gud bevars. Ta Fredrik Ljungberg som exempel. Nu är ju jag idrottsanalfabet och har alltså noll koll vad gäller sport men jag vet att Fredrik Ljungberg spelar fotboll och nu ”anklagas” för att inte ha levererat sedan 2004 – för så står det i tidningen. Visst, jag har också läst mig till att han varit skadad emellanåt men ändå, man kan ju undra vad han gjort på plan sedan 2004 om han inte levererat? Spela fotboll som uppenbarligen är hans yrke räcker tydligen inte i alla fall. Kanske att han bara glömt att skicka sina leverensfakturor?
Eller ta en präst. Hur ska hon/han marknadsföra sig? Vi levererar allt från bröllop till begravningar? En skola får väl skylta med att till våren 2008 ha ett visst antal elever leveransklara för vidareförädling i nästa led i utvecklingsprocessen.
Man kan begrunda vad i den samtida kulturen som under så stor förtjusning låter sig återspeglas i det lilla oansenliga ordet leverera? Vari ligger dess stora dragningskraft? Vad är det som leverera levererar?
Parentetiskt
Boetten upp sa urmakaren och drack ur!
Och apropå tid:
Den här veckan kommer att gå fort, i övermorgon är det redan onsdag, sa dagkarln.
20070817
Ring eller plink och plonk
När Bell uppfann telefonen kunde han bara ringa till sig själv och där tutade det upptaget. Vilket öde! Dessutom påstås det numera att det inte var Bell som uppfann telefonen, idén hade han knyckt men det är en annan historia. Tjuv eller ej, han hade knappast kunna föreställa sig utvecklingen sedan dess. Sen kan man ju alltid – som jag – fundera över skillnaden mellan utveckling och förändring.
Ring, ring, ring - sa det förr, för inte alltför länge sedan. Telefonen stod på hallbyrån dit alla rusade när så påkallades. Visst, sen var man bunden till pallen bredvid byrån, en pall som medvetet inte var alltför bekväm. Att telefonera var dyrt. Framför allt rikssamtal. Perioderna tickade liksom på snabbare då. Och med integriteten var det väl lite si och så där man satt i hallen till allmän beskådan och åhöran så att säga. Det var alltid lika roligt när salig mormor kom på sina årliga besök. Hon struntade fullständigt i integriteten och skrek i luren – så att samtalet verkligen skulle nå ända hem till Sturegatan i Örebro där hon bodde och hade sina väninnor vars hälsa hon kände sig manad att informera sig om lite då och då. Mormor var en omtänksam person. Hon brukade stanna ett par veckor och lämnade alltid efter sig ett berg av varma raggsockor och lovikavantar. Sticka, det kunde hon min runda varma mormor.
Sen kom den stora förbättringen, där utvecklingen gott kunde ha stannat för min del; förlängningssladden. Med dosa och vev för att rulla ihop sladden efter avslutat samtal. Men hur är det idag? Utöver den ”riktiga” telefonen, som för all del också är mobil, så måste du släpa runt på nallen. Tar du bara med den ena så ringer det klockrent på den andra som du exempelvis lagt på bordet längst bort i hörnet av trädgården bara för att den var bra att ha just där just då men inte just nu! Det slår aldrig fel. Du måste alltså släpa runt på båda telefonerna.
Inte nog med det. Ryms det tonårsbarn i flocken, inte helt ovanligt, så har de olika signaler för olika vänner. Och särskilda pling för sms. Alltså, det är helt enkelt ett jädrans plinkande och plonkande. Nu lär det ska finnas en avstängningsknapp på nallarna. Till ingen nytta alls eftersom vi tydligen behöver vara ständigt uppkopplade. Nåbara in på bara skinnet. Stand by. Förr var det en oskriven regel att aldrig ringa någon efter kl. 21.00, så under natten var man i alla fall fredad. Etiskt bortkopplad. Den etiska kartan var över huvud taget ett mycket tydligare och strängare styrdokument – som det väl numera heter – än idag och ett utmärkt hjälpmedel att navigera efter bland livets alla grynnor och försåtliga grund. Dags att återupprätta den etiska kartan kanske?
Å andra sidan, varför gnälla? Tänk om det aldrig ringde, pep eller spelade då. Tänk om det aldrig plinkade och plonkade.
PS Heter det plånkande måhända? DS
Välkommen Rufus!
Gilla läget! Det blir inte alltid som man tänkt sig. Den här sommaren kommer att gå till historien som sommaren när absolut inget blev som tänkt. Som jag tänkt i alla fall. Och då menar jag inte i första hand vädret som väl inte blev vad nån hade tänkt sig. Bara det att jag för första gången under mina sextio levnadsår inte en enda gång varit hemma i stugan på udden i Vänern! Hemma i Dalsland. Med all rätt talas det numera mycket om egetansvar, inte minst i samband med alla stolligheter kring det här med sjukskrivning, men ibland rår man inte över omständigheterna. Så här sitter jag och inte rår över dem. Dock – och det är viktigt – inte som martyr även om min dalslandslängtan brinner i bröstet! Jag har abstinens. 
Vi har begåvats med ytterligare en familjemedlem. Rufus har traskat rakt in i vårt liv och i våra hjärtan. En liten westie. Naturligtvis är han den sötaste, mest begåvade, sociala och helt unika lilla vovve! Hav tröst, även om det är sant lovar jag att inte förlora mig i den fällan. Jag har lite svårt för folk som tror de är de enda som fått barn eller hund eller vad det nu må vara. Just nu är vi i den fasen att vi tror att lilla herr´n är rumsren samtidigt som man plötsligt kan känna något våtvarmt under foten. Vi går ändå mest barfota eftersom sommaren faktiskt fortfarande gäller även om SL påstår att det råder vinter i en ovanligt intelligent information/reklam bland all skitreklam som prackas på oss i det offentliga rummet.
Våndas gör jag över att inte ha sålt gamla Madame än. Sölet har väl sina skäl. Man väljer som sagt. Trots att vi är mer än nöjda med vår nya Citroën C5 Diesel med partikelfilter, inget slår Madame i komfortväg. En glidardrottning som man kan andas i. Nu är frågan om vi köpt en ny miljöbil eller inte? Jag har förstått att begreppet miljöbil inte entydigt låter sig definieras.
Och på börsdagis är det tydligen full fart igen. Nu tycker till och med jag att det verkar vara dags för JB – Jan Björklund – att skrida till handling och bringa lite ordning och reda i klassen. Man kunde börja med att plocka av dem nallarna och införa datorförbud. Nu ringer de ju bara runt och hetsar upp varandra! Och vad har eventuella amerikanska övertrasserare att göra med mina surt förvärvade pensionspengar?
För stunden var det väl inget mera. Nu ska jag försöka bli kvitt en envis hicka. Kanske att en liten skvätt whisky kunde utgöra ett bra botemedel?
