Minnesvärt?

Det finns möten och det finns möten. En del vill man kärt bevara i minnet, andra vill man helst bara glömma. Satt vi så häromdagen några vänner och pratade gamla båtminnen. Jag tror att mötet som jag nu tänker berätta tillhör den senare kategorin – ett sådant man helst vill glömma - fast även sådana minnen med åren ibland kan förlänas ett visst skimmer och till och med väcka munterhet emellanåt.

Sålunda låg vi i Karlsborg på väg från udden i Vänern upp mot Stockholm via Göta kanal. Anno 1972, i mitten av augusti när sommaren är som bäst. Augusti är tid till eftertänksamhet efter vårens yra och högsommaren med alla sina måsten. Augusti är lite kravlös. Lite laid back så där.

Få båtar i kanalen även för att vara på den tiden. Avstressade slussvakter. Med sug i magen gav vi oss av på en liten promenad in mot centrum för att söka lite föda. Varsin grillad kycklinghalva med pommes frites på typ Kalles Grill fick duga. Vi lät oss väl smaka och vandrade tillbaka mot båten samtidigt som vädret plötsligt ändrade karaktär. Det tornade upp sig till en rejäl åskskur. Mätta och belåtna kröp vi ner i kojerna för att vila middag och umgås en stund med lite god litteratur i avvaktan på att skuren skulle dra över. Sjutton vet om vi inte båda rent av slumrade till en aning också, det är ju rätt rogivande med regnet smattrande mot rufftaket.

Antingen var det åskan eller så var det min mage. Mullret var i alla fall mäktigt. Antagligen var det magen att döma av hur jag mådde. Det så att säga körde runt! Var kycklingen trots allt inte riktigt genomstekt? Nu var inte vår lilla POP 16 av det formatet att den var utrustad med toa. Potta hade vi förstås ombord men jag vågade helt enkelt inte pröva en så vansklig balansakt. Jag visste att det fanns ett rejält dass ett par hundra meter upp från båten och valde att satsa på en språngmarsch utan regnställ, det bedömde jag att jag varken skulle hinna ta på mig eller ta av. Upp med luckan och full fart framåt med sikte på det röda skjulet. Skulle jag hinna? Dörren var försedd med en stadig klyka till handtag. Jag slet tag i klykan så att haspen på insidan flög all världens väg och var med halvt neddragna byxor på väg att hoppa upp i knäet på farbror’n som redan satt där och filosoferade i godan ro. Filosoferandet är förstås min egen fantasi men han var absolut inte förberedd på några sådana här påhopp, så mycket är klart. Vad säger man? Ursäkta min påflugna hållning? Finns det hjärterum finns det stjärterum? Bara förlåt kanske? Minns inte riktigt vad det blev men jag fick i alla fall lomma tillbaka till båten i skitbyxa. Jag kunde trots allt ta det lite lugnare om man bortsåg från regnet.

Regnet höll i sig även dan därpå så vi avvaktade med avresan, vi hade ingen tid att passa och en överfart över vackra Vättern bör avnjutas i fint väder. Vi tog en promenad. Man rör sig ju inte så mycket i en båt som totalt mäter 4,95 meter. Efter promenaden satte vi oss på en hederlig gammal ljugarbänk längs ett av skjulen i hamnen och beundrade den andra båten som låg vid gästbryggan, en stadig dubbelruffad och tvåmastad motorseglare i mahogny.

Kvinnan i båten vinkade oss till sig – får vi bjuda er på en kopp kaffe i regnrusket? Det tackade vi förstås inte nej till och klev ner i denna vackra, rymliga och ombonade båt. Ja, Greta heter jag, presenterade sig kvinnan. Och det här är självaste kapten, Olle, presenterade hon också lite svepande sin man som precis hade frågat om han fick bjuda herrskapet på ”något starkt” till kaffet (vilket gick för sig). Våra blickar möttes och, ja, du fattar eller hur? Vi är redan gamla bekanta – kändes liksom som en helt galen replik. Lösningen var enkel som klassisk: på sedvanligt manligt manér blev det bara inget mer ordat om den saken. Men en trevlig eftermiddag och kväll blev det. Morgonen därpå lade vi ut tidigt från Karlsborg i strålande väder.

Bilden visar en POP 16:2, en modell som är yngre än vår POP 16 och är hämtad från hemsidan - maringuiden.se