Jag tänkte på en sak...

Inveckling

Jag tänkte på en sak. Utveckling. Man kan inte stoppa utvecklingen, säger vi ofta. Kanske lite uppgivet och med en djup suck. När vi säger så undrar jag om vi inte längtar tillbaka till något som inte bara var, utan också var bättre. Det var bättre förr liksom. Och det kan ju vara sant, i alla fall med det vi tänker på just då. Men är det nu också sant att vi inte kan stoppa utvecklingen? Vi skulle alltså bara vara värnlösa offer? Jag undrar om vi inte menar förändring när vi säger utveckling - för förändringen går väl knappast att stoppa. Sätter du dig frankt ner med armarna i kors så går förändringen raskt förbi dig vare sig du vill det eller inte. Du skulle så att säga fara med rumpan före in i framtiden. Med utveckling skulle det kunna vara annorlunda såvida vi då menar en önskvärd förändring. En förändring mot något gott. I så fall bör vi väl kunna påverka och styra eller hur? Annars blir ju förändringen inte den önskade. Gick det alldeles snett kunde vi till och med stoppa den.
Å andra sidan slår det mig att min utveckling kan bli din förändring, och vise versa, och hur blir det då? Är summan av all utveckling, alla våra önskade förändringar, negativ? Summan blir en förändring som ingen vill ha? Då är vi på sätt och vis offer i alla fall. Offer för varandras utveckling. Vad konstigt det blev. Jag får nog tänka till lite mer.