Ondskans olika ansikten

Allting i vårt universum tycks balanseras mellan motstående krafter. Ljus-mörker, svag-stark, sött-surt, glädje-sorg, liv-död o.s.v. i en oändlig rad. Vi förstår t.ex. ljuset i relief mot mörkret. Motsatsparen blir varandras referenspunkter som gör att vi kan tolka vår tillvaro. Många av balanserna i vår vardag är konkreta eller ska vi kalla dem naturvetenskapliga. Dom går liksom att ta på. Värre blir det med kärlek kontra ondska. Himmelrike kontra helvete. Vi behöver kanske ta till religiösa förklaringsmodeller, inte alltid så himmelskt tilltalande måhända. Att jag alls tar upp frågan, som ju är tillräckligt intressant för att ha sysselsatt människor i tusentals år, beror som vanligt på P1 där man igår diskuterade fenomenet. Jag vet tyvärr inte vilket program det var eftersom jag slumrade till före och efter. Men tankar väckte det hos mig.

Kan man födas ond? Har jag faktiskt svårt att tro. Har du träffat en ond baby? Däremot tror jag att tidiga och smärtsamma erfarenheter – istället för kärleksfulla - kan dana en att senare i livet begå onda handlingar. Eller handlingar vars effekter blir onda. Där finns en skillnad. Tänk t.ex. på en skilsmässa. Avsikten att vilja skiljas behöver inte vara ond men i många fall så upplever ändå den försmådda parten handlingen som ond. Det gör ont och skapar ofta hämndkänslor som i sig väl också kan betraktas som onda. En ond spiral säger vi. Barnen upplever mycket ondska som de tar på sig skulden för. Onda gärningar, eller t.o.m. icke onda avsikter, som ombud åt ondskan?

Nu kan man betrakta verkliga illgärningar på två olika sätt: att ställa den ”onde” parten till sitt mänskliga ansvar för sina handlingar. Så gör vi ju också oftast genom vårt rättsväsende. I ett mer filosofiskt eller religiöst perspektiv kan vi tänka oss att den ”onde” redan som liten drabbats av ondskan – då genom mänskliga mellanhänder i sin närhet. Den ”onde” som ett besatt offer. Det kan kanske vara nyttigt att inte blanda ihop dessa två perspektiv i den pågående valdebatten om hårdare tag mot brottsligheten? Något som i och för sig visat sig lika lite problemlösande som krig i konflikter men som ändå alltid har sina företrädare. Bäst att satsa ändå…..Det handlar inte om ansvar och straff – antingen eller – utan om två helt skilda perspektiv vi kanske kan lära något av.

Även om jag själv har svårt att föreställa mig hur den kan se ut kan jag ändå fantisera om en universell kamp mellan kärlek och ondska. Kanske behövs dom också båda två för att definiera varandra? Kärleken hade s.a.s. blivit utan botten. Den som varit i ett kärleksfullt hägn, och likaså behövt utstå onda handlingar/ondska, vet att skillnaderna är så stora att de känns påtagligt fysiskt i kroppen. Vet att det verkligen är två krafter mot varandra. Sen må var och en skapa sig sin egen fantasi eller tro att bli lycklig på.

Idag hörde jag Fredrik Reinfeldt i P1. Klarade sig också bra men hans – stilade eller naturliga – trygghetsröstläge riskerar att få honom att låta likgiltig istället. Som en torr rabblande kamrer. Jag skulle vilja peta karl’n i magen och säga bu! Hallå, här är jag och vad vill du med mig? Eftersom mitt hjärta klappar rött och sitter till vänster så kommer jag nog inte att rösta på alliansen i alla fall……..