Min vän Jess påpekar stillsamt att jag inte borde lägga ut sommarbilder så här års. Hon har naturligtvis rätt som vanligt, hon är en klok en. Och hon känner min vånda inför den vår som de svage kallar höst. Jess vet alltså att jag tillhör just de svage. Varför påminna oss alla utvalda i svaggruppen om den förlorade sommarens alla underbara fröjder bara för att få en massa tappade höstsugar som följd? Så menar hon ungefär, visserligen med glimten i ögat men ändå, och det kan man ju instämma i. Det är nu vi behöver gaska upp oss och kavla upp ärmarna! Tända ljus och stå i. Jess, jag lovar att inte göra om’et utan istället leta upp några riktigt präktiga höstbilder att gotta sig i och styrka sig med! Dessutom tänkte jag nu bjuda på en sedelärande liten historia som faktiskt har höst- och vinteranknytning. Kommer som följer.
Man kan undra över seden att montera upp stora speglar i just badrummet? Där borde de väl sist av allt sättas upp? I badrummet där man mer eller mindre raglar in på morgonen, inte helt i full blomning av den man vore ämnad att vara när man stod på toppen av sin utstrålning. Den första man möter är helt enkelt en bedrövlig skepnad som dessutom utger sig för att vara en själv. Det är inte bra för självkänslan, särskilt inte nu på senare tid när ynglingen mest möter en trött gammal gubbe! Inte blir det bättre av att den bilden också är det sista man möter innan man å kvällningen kurar ner sig i slafen igen. En ännu tröttare gubbe med påsar under ögonen efter hela dagens slitsamma värv. Obegripligt att det inte startas en gerillarörelse mot ofoget med speglar i badrummet! Sätt dem i garderoben. Vänd på dem! Eller kunde inte någon uppfinna en spegel som speglade det sanna jaget som finns inuti? Där inne, där jag bor alldeles naken utan det lite luggslitna skalet.
Det värsta jag varit med om i spegelväg var när jag för några år sedan bodde på hotell. Ett anrikt gammalt hotell dessutom. Strunt samma vilket. Jag hade arbetat på orten tillsammans med en grupp medarbetare och vi avslutade dagen med ett hisnande julbord. Det var i den dystra månaden december när t.o.m. koltrasten är tyst av ren förfäran. Nu är jag inte särskilt förtjust i julbord men okey, för nån enstaka gång, och detta var verkligen en dignande historia. Ett verkligt mästerverk i sin genre. Naturligtvis åt jag, liksom alla andra, alldeles på tok för mycket. Precis som vanligt med julbord och buffé. Kände mig mer än hälsosamt uppblåst. Som en ballong ungefär, redo att spricka vilken sekund som helst. Det var faktiskt en lisa när gruppen sent om sider gav sig av hem och jag fick vanka iväg till mitt bokade rum. Toaletten! Slängde av mig kläderna – som alla kändes klart för trånga – och satte mig befriad på pottstolen. Då! Just då upptäckte jag, det gick helt enkelt inte att undvika, att nån missdådare hade monterat upp en spegel i helkroppsformat precis i blickfånget. Vilket tilltag! Och det var sannerligen ingen vacker syn som mötte en, det kan jag lova. Där satt inte jag utan en stor uppblåst padda på stolen! Sprängröd i fejan. Inte blev det bättre av att jag redan före julbordet hade lovat mig själv att gå ner 5-10 kilo! Jag hade svårt att somna efter chocken och hade jag inte haft så kloka vänner så hade terapiräkningarna blivit skyhöga. Men så där får man bara inte göra! Sätta upp speglar på det där viset. Jo, jag gick sedan snabbt ner 5 kilo. Det blev heller inga fler julbord.
Tur ändå att man inte är ung brukar jag tänka. Att vara ung idag måste vara högst kravfyllt så oerhört kroppsfixerat som nulivet tycks vara. Och det ända vi med säkerhet vet är att vi blir äldre och allt mindre fasta i hullet. Tufft att veta, när ytan är kapitalet. Tyvärr är det inte lika inne att hylla eller att se fram emot den tid när man mognat tillräckligt för att ha ett visst överseende med sig själv. När man slipper spänna runt och låtsas. När man istället generöst kan le åt bilden i skrattspegeln utan att det tär på självkänslan. Så, speglarna får väl sitta kvar i badrummet…….. Go’morron och go’ kväll käre gamle gubbe. Men du vet var jag bor!
20061031
Spegel, spegel på väggen där.....
20061030
Några bilder sommaren 2006
Först en vy från ön Torkeln i hemmavattnet Åmålsviken. Utblick söderut. Mot Vänersborg.
Klicka gärna på bilderna för större bild!
Fyren på ön Fogden i Åmålsviken. På fyren sitter en webbcamera som du når via läken: http://vader.edu.amal.se/vader-m-bild.html
Kolla den, där får du reda på mycket om väder och vind. Kameran sänder live. Du har överblick över hela Åmålsviken in mot Åmål
I bakgrunden skymtar inloppet till Byfjorden och Säffle.
Tulpaner som trots allt sparats av rådjuren...
Spirea i motljus. För visst är det väl spirea?
Vallmo.
Något bearbetad bild.
Det är härligt med blommor!
Äppelblom i sköna maj!
Resultatet av blomningen!
Våra små skyddslingar i viken på udden i Vänern.
En tidig morgon vid grannens brygga.
I skrivartagen hemma i Gustavsberg.
I skrivartagen hemma på udden i Vänern.
20061026
Lust & Lärande eller vad lärde jag mig på bussen?
Lära för livet heter det. Och det är väl sant. Man har alltid något nytt att lära och det är kanske själva meningen med livet? Lust är viktigt! Utan lust går det inte. Det blev jag varse i unga år. Vår stackars tyskamagister – jag har förträngt hans namn - i Gubbängens läroverk där jag gick försökte under tre år förgäves att slå in tyska språket i mitt huvud. Sport und Spiel in Luft und Licht liebe die Bascille nicht – det var vad jag lärde mig. Och det har jag sannerligen haft stor nytta av! Jag hade helt enkelt ingen lust och vår stackars magister saknade förmågan att väcka den. När jag senare i livet blev intresserad av instrumentmakeri, framför allt av gitarrer, blev jag sorgligen varse att all litteratur inom gebitet var på tyska! Die Gitarre und ihr Bau, och så. Ekot hördes tydligt; jag skulle ha varit flitigare i skolan! Men nu hände något. Lusten fanns där. Vetgirigheten. Med ordboken i högsta hugg så lärde jag mig att åtminstone läsa tyska obehindrat på mindre än en månad. Fråga mig inte om grammatiken! Självklart fanns väl något kvar i bakhuvudet från skolan men ändå. Jag lärde mig hur viktig lusten och vetgirigheten är. Glädje och lärande hör ihop.
Kaj Pollack har en genial syn på lärande som jag tidigare nämnt. Människor i din omgivning är utsända att öva på. Att genom dem lära sig något mer om sig själv. Tyskamagistern hade väl fullt upp att öva tålamod, något många av oss i och för sig skulle behöva. Min läxa på bussen häromsistens blev jag aldrig riktigt klok på. Satte mig vid fönsterplatsen i den halvtomma bussen på Slussen. Såg som vanligt fram emot en lugn resa där jag skulle kunna kontemplera. Begrunda livet alltså. Sätter sig så bredvid mig en gänglig yngling som verkar aningen påstruken. Och trött. Nåja, han verkar ganska lugn och sansad ändå. Bussen hinner inte så långt innan han faller i sömn. Eller snarare koma. Sakta men säkert närmar sig hans huvud min högra axel. Strax vilar han sött mot axeln. Det hade väl inte varit hela världen om han bara inte hade dreglat så dant. Som en unge. Jag låter honom hållas väl medveten om att vid avfarten till Lagnö kommer han att dimpa i golvet. Stygga tankar alltså! Mycket riktigt, i den skarpa vänsterkurvan blev centrifugalkraften alltför stor och hela gestalten far ner i mittgången som en lealös klump. Okey då, med hjälp av en ytterst liten knuff. Inget att tala om faktiskt. Han rullar med sömndruckna ögon och försöker begripa var han är och varför. Vad som händer. Han klev av vid nästa hållplats. Vad skulle jag lära mig? Jag vet inte, som sagt, men jag är övertygad om att jag missat något viktigt.
Och nu håller skolgeneral Jan Björklund på att vrida skolan tillbaka till 50-talet. Han gör det naturligtvis i de bästa av avsikter, det menar jag ärligt, och det är inte fel med ordning och reda. Har jag också sagt förr. Snarare handlar det om attityder och insikter. Det handlar om subtila insikter och framför allt om människosyn. Det handlar om att lösa dagens problem med morgondagens idéer, inte gårdagens. Tänka nytt, inte gammalt. Den nya ledningen gör sig till tolk för en gammeldags, förenklad och repressiv syn på skola och pedagogik. På vad kunskap är. Straff ger bara raka motsatsen till lust som resultat. Sen, hemska tanke, kan det väl vara som i arbetslivet i övrigt; ibland vore det chefen/läraren som skulle visas ut ur rummet! Vad säger JB om det?
Jag fylls också av kusliga funderingar över vad den omtalade och eventuella auktorisationen av lärare ska komma att innebära mot bakgrund av det repressiva förhållningssättet? Ser framför mig spöklika figurer med stram knut i nacken och pekpinnen i högsta hugg. Så långt som till Caligula ska det väl ändå in barka hän. I och för sig har jag aldrig ens förstått vitsen med auktorisation, räcker det inte med behörighet? Bilden av den goda läraren/pedagogen är dessutom så komplex att den aldrig låter sig avtecknas i något som helst dokument eller certifikat.
På återhörande
20061024
Höstsentenser
Hösten är definitivt här och skvallrar om att vintern lurar runt kröken. Såvida du inte bor i Norrland förstås, då har du ju redan fått smaka på med råge. Jag undrar om jag tänker bli sen med skiftet till vinterdäck? Som vanligt. Inte hann (!) jag heller gå igenom snöslungan så som jag hade tänkt mig när jag ställde ner den i källaren i april. Du vet – det är gott om tid. Det där tar jag sen, lite senare. Inte just nu. Och de nya vindbräderna, skulle de inte målas? Ett nytt räcke på verandan lyckades jag i alla fall tränga in under det korta sommarhalvåret! Inte dåligt!
Nu tycker jag det är dags för en rejäl dos Stanislaw Jerzy Lec innan de dåliga samvetena bedövar mig helt och hållen. Den första sentensen jag ramlar över är passande nog följande:
Varje regim blir till slut till ancien régime. Den tillägnar jag sossarna men också i rättvisans namn alliansen som snarare är de tror kommer dithän om de fortsätter på det här viset.
Jag skulle ha förstått många saker om man inte hade förklarat dem för mig. Självklart tillägnad skolgeneralen Jan Björklund & CO. Hej å hå!
Sen hade jag tänkt ge - Människan andas lättare om hon håller käft – till, nja det säger jag nog inte förresten. Hon måste få en chans. Kom också på att det där kan slå tillbaka på en själv!
En av de absoluta favoriterna: Inte utförda handlingar utlöser ofta en katastrofal brist på följder. Får man tänka till lite på! Och det är väl just vad sossarna gör just nu?
En sentens till vår nya Borg, finansministern. Det är lite lurigt med just det där efternamnet. Varumärket är liksom upptaget sedan länge. Hur som helst: Jag är inte överens med matematiken. Jag anser att nollornas summa är ett farligt tal. Fast den passar kanske bättre till nån annan än just finansministern?
Livet berövar människan mycket tid. Till oss alla att fundera över.
Den här kan vår nye ärkebiskop Anders Wejryd få fundera över: Vad sker med en djävul som slutar upp att tro på Gud? F.ö. saknar jag K.G. Hammar och hans visa funderingar!
Det ögonblick då hon insåg sin otillräckliga begåvning var en snilleblixt. Den höll jag sånär på att tillägna avgångna statsråd men det hade varit att passera anständighetens gräns. För så var det ju inte! Och de har verkligen fått så det räcker ändå.
Människan växer med det pris hon betalar. Så sant, så sant!
Och så till slut lite upplyftande: Jag är vacker, jag är stark, jag är vis, jag är god. Och allt detta har jag upptäckt själv! Den kan vi väl alla gotta oss åt!
Nu ska jag ta ett varv i trädgården men istället för att se alla dåliga samveten - som soffa och bord som skulle lyftas in (bilden) - tänkte jag njuta av alla de starka färgerna som nu bara vara en kort stund till! På återhörande.
20061021
Maria Borelius och Cecilia Stegö Chilò som offer för "bondeuppror"?
Under senaste tiden tycks fokus har förskjutits något från ”affärerna” till drevet självt, d.v.s. journalisterna och deras gärning. Säkert hälsosamt. När jag häromdagen läste Mats Svegfors’ debattartikel i DN slogs jag helt apropå av en tanke som jag skulle vilja testa här och nu.
Under hela processens gång, sedan det startade med Maria Borelius och till nu, har jag känt mig frustrerad över att så många verkat tala förbi varandra. Den intervjuade svarar inte helt på intervjuarens frågor men inte bara av taktiska skäl. Andra skäl har kunnat anas. Alla frågor som väcker så mycket intresse hämtar i grunden sin energi från nån källa för att uttrycka mig kryptiskt. Något i botten driver på. Något som inte alltid behöver vara synligt eller ens medvetet för de inblandade.
Affären, eller affärerna, syns mig genomsyras av och få energi utifrån flera skilda kraftkällor, bl.a. en mycket stark irrationell källa – vilken den nu kan vara. Ilska? Det gör bilden så mycket mer svårtolkad förstås. Om den svarande har det rationella för ögonen medan intervjuaren står med fötterna, mer eller mindre medvetet, djupt förankrad i den irrationella myllan blir intervjun underlig. Likaså gäller det en eventuell senare uttolkning av intervjun beroende på var uttolkaren befinner sig (ledarskribenter m.fl.).
Jag förstår om det här låter …det dunkelt tänkta, men låt mig bli väldigt jordnära i tre ”tänk om-satser”:
- Tänk om det i grunden handlar om en modern variant av bondeuppror?
- Tänk om vanligt folk har fått nog av frälseståndets alla giriga skitfasoner de senaste åren och upplever att de saknar fungerande kanaler att leda sin ilska, frustration och energi igenom?
- Tänk om de här senaste affärerna inte bara rör svart arbetskraft och TV-avgift utan också direktörer som år efter år beviljar sig själva gränslösa lönelyft samtidigt som de i vanlig ordning strängt och samfällt förmanar småfolket att hålla sig inom gränserna? Sånt upplevs som kränkande.
Kanske var det så att Maria Borelius och Cecilia Stegö Chilò hade otur med timingen? De råkade plussa på det mått som redan var rågat till bristningsgränsen. Det brast. De blev haffade och genast utnämnda till ambassadörer för allt det onda som frälset står för. Ansatta som ofrivilliga företrädare. Och här görs nu verkligen ingen skillnad mellan det privata och det offentliga - stropp som stropp, girigbuk som girigbuk, lögnare som lögnare. ”Dom är alla likadana!” Liksom. Drivkrafterna hämtar sin energi ur Skandiaaffären, ja, kanske t.o.m. ur Percy Barneviks gamla pensionsaffär, sossarnas alla upplevda svek mot gamla ideal och så vidare över hela skalan till nu senast vad gäller bolagsstyrelseledamöternas arvoden (+35%). Rationella motiveringar finns alltid vilket bara ökar känslan av vanmakt hos dem som får stå bredvid och titta på. Drivkrafterna hämtar sin energi ur en stor generell frustration. Att i en sådan fas försöka försvara sig med rationella argument gör det hela bara värre och är helt utsiktslöst!
Sannolikt blev det inte lättare för MB och CSC av att många i sin tillnyktringsfas efter valet börjat inse att alliansens alla rosaskimrande visioner kommer att svida ordentligt i plånboken för småfolket. Trots alla vackra ord och fraser blir det alltså som vanligt. Eller värre. De små pröjsar, de stora skor sig. Typ lök på laxen.
Självklart betyder det här inte att de rent rationella aspekterna i alla affärer ska negligeras - tvärtom! - men det skulle kunna förklara den enormt stora energi i frågorna som varit! Jag har varit förundrad över att politiker och journalister generellt varit så dåliga på att se och begripa alla underströmmar/krafter som styr sådana här processer – även om min tes inte stämmer. När Reinfeldt bagatelliserar affärerna visar han en otrolig brist på insikt i styrmekanismernas vidunderliga värld och underskattning av deras kraft. Det är oftast det osynliga som styr! Å andra sidan, vad ska han säga? Jag har sumpat rodret? Berättelsen går vidare. Var observant käre/kära läsare!
Krogbesöket - hela novellen
Redan på bussen in till stan gjorde sig kostymen smärtsamt påmind. Den var minst fem kilo för trång och ännu flera år för gammal. Fredrik drog nostalgiskt i de svagt utsvängda byxorna och antog att de kanske inte var helt moderiktiga. Eller så var de det. Svårt att veta. Det hade helt enkelt saknats anledning att köpa en ny kostym, det var inte ett plagg han slet särskilt mycket. Och modeintresserad hade han aldrig varit.
Byxorna gjorde det svårt att andas men han vågade ändå inte knäppa upp i livet, det skulle troligen bli omöjligt att stuva ihop paketet igen. Marginalerna saknades. Rak i ryggen som en fura, som en korsning mellan en övervintrande Beatlesdiggare och en äldre distingerad pastor i något valfritt frikyrkosamfund, satt han nu i en halvfull buss och såg mer lönnfet ut än vad han egentligen var. I almanackan stod det lördag och Fredrik hade mot sin absoluta vana – ungkarl som han nu var igen - bestämt sig för att åka in till ett av stans mera välkända nöjespalats. En danskrog helt enkelt.
Inte så mycket folk än, konstaterade Fredrik nöjt när han steg in i foajén. Som vanligt när han blev osäker drog han sig i underläppen tills den liknade pipen på en gammeldags tillbringare. Samma känsla kom över honom som när han som liten grabb var tvungen att ensam passera fiendegatorna runt hemmakvarteret. Man behövde vara både observant och försiktig i en så främmande omgivning!
I garderoben stod en ung kraftigt pomaderad kille med två ringar i vänstra örat. Fredrik fattade genast antipati för pomadacharmören som avsynade honom rakt upp och ned med en arrogant blick. Fredrik kände sig avklädd in på bara huden och ångrade genast att han någonsin kommit hit. Vilken förbaskat idiotisk idé!
- Får jag lov att ta herrn´s rock kanske, sa fanskapet lismande. Fredrik räckte tyst och sammanbitet över rocken, slängde fram 20 spänn så nonchalant han kunde, fick sin nummerlapp lika nonchalant levererad och släntrade iväg mot dörren till själva salongen. Drog sig i läppen. Nästan tomt. Fredrik var en sådan som alltid ville vara tidigt ute. Hans kontrollbehov mådde bäst så.
Ögonen hade ännu inte hunnit vänja sig vid dunklet och de få som redan bänkat sig vid borden liknade mest ansiktslösa skuggfigurer. Vålnader. Vilket förfärande stort dansgolv! Fredrik rös till och spanade ut ett tomt bord på lagom avstånd från dansgolvet och ganska nära baren. Just som han tog sats för att ta det tilltänkta bordet i besittning dök hovmästaren upp från ingenstans. Mannen i den oklanderligt vita jackan gjorde en sirligt elegant bugning, lagom djup och med vänsterarmen förd bakom ryggen. Med den fria högerarmen hindrade han vänligt men bestämt Fredrik att fullfölja sina intentioner.
- Är vi flera i sällskapet? Inte det? Nehej. Med huvudet lätt på sned underströk han med ytterligare en nätt bugning att han uppfattat Fredriks huvudskakning.
- Då blir det den här vägen om jag får be. Var så artig min herre! Han inväntade Fredrik innan de båda tågade iväg ut i mörkret.
Fredrik kände sig irriterad men visade inget av det sin vana trogen. Man ska inte bråka, det visste han sedan barnsben, men varför kunde han inte få sitta där han ville? Det var ju nästan tomt i lokalen. Efter lite slalom mellan de tomma borden stannade hovmästaren till. Rak i ryggen som den spanjor han var anvisade han Fredrik med ännu en elegant bugning ett litet bord för två, mindre bord fanns naturligtvis inte, alldeles i utkanten av salongen och med en stor pelare mellan honom och dansgolvet.
- Tack för vänligheten! sa Fredrik avmätt.
En stunds ögnande i den eleganta menyn fick honom strax på något bättre humör. Där fanns många läckerheter att välja mellan och han tvekade länge innan han påkallade hjälp.
- Hallå! Servitör! Hallå? Fredrik nästan viskade för att inte väcka alltför mycket av den sortens uppmärksamhet som han alltid ogillat. Ingen hörde honom och han fortsatte att noggrant läsa hela menyn om och om igen tills slutligen en servitör dök upp som var beredd att ta emot hans beställning. Med block och penna i full beredskap betraktade han Fredrik neutralt men uppmärksamt.
- En entrécôte med bearnaisesås. Tack! Och pommes frites!
- Ett gott val min herre, konfirmerade servitören vilket fick Fredrik att nästan ändra sin beställning för att få höra om han då gjorde ett sämre val. Han teg naturligtvis.
- Och att dricka?
- En stor stout. Tack!
- En stor stark, ekade servitören och nickade stramt innan han gick iväg att effektuera beställningen.
- Nej vänta, hallå, en stor stout… hallå …om det finns…! Tack! ropade Fredrik återhållet efter den undflyende servitören.
Fredrik saknade verkligen stoutens goda gräddmössa men fann sig väl tillrätta också med sin ljusa lager. Han var törstig. Bekvämt tillbakalutad läppjade han på ölet och konstaterade att en stor stark är bra mycket mindre än en pint. Allt tycks vilja växa, till och med bilarna blir bara större och större, men en stor stark bara krymper med åren, funderade han.
Dansgolvet låg fortfarande öde. Kanske beroende på att inga musiker ännu fanns på plats, insåg Fredrik skarpsynt. Han tog en stadig klunk och såg mot estraden som gapade tom bortsett från alla uppställda instrument. Scenens ödslighet med alla skinande instrument och väven av svarta sladdar fascinerade. Alla blänkande stativ reste en spretande palissad, en mur mellan den råa sälla pöbeln på golvet och trollmännen på scenen som med sina trollstavar snart skulle få blodet att koka. Här fanns magi. En svart magi som snart skulle förvandla människorna till ett rytmiskt gungande hav. En magi som skulle lösa upp de enskilda individerna för att sedan koka ihop dem i en sjudande het magma, sökande sin väg i små rännilar till den slutliga eruptionen.
Här fanns förhoppningar om krafter mäktiga nog att just denna kväll infria drömmarna och släppa loss den vilda dansens erotiska virvlar till mål så fjärran från vardagens gråa slit. Här fanns också krafter att krossa alla drömmar. Som sälta anades rädslan och ångesten att ännu en gång behöva vända hem med ett lika besviket som krampaktigt leende. Att naglas fast vid skampålen; jag duger inte. Att ensam med den stora klumpen i halsen behöva möta garderobiärens nedlåtande blick.
Makten var musikernas. De bar kvällens öden i sina händer och nu laddade de upp bakom den tomma scenen, memorerande texterna i de sagor som ännu en gång med smäktande stämmor skulle berättas ackompanjerade av de välkända ackordsföljderna. Folket kräver dessa sagor och dessa ackord.
Gästerna började strömma till. Påfallande få par, åtminstone av skilda kön. Männen dök ofta upp i klungor. Som en grupp testosteronstinna aphannar stormade de in under buller och bång. Ingen behövde tvivla över att grabbarna som ”alla väntat på” äntligen äntrade skutan. Många mellan fyrtio och femtio och påfallande lika. Frihetstörstande individualister med samma dekaler på likadana bilar och med identiska slipsar. Alla bredbenta, nävarna i fickan och begynnande eller för all del rätt präktiga kulmagar fritt exponerade i uppknäppta grå kavajer. Flackande och registrerande blickar. Att döma av färgen i ansiktet hade entrén näppeligen föregåtts av barnkalas eller intellektuella samtal över en kopp kaffe. Var fanns nu alla kåta honor, redo att villigt låta sig betäckas?
Kvinnorna å sin sida gjorde oftast en mer lågmäld entré. Mera värdigt eller i varje fall mer avvaktande. Många kom två och två, småpratande och skrattande väninnor emellan. Rollen att bli utvald kräver självklart mer takt och finess, mer diskretion, mer taktik. Ängsliga förstulna blickar skvallrade också om oro. Vem var kvällens största hot? Skulle kanske till och med väninnan vara det just denna kväll? Man kan känna respekt för balansakten att hantera två så motstridiga känslor, vänskap och konkurrens, tänkte Fredrik. Kärlek och hat.
Maten bars in elegant och var utan minsta anmärkning, till och med riktigt god, vilket hade en gynnsam inverkan på Fredrik humör. Mycket kunde han stå ut med men inte kombinationen dyr och dålig mat! Hade nu bara besticken varit av något längre modell, som förr i världen, så skulle han ha sluppit problemet som uppstod. Med ärmarna så diskret som möjligt uppkavlade en bra bit lyckades Fredrik till sist skaffa sig nödvändigt svängrum för att nå tallriken med den goda maten utan att kavajen riskerade att rämna i ryggen. Ytterligare en stor stark och Fredrik kunde något motvilligt konstatera att han började känna sig på gott humör.
Sorlet steg mot taket. Några enskilda samtal gick inte att urskilja ens om man ansträngde sig. Då och då skar ett skratt genom det kollektiva mumlet. Konstigt, tänkte Fredrik, vissa skratt är så smittande medan andra bara väcker obehag. Han slöt ögonen. Lyssnade förstrött till sorlet. Med lite fantasi var det lätt att höra vindens sus över ängarna. Hur vindbyarna kastade sig fram och åter. Han kupade händerna likt snäckor över öronen, precis så som han gjorde som liten. Fredrik mådde bra och drömde sig bort till barndomens soliga och sorgfria stränder.
- Var maten till belåtenhet? Är det bra så här? Lite kaffe kanske? En öl till?
Fredrik ryckte till av det oväntade och abrupta intrånget i vindens sus.
- Va? Ursäkta mig! Ja, jo. Lite kaffe kanske, svarade Fredrik omtumlat och misslyckades att kväva en bullrig rap. Servitören röjde inte med en min sina innersta känslor, han var professionell.
- Svart tack! Förlåt! Förlåt mig! Utan socker och grädde alltså, rättade han sig snabbt när han såg på den afrikanska mannen som just dukade av hans bord. Vart sjutton tog den andre servitören vägen? Afrikanen nickade och försvann snabbt iväg. Den vita jackan liksom guppade iväg på egen hand i dunklet. Han skulle lätt kunna slarva bort sig själv i en kolkällare, tänkte Fredrik.
- Hallå! Kan jag få notan också……
Musikerna tågade in klädda i exakt så vulgära och smaklösa kläder som alla hade rätt att förvänta sig. De grälla trollmännen i sina kråsade och uppknäppta skjortor och den blonda turkosa prinsessan stod nu beredda att utföra sitt magiska värv. Ett anslaget F7-ackord och dansen var i full gång. Pass upp alla värnlösa byten! Märkligt snabbt fylldes det dansgolv som bara strax innan hade förefallit vara en gigantisk öde öken. Var kom alla från? Belysningen tonades ner ytterligare. Antagligen för att ge väskhållare och lite trötta och slitna hannar en möjlighet att behålla sin värdighet, tänkte Fredrik. Kände att dunklet också passade honom.
Han fasade för att bli uppbjuden vilket ju var synnerligen fånigt, det insåg han, eftersom valet att gå till en danskrog var hans eget. Man får ta ansvar för sina val, ett axiom som tidigt hade ristats in i hans medvetande. Heders åt gamla pappa! Fredrik tröstade sig i förvissningen om att risken borde vara minimal som den främmande fågel han var i denna mystiska djungel där egna och för honom okända lagar rådde. Djungelns mer erfarna habitater skulle naturligtvis inte hysa något som helst intresse för denna aparta främling. Osäkerhet har också en underlig förmåga att bli självlysande. Och osäkerhet är inte tilldragande för andra än eventuellt potentiella rånare, tänkte han. Han skulle lugnt kunna ägna sig åt att bara titta på eller möjligen oroa sig över att bli klådd på plånboken. Den risken bedömde han dock som liten och var beredd att ta. Förbaskat vad byxorna satt trångt! Särskilt nu när entrecoten trillat ner. Han kanske skulle valt nåt annat?
Fredrik behövde röra på sig och testade försiktigt att resa sig upp. Siktade mot bardisken. Med all säkerhet han var mäktig, onaturligt naturligt lutad med armbågen mot bardisken, hörde Fredrik sig själv viska hest - en whisky tack! Det var inte själva beställningen som överrumplade honom, den var förstås planerad. Men sättet! Precis som i en sådan där billig B-western som han verkligen avskydde, tänkte han. Var hade den fasonen legat lagrad i hemlighet under alla år? Generat vände han sig ut mot salongen och såg sig omkring. Log fånigt. Körde nonchalant ner sin hand i byxfickan. Det var hans stora misstag.
Zzziiiipppp! Byxknappen for i en snygg parabel ut i folkvimlet och byxorna gick isär på mitten. Förbannat också! Ur klyftan vällde skjortslut, kalsonger och befriat späck likt magma ur en eruptiv vulkan. Så kändes det i alla fall. Jävlar i heta helvete!
Med ett blixtsnabbt lappkast in mot bardisken, utan tillstymmelse av värdighet, försökte Fredrik rädda sin heder. Antagligen blev det bara värre.
- Vill du ha is? frågade bartendern.
Fredrik stirrade på honom med panikslagen blick.
- Is? pep han.
- Vill du ha is i whiskyn?
- I whiskyn? Is? Ja tack! svarade Fredrik, som aldrig brukade ha is i whiskyn, och krökte rygg. Han såg så plågad ut att bartendern kände sig föranledd att fråga hur det var fatt. Fredrik skulle inte vara den förste som gråtit ut vid hans bardisk.
- Mitt gamla ryggskott, mumlade Fredrik och fick en medlidsam blick och en kort nick till gensvar. Bartendern ställde fram glaset.
- Femtio.
- Nej, inte riktigt. Mer drygt fyrtio.
- Whiskyn.
- Åh! Förlåt mig!
Nu insåg han att det hade underlättat om han redan innan hade tagit fram pengar ur plånboken. Med högerhanden i ett stadigt grepp om byxan trevade han frenetiskt med vänsterhanden efter plånboken i kavajens vänstra innerficka. Han vågade inte byta hand. Till slut lyckades han fumla fram tillräckligt med pengar för att göra sig oskyldig.
- Var så god. Femtio.
Bartendern insåg klarsynt att han framför sig hade en kille som inte bara led av ryggskott men det behöll han för sig själv. Han var gammal i gården och hade upplevt det mesta vilket han var stolt över.
Toaletten! Fredrik förstod att, här gällde det att snabbt rädda sig in på toaletten var den nu fanns! Femtio spänn i en enda klunk tänkte han, svepte i sig whiskyn och satte isbiten i halsen. Ett gällt kvinnoskrik signalerade att han inte bara hade lyckats hosta upp den ur svalget. Isbiten hade hel och hållen lämnat hans kropp. Den unga kvinnan såg avvaktande på honom.
- Du behöver väl inte spotta is på mig!
- Hemskt, hemskt ledsen, svarade Fredrik utan att bry sig om någon förklaring. Jag är verkligen ledsen! Hur länge hade hon stått där?
- Sluta upp att vara hemskt ledsen och bjud mig på ett glas istället som tröst! Du kan ju skippa isen….
- Ja, jaha.., svarade han trevande samtidigt som han gjorde allt för att maskera sin prekära belägenhet vilket sannerligen inte var alldeles enkelt. Byxorna behövde hållas både uppe och ihop.
- Jag tror visst att det tränger på!
Hon såg oblygt och menande ner på Fredriks högra hand som krampaktigt höll i byxorna just över gylfen. Fredrik rodnade mot sin innersta vilja.
- Just det! Just det ja! Jag behöver gå på toaletten! Muggen!
Här var hans chans att klara sig hyggligt oskadd ut ur knipan. Han tryckte sig hårt mot bardisken och liksom hasade sig iväg längs med. Kände i nacken hur allas blickar följde hans odyssé. Så var det naturligtvis inte. Även om hans sätt kunde tyda på vissa perversioner så; vem bryr sig dessa dagar? Undantaget skulle möjligen kunnat vara de två sobra damerna, i högre ålder än de någonsin skulle medge, som satt vid ett bord alldeles nära baren. Men å andra sidan hade de i så fall både den goda smaken och en passande uppfostran därtill att vända sig bort lite diskret. Fint folk tokblänger inte! Man tjuvkikar på sin höjd. Dessutom var de minsann upplyst frimodiga, folk fick väl ha vilka böjelser som helst så länge det bara inte drabbade dem!
- Jag sätter mig vid ett bord där borta och väntar, ropade kvinnan och pekade med en hand full av långa röda naglar.
- Varför det? Förlåt, jag menar att jag kommer strax, svarade Fredrik något okoncentrerat och nickade införstått. Vilken underlig människa, tänkte han.
Räddad så långt pustade Fredrik ut på toaletten. Ett kungarike för en säkerhetsnål! Han vände ut och in på fickorna men fann bara en intorkad gammal pappersnäsduk, en gummisnodd och en hälsning nerklottrad på en bit papper. Han vred och vände på lappen men namnet sa honom inget. Förresten spelade det mindre roll just nu. Och lappen hade väl legat i fickan i minst fem år.
- Jäklar! halvskrek han. Ingen säkerhetsnål! Shit!
Ekot av Fredriks förtvivlade rop i det vitkaklade mansrummet fick den instapplande mannen att tvärt stanna till. Fredrik fläkte upp byxan så att den lika onyktre som tjocka mannen med marinblå klubblazer och kladdig röd slips skulle förstå hans nöd.
Reaktionen blev nog den motsatta. Mannen stirrade, vajande likt en klen fura i kastvindar och frågan var snarast åt vilket håll furan skulle falla. Fredrik tillade hastigt:
- Brallorna har spruckit! Mina alltså. Du har möjligen inte nå'n säkerhetsnål?
- Ha,ha,ha, bullrade mannen och hela ansiktet sprack upp i ett skevt leende när han långsamt insåg att Fredrik var ofarlig, att han inte var pervers eller något ännu värre, och att hans egna byxor var hela. Andras olycka är inte att förakta.
På så korta ben att de verkade tillhöra en annan kropp banade mannen sig försiktigt och avvaktande fram till pissrännan. Han ställde sig på tå, bredbent, och försökte fixera Fredrik med en simmig och misstänksam blick. Man kan ändå aldrig veta.
Tur att han har hela rännan framför sig, tänkte Fredrik. Mannen var säkert kapabel att söla ner hela Sörmland i det skick han var. Hade han inte haft sin fröjdepinne att hålla sig i hade han förmodligen trillat baklänges! Frågan är vem som styr vem, tänkte Fredrik vidare när gubben istället sånär höll på att ramla framlänges ner i rännan.
- Har du en säkerhetsnål?
- Sssscchäkerhetsnål? sluddrade mannen med finsk brytning.
Något mer fick Fredrik inte ur honom och han tvekade om mannen ens hade begripit frågan. Mannen daskade vällustigt av de sista dropparna och raglade fram till spegeln. Omsorgsfullt rättade han till frisyren, lade de långa testarna som hängde ut från vänsterörat på plats över skallen igen. Liksom limmade fast dem med svett på flinten. Nöjd gick han åter ut för att ta dansgolvet i besittning utan att tvätta händerna. De en gång välpressade byxorna var alldeles prickiga på framsidan.
Så mycket för den manliga solidariteten, tänkte Fredrik högt och betraktade klentroget gummisnodden i handen. Han drog i den några gånger. Prövade den. Gick det så gick det.
En stund senare hade han lyckats fixa till en lösning som i bästa fall skulle kunna fungera om han bara undvek tango och det tänkte han försöka göra. Med prövande steg sökte han sig ut från den manliga borgen så full av skrävel, mustig karldoft och unket piss. Inte fan skulle hon sitta där och vänta på honom! Kvinnan som han oturligt nog hade råkad blivit skyldig en drink. Vad skulle hon med honom? Och Fredrik ansåg sig ha goda skäl att vilja avstå från fler överraskningar och förödmjukelser resten av kvällen.
Han kikade försiktigt ut bland borden och konstaterade att han egentligen inte hade en aningen om hur hon såg ut. Röda naglar, det var det enda han mindes. Fredrik bestämde sig snabbt att strunta i alltihopa och stegade varsamt bort mot utgången. Nu längtade han hem. Det sög till i maggropen när det slog honom att han behövde hämta ut rocken. Den slemmiga jäveln ska inte få sno de sista resterna av min anfrätta värdighet, tänkte Fredrik om killen i garderoben.
- Försök inte smita nu!
Fredrik ryckte till. Tvärstannade. Ånej! Notan! Hade han glömt att betala notan? Fredrik harklade sig.
- Nu skulle jag just……..
- Skulle just vad då?
I ögonvrån såg han en massa röda naglar vilande på hans axel. Förvirrad vände han sig om och såg rätt in i ett par varma och mycket vackra ögon. Den unga kvinnan som oförskyllt blivit hans måltavla tänkte tydligen inte ge upp, hon ville ha sin rättmätiga drink.
- Åh…jag, jag tänkte…
- Tänkte…?
- Skulle just hämta lite luft och sen ett par drinkar…det är det minsta jag är skyldig dig!
- Vi sitter där, så hon milt uppfordrande och pekade igen.
Fredrik följde kvinnan med blicken när hon kryssade ut i vimlet för att sedan slå sig ner vid ett litet runt bord. Jasså, är det där vi sitter, tänkte han. Vi? Sen när blev vi vi? Hon var mycket yngre än han. Otroligt tilldragande kunde han något motvilligt konstatera och kände sig genast obehaglig till mods. Vad var det frågan om egentligen? Ibland brast hans omdöme men den här gången visste han med säkerhet att han knappast var den kavaljer som attraherade kvinnor av den här typen. Samtidigt var det lite smickrande också men det skulle Fredrik aldrig kunna erkänna. Det var förvirrande. Han log ut mot henne, ett leende som aldrig riktigt nådde ögonen. Vad skulle han nu ta? Whisky? Likör? Han fick chansa på whisky.
- Två sexor whisky! Ja, och utan is den här gången tack!
Bartendern betraktade Fredrik skeptiskt och lyckönskade honom till det snabba tillfrisknandet. Fredrik betalade utan kommentar, tog ett glas i varje hand och begav sig ut med den dyrbara lasten mot sin nya och besynnerliga moatjé. Hon bara satt där ouppnåelig på ett egenartat sätt vilket gjorde honom än mer nervös. Var det något fel med henne?
Just som han skulle runda ett bord hände det som absolut inte fick hända igen. Han tvärstannade så häftigt att hälften av whiskyn skvimpade ut.
- Helvete också!
Fredrik struntade i mannen ett par bord bort som förvånat tog sig om nacken där det plötsligt bara hade smärtat till. Utan all hänsyn till de två sobra och frimodiga damerna, som precis hade avslutat ett intressant samtal om olika böjelser, kastade han sig handlöst ner på den tredje och lediga stolen. Glasen dängde han i bordet med en sådan smäll att resten av innehållet i stort sett flöt ut över duken.
- Hej!
Damerna som inte alls hade beställt någon whisky, särskilt inte av Fredrik, stirrade på honom med en blandning av skräck och avsky.
- Får jag slå mig ner? kved han sittande i en krum och onaturlig ställning. De svarade inte. Fredrik såg på än den ena, än den andra.
- Ryggskott! Jag har ryggskott.
Fredriks vädjande blick imponerade inte. Det finns faktiskt en gräns och den hade han sprängt med råge! De båda damerna ansåg sig vara utsatta för ett ovanligt klumpigt raggningsförsök och förstod att denna man var kapabel till praktiskt taget vad som helst!
- Nej, vet ni vad!
- Ryggskott, envisades Fredrik med hög röst för att överrösta den blonda prinsessan i orkestern och tog sig åt ryggen för att om möjligt förstärka sin trovärdighet. Med den andra handen försökte han samtidigt dölja framsidan vilket gjorde att det snarare såg ut som om han hade ont i magen. Fattades nu bara att han tänkte spy också! Vämjeligt! Fredrik tog de båda glasen i en hand, tackade för gästfriheten och reste sig lika plötsligt som han hade drabbat dem.
- Citron i röven, muttrade han för sig själv.
Förlåt, vad sa ni!? pep den ena damen gällt och kippade efter andan.
Fredrik svarade inte, lika häpen över sin vokabulär som damerna, och lämnade dem åt sitt öde. Nu hade han i alla fall glömt respekten för, ja vad hon hette. Han satte sig ner hos den väntande kvinnan utan att tveka.
- Var så god. Jag hoppas det är okey med whisky? Utan is. Ja, nästan utan whisky också ser jag!
Hon nickade till svar och Fredrik tömde över innehållet i sitt glas till henne.
- Jag har ryggskott, sa han och suckade djupt och hörbart.
Kvinnan log. Fredrik suckade igen och orkade inte längre kämpa mot övermakten.
- Jag har tappat brallorna, sa han och suckade en tredje gång.
- Är du alldeles dum eller? Jag har väl inte undgått att se det. Här får du en säkerhetsnål. Om inte annat som tack för föreställningen nyss. Nu har de fått nåt att tala om, fågelskrämmorna! Hon skrattade.
Fredrik tog generat men tacksamt emot nålen. Situationen var absurd. Här satt han med en ung vacker kvinna, som han inte ens visste namnet på, och försökte få ihop sina alldeles för små brallor med hennes säkerhetsnål.
- Går du ofta här? frågade han för att fylla ut tystnaden och kände att det nog var den sämsta av alla dåliga frågor. Kvinnan log milt överseende mot Fredrik som funderade på om sådana frågor kanske sitter fast i ryggraden trots allt. De bara bubblar upp från ingenstans. Han var lite störd över hennes som det tycktes ständiga leende. Det var som om hon hade ett övertag och det gillade han inte.
- Vill du inte veta vad jag heter? frågade hon.
- Vad heter du? frågade han snabbt tillbaka.
- Kristina.
- Kristina? Det skulle jag aldrig ha trott!
Fredrik rullade det tomma whiskyglaset i handen. Stirrade i golvet. Vilken oerhört korkad replik! Igen!
- Förlåt, sa Fredrik, jag är nog inte riktigt mig själv. Eller så är jag det, sa han eftertänksamt och faktiskt helt uppriktigt. Det är bara så att jag känner en annan Kristina och hon är inte alls som du.
- Du vet väl inte hur jag är, svarade Kristina sakligt utan att vara det minsta sarkastisk. Vad tycker du skiljer mig från din andra Kristina?
Fredrik visste inte riktigt vad han skulle svara.
- Hon är kortare än du. Och äldre. Och, tja….. Han tystnade.
- Jaha ja, det var ju en målande beskrivning. Vad heter du själv förresten?
- Fredrik. Efter farfar.
Efter farfar? Konstigt, så har jag aldrig sagt förut, tänkte Fredrik.
Kristina tycktes inte alls ha något emot den tystnad som sedan följde. Hon bara satt där och log. Fredrik plågades. Den som klarar tystnaden har också ett övertag ansåg han. Så hade det alltid varit. Till slut erbjöd sig Kristina att gå och hämta en ny omgång whisky vilket Fredrik lättad inte alls hade något emot. Tvärtom, det gav honom den lilla respit han behövde för att tänka över situationen. Dessutom kunde han verkligen behöva en whisky till. Jag känner ingen enda som hon, som Kristina, tänkte han när han såg henne stå borta vid bardisken. Mycket attraktiv. Mycket! Men varför just jag?
- Var så god.
Kristina satte varsamt ner glasen.
- Tack, sa Fredrik och kunde samtidigt inte motstå att pilskt blinka mot de båda sobra damerna som han nyss hade antastat och som nu tokstirrande hade övergivit all polityr. Fredrik tog en klunk och samlade mod. Såg på Kristina.
- Kristina. Jag måste fråga dig en sak.
- Ja?
- Lova att vara uppriktig, jag tål inte mycket mer idag.
Fredrik tog en klunk till. Tittade ut över dansgolvet. Drog sig i underläppen.
- Ja? Vad ville du fråga? Jag ska försöka vara uppriktig.
Hon strök sitt långa mörka hår bakåt mellan händerna och formade elegant en svans. Fredrik greps plötsligt av en häftig åtrå. Tvekade.
- Jag är ju inte mer korkad än att jag begriper att en tjej som du kan få vem som helst här. Eller hur? Och så väljer du ut mig! Varför?
- Var det inte mer du som prickade mig kanske?
Kristina lade sin mjuka hand över Fredriks just som pissgubben snubblade förbi ute på dansgolvet. Hårtestarna slängde ut i sydväst från hans svettiga flint. Han flåsade vilt och rullade med blodsprängda ögon. Spritångorna hängde kvar. Kristina nickade menande och Fredrik trodde han förstod. Jag har i alla fall inte pissat på mig, tänkte han.
- Varför går du hit då? frågade Kristina och Fredrik med en mun.
Båda brast ut i gapskratt och Fredrik kände att krampen släppte. Han såg Kristina djup i ögonen och höll kvar hennes hand.
- Jag tror att jag gillar dig Kristina.
Fredrik önskade att hon hade återgäldat hans komplimang, åtminstone sagt att han inte heller var så tokig eller något sådant, men det gjorde hon inte. Kristina reste sig bara upp.
- Kom vi går, sa hon.
Fredrik blev överrumplad.
- Går vart då? Vart ska vi gå menar du? Nu?
- Spelar det någon roll?
Kristina log ett vackert och hemlighetsfullt leende mot honom och han förstod att han inte skulle kunna protestera. Han såg också fram emot att möta garderobiären.
20061019
(D)axplock
Jag har haft möjlighet att testa Tempurmadrassen en lite längre tid. Jag erkänner, jag har haft fel! Tidigare har jag tyckt att den verkar lite äckligt svampig. Som en ihopsjunken gammal skumgummimadrass från anno datzumal. Oj, vad fel jag hade. Oj, vad gott jag sov! Sängens motsvarighet till Citroën. Så nu har jag köpt en egen madrass för dyra pengar. Citroënen kostade förresten också dyra pengar på verkstan uppe i Falun men nu spinner hon som en katt igen – visserligen som en gammal en men ändå - med sin nya generator. Hon har trots allt burit oss 5 varv runt jorden utan att tidigare knota så vem vore jag att klaga
Tänkte annars försöka undvika politik idag. Det är ju ändå inget kul att skriva om det när verkligheten med råge överträffar dikten. Varje dag! Maken till rivstart lär vi aldrig mer få uppleva. Moderaterna – de nya rivstartarna! Oppsan! Nog om detta!
Ser f.ö. att Dag Landvik, som i stort sett äger och utvecklar Gustavsbergs hamn, fortfarande när sin (pojk?)dröm att bygga sin egen Turning Torso i hamnen. Fast lite högre förstås. Skam den som ger sig! Klart man ska ett eget monument. Lustigt nog var det bl.a. DL som utvecklade Tempurmadrassen. Gissar på goda grunder att han har stålar så dyr som den var som sagt. Ser också i tidningen att snart sagt varje stad med självaktning måste bygga ett höghus, förlåt en skyskrapa. En skyskrapa i Lidköping? I en av Sveriges trivsammaste städer? Hoppas inte gamla delen med Limtorget hamnar i skugga. Börjar inte detta bli lite löjligt?
En snabb genomläsning av mina tre avisor – Provinstidningen Dalsland (PD), Mitt i Värmdö och Nacka Värmdöposten (NVP) – ger vid handen lite olika stuk. Jag vill inte kalla det en analys, mer då en lättare scanning med vissa slutsatser som inte kommer att ha någon som helst historisk betydelse. Dessutom tar jag mig friheten att slå samman värmdötidningarna – just som den ändrat layout - som i stort innehåller samma saker om än något lite annorlunda presenterat. Kanske att någon blir arg när jag säger så men jag står för det - självaktning är för dyrbart för att slarva bort.
En stor skillnad till att börja med är att värmdötidningarna är reklamfinansierade och därför kommer gratis i brevlådan – ett respektive två nummer i veckan. Nån annan betalar. Kanske något för PD som innehåller minst lika många annonser? Likheter i innehållet finns. Tyvärr. Alla tidningarna innehåller många notiser om meningslöst våld som oftast drabbar de unga. Sabotage och skadegörelse finns också med. Fylla. Nu har man i Nacka/Värmdö börjat ta bort kurerna vid busshållplatserna här och var där det krossas för mycket glas. Varför inte sätta dit de gamla (?) helt av stål igen? Får vandalerna i varje fall jobba mer för nöjet.
Frekvensen (bil)inbrott verkar faktiskt högre i Åmål med omnejd? Båtrelaterade brott är nog istället vanligare i Värmdö. Man snor framför allt häftiga kärror och snurror om man så ska såga bort hela akterspegeln.
I Mitt i Värmdö/NVP läser vi inte så mycket om – utan inbördes rangordning - loppis, skördefest, byalag, dragspel, bygdekaffe, Sofias dansare, logdans, Modagen, jakt och fiske- och Åmålshälja. Kurt Svensson är okänd. Allt av naturliga skäl förstås. Sportsidorna är ganska lika men då är jag en total idrottsanalfabet och har egentligen inte rätt att yttra mig. I båda fallen tar sportsidorna ganska stor plats, det kan jag ändå avgöra. I Värmdö står det mycket om handboll och bandy - rund boll, runda klubbor. Lite mindre om hockey och segling. Alla tycks spela golf men det står det inget om. I Åmål står det mer om fotboll, hockey och trav. Orientering också ibland. Okey, jag kan ha fel men sporten betyder mycket för en mindre ort, det är tydligt. Men mer i Åmål än i Värmdö tror jag.
I PD läser jag inte lika mycket om saltvattenintrång i brunnarna, om infrastruktur som sackar efter befolkningsexplosionen - läs trafikstockningar, bråk om friskolor och brist på dagisplatser, trätor om exploateringar och bussförseningar. Och, inte minst, biltullar diskuteras aldrig trots att Kungsgatan ibland kan vara ganska igenkorkad. Korsningen Kungsgatan/Torgatan är grym! Glädjande nog tar PD ofta och bra upp både skol- och kulturfrågor. Postiva händelser! Heders!
Parkeringsbekymren ser konstigt nog ut att vara större i Åmål liksom antalet trafikolyckor är fler? Så mycket som händer på 45:an runt Åmål? Fler fyllekörningar eller? Älgar och rådjur? Fast sådana är det ju gott om också i Värmdö. Rattfyllon med för den delen. Fy skäms!
Apropå parkering, räck upp en hand alla som håller med om att gågatan i Åmål tappat lite av sin charm och kraft när man nu inte kan kliva in på ICA från framsidan. Affären visar centrum ryggen. Det var illa nog redan med Konsum tycker jag. Och nu ska Systemet följa efter! Kommer du ihåg hur det var när bokhandeln, Konsum. Posten och Systemet låg på södra sidan Statt? Då levde även den delen av stan. Nu är den stendöd. Bara 100 meter från torget!? Visst är det märkligt? Kommer du förresten ihåg gamla EPA? Och Jarls konditori. E-boden? Man undrar hur det ska bli trots att Torggatan tydligen ska hottas upp?
Såg att jobben börjar komma till Åmål också. Kul! Mindre kul att Elektroautomatik AB har svårt att finna lämplig arbetskraft trots behoven. Kanske en fingervisning till alliansen om svårigheterna att fixa jobb åt alla. Oppsan, nu var jag där återigen! Men visst är det en besynnerlig värld?
20061013
Alliansens haveri
Tja, vad ska man säga som inte redan är sagt? Alliansen har börjat leverera även om jag är övertygad om att Reinfeldt m.fl. hade önskat en något annorlunda leverans. Och många andra med mig. När jag publicerar denna text har väl fuskministrarna, som de kallas i pressen, antagligen redan avgått vilket ju måste vara det enda riktiga och anständiga. Om de inte inser det själva behöver de få hjälp på traven. Hela processen väcker många tankar, tankar i flera lager. Åtminstone jag har ett behov av att sortera och strukturera.
Först. Vad menar vi med svartjobb? Är det om jag ber min granne mekanikern att hjälpa mig lite med bilen som krånglar? Är det om min systerdotter sitter barnvakt en kväll? Eller är det om jag som snickarkunnig hjälper min kompis med lite jobb i hans kök? Det tycker inte jag. Då handlar det om tjänster och gentjänster vänner emellan, något som förekommit allt sedan bondesamhället och långt före dess. En helt annan sak blir det när jag anställer en främmande människa för ett regelmässigt uppdrag. Det är det senare vi talar om beträffande ministrarna.
Jag både förvånas och förfäras över den överslätande attityd som människor i allmänhet och maktföreträdare i synnerhet tycks uppvisa inför problemet. Att skylla allt på det höga skattetrycket är verkligen att förenkla för sig. Förlängningen av det resonemanget innebär, som Bodström sa, att jag också kan gå in i affären och bara hämta med mig det jag behöver utan att betala för det. Eller tanka utan att betala. O.s.v. En given motfråga blir: vid vilket skattetryck upphör skattetrycket att vara ett giltigt argument för skattesmitning? Svartlön handlar dessutom inte bara om att lugga den förhatliga staten – oss alla - på pengar, det handlar om att beröva en medmänniska hennes rätt till pension och sjukersättning m.m.
Jag blir betänksam över vilken låg status begreppet solidaritet tycks ha, åtminstone i vissa kretsar, det enda och nödvändiga kittet för att alls hålla ihop ett (välfärds)samhälle. Något som t.o.m. filosofen och superliberalisten Nozick med tiden har tvingats inse.
För det andra. Man häpnar över den strategiska klantigheten. Hur kan något som så länge har gått på räls, som alliansens valrörelse, så plötsligt spåra ur och totalhaverera? Alla makter har gaddat ihop sig eller? En rimligare förklaring kan vara att regeringsbildningen och regeringsstarten inte varit så väl underbyggd som det getts sken av. Stegö, ja hela regeringen, har mitt i den rasande stormen ändå lyckats pressa ur sig två beslut: att bryta kontraktet med SVT (3 år istf 6 år som nyss beslutats gemensamt över blocken), och återinföra betalning på muséerna – mot allt bättre vetande och troligen helt utan stöd i alliansens andra partier. Duktigt jobbat! Vill man skapa motkrafter så har hon verkligen lyckats. Är det här också Reinfeldts intentioner kan man fråga, han som ändå har valt henne? En annan fråga jag ställer mig; borde inte Reinfeldt ha känt till de antidemokratiska stämningar som rör sig inom MUF och delar av moderaterna och som i deras ögon legitimerar licensskolk? Vad rör sig för tankar i de andra allianspartierna, som är alldeles tysta, är en annan fråga jag undrar över? Det här med ett medvetet licensskolk är en allvarlig sak. Dels är det ett lagbrott, som rättsstaten nu hanterar tack och lov, men också och kanske än viktigare en demokratifråga. Åter förvånas jag över den loja synen på detta som framförallt borgerliga företrädare gör sig till tolk för. Och vem trodde att moderaterna var ett anarkistiskt parti!?
För det tredje. Man borde väl inte förvånas över att ”de aldrig lär sig”. Jag menar i krishantering. Insikter kan ju aldrig gå i arv, de behöver ständigt förvärvas och den livsangelägenheten ankommer ju på varje individ att ansvara för. Alla har kanske inte tid? Nån klok person sa: sanningen är alltid den stora förenklaren. Haken är väl bara att sentensen vilar på begreppet moral……
Jag tror slutligen att många som röstade på alliansen idag lider av baksmälla. Jag tror t.o.m. att Reinfeldt gör det. Det var inte så här vi ville ha det!
20061012
Höstträdgård
Äpplena trillar i backen och det känns lika hemskt som vanligt. Det gör de varje år. Ramlar ner alltså. Jag har kommit på att vårt stolta Åkerö, tror vi i alla fall att det är, skapar mycket skuldkänslor. Särskilt i år när trädet verkar må sämre än vanligt. Verkar inte riktigt krytt. I vanliga fall brukar frukterna sitta kvar åtminstone lite längre och då kan jag alltid urskulda min brist på omhändertagande med att koltrasten får mat. Men det funkar alltså inte nu. Så här års inger förresten hela trädgården en massa skuldkänslor. Nu skulle man krypa runt på alla fyra med jord under naglarna och plantera lökar och en massa annan ögonfägnad inför kommande vår istället för att sitta och slöläsa en god bok i sköna fåtöljen. Vi har inte ens krattat! Inte hunnit – som man säger - och då ljuger vi skamlöst. Å andra sidan ger det en massa intressanta svampar möjlighet att skjuta upp genom jorden som – ja, just svampar. Och grannens katt Findus, som håller mössen på avstånd, tycks gilla att smyga runt i det halvhöga gräset.
Häromdagen kom han förresten sättande i full galopp efter en grävling som han jagade. Är inte det lite bakvänt på nåt sätt? Grävlingen räddade sig flinkt undan in under vår veranda. Jag ut och jagade fram den stackar’n som genast fick Findus i hasorna igen och så skumpade båda iväg in i skogen. Han var rätt fin, förmodligen en unge, men vi vill absolut inte ha nån grävling under verandan! Förra våren fick vi lov att riva en del av den för att komma åt att plocka bort en död en som låg där och luktade illa. Hade antagligen frusit ihjäl under vintern. För flera år sedan bodde paddan Fredrik under verandan men det var en helt annan sak. Han var ju bara charmig. Kom fram emot kvällningen och hälsade artigt. Jag försökte få yngsta dottern att kyssa honom men han ville inte. Protesterade. Skulle inte förvåna om han verkligen var en prins.
Tänk om nån kunde uppfinna en trädgård som bara fanns under vår och sommar. Okey då, en liten bit in på hösten också. Och frukter och bär som syltade och saftade sig själva så att man slapp dessa eviga skuldkänslor. Visst är det väl så att själva idén med eller fantasin om en trädgård är bra mycket annorlunda än vad verkligheten visar sig vara? Där, i fantasin alltså, går ju allt som en dans. Alla hjälps åt att plantera, att plocka av vinbären, att ta hand om rabarbern och jordgubbarna, att göra saft och sylt i mängder, att sätta lökar och hålla på. Alla trallar och sjunger precis så som på bilderna i de rysliga tidskrifterna Vakna och Vakttornet. Den jämförelsen fick mig plötsligt att få dåliga vibbar så jag behöver nog justera min fantasi. Körsbären tog vi i alla fall hand om liksom lingonen som alldeles av sig själva växer i en skreva på berget. Justa bär! 3 liter i en liten skreva!
Nu ska jag väl inte vara alltför neggig. Visst är trädgården värd sitt pris i form av skuldkänslor. Och i pengar förstås. Bara det att kunna slå upp dörren på morgonen och andas lite frisk luft. I sanningens namn så är höstträdgården också vacker på sitt sätt, på ett vilsamt sätt. Visar på att det är dags för kontemplation efter vårens och högsommarens ystra fröjder. Och nu blommar rosorna om igen!
PS Jag undrar hur våra värmländska paradisäpplen mår där hemma på udden i Vänern? DS
20061009
Alliansen och konflikträdsla?
Alla har vi väl grälat. Haft konflikter hemma eller på jobbet. De flesta av oss upplever det som obehagligt. Vi hamnar i ett slags tillstånd av ”ovila” som vi så snabbt som möjligt vill komma ur för att liksom landa på fast mark igen. I bästa fall i form av en försoning.
Den här typen av konflikt upplever vi som ond och destruktiv. I många fall är sådana privata konflikter något vi kan kalla ordningskonflikter – d.v.s. vi slåss om vem som äger den rätta sanningen. Vi kan hålla på i evighet att försöka övertyga motparten om att ”jag” har rätt och han/hon fel. Lyssningen brister.
Men det finns andra typer av konflikter och framför allt, det finns andra och mer professionella sätt att hantera konflikter. Vissa konflikter ska inte ens lösas utan istället skötas intelligent. Jo, du läser rätt. Inte lösas. De ska t.o.m. underhållas! Det handlar om konflikter som i sitt kraftfält mellan respektive poler skapar ny kunskap, som skapar skarpare konturer och gör skillnader i tankesätt, attityder och värdeskalor mer tydliga. Jag avser naturligtvis politiska konflikter. Det vore osunt och illavarslande för demokratin om alla partier skulle gå ihop till ett enda. Vi har ju tillräckligt med avskräckande exempel på detta förhållande runt om i världen. Vårt demokratiska politiska system är uppbyggt för att just skapa och underhålla levande konflikter t.ex. mellan regeringsmakt och opposition.
Alliansens, eller i varje fall Fredrik Reinfeldts, nästan terapeutiska förhållningssätt känns mot den bakgrunden lite oroväckande. Konflikträdsla är ingen politisk merit. Antagligen trots allt en obefogad oro då de, när de nu börjar leverera, kommer att möta hård opposition, inte minst från fackligt håll i och med den förestående lönerörelsen som lär bli delikat. Man höjer troligen inte fackföreningsavgiften (egentligen a-kasseavgiften) ostraffat, för att inte tala om att sänka sjuk- och a-kasseersättning, och många som röstade på alliansen kommer nog att märka att de vaknat upp på fel sida när de ekonomiska villkoren blir krassa och förföriska fraser förvandlats till bister verklighet. Det är i alla fall min gissning. Den som har elever får se, som läraren sa.
Inte mindre spännande blir det att följa det interna arbetet. Det här med ett sunt motsatsförhållande gäller i högsta grad även i mindre skala. Den ledare som endast omger sig med ja-sägare, d.v.s. undandrar sig opposition och sunda konflikter, är som alla vet illa ute. Rökt. Att många ändå så ofta tycks göra så är begripligt eftersom det är bekvämt. Och det är försåtligt för att det i ett begynnande skeende kan verka dynamiskt. Ett likformigt lag får saker att hända fort. Risken är bara att fort blir fel när vidvinkel krympt till tunnelseende. Alla våra olikartade fiktioner utgör tillsammans den gemensamma och styrande verkligheten. Frågan är vilken omgivning Fredrik Reinfeldt har försett sig med? FR sägs emellanåt i mångt och mycket likna Göran Persson. Och hur gick det för honom? Även om man sitter på en tron så blir byxorna skrynkliga, som Stanislav Jerzy Lec säger. Eller värre, hur har det gått med hela partiet, sossarna?
PS Du som vill lära dig mer om (arbetsplats-)konflikter hittar allt som är värt att veta om den saken på den alldeles utsöka hemsidan och kunskapskällan på Göteborgs universitet: http://arbetsplatskonflikt.av.gu.se/
Besök den och bli klokare! DS
20061005
Det var bättre förr. Eller hur?
Det var bättre förr, eller hur? Är du en 50-plussare så är sannolikheten mycket hög att du svarar jakande. Och så har det antagligen hållit på generation efter generation. Så förr är verkligen ett relativt begrepp. Kanske beror det på att man längtar tillbaka till tiden när man var yngre och starkare och utan krämpor, en tid när man hade framtiden för sig ständigt på väg framåt och uppåt. Kanske beror det på att intrycken från barn- eller ungdomstiden bildar norm för hur det ska vara? Kanske beror det på att sinnet stelnar och man får allt svårare att hänga med i den snabba (teknik)utvecklingen som snarare kommer att upplevas som ett hot. Vad vet jag.
Trots frågans relativa karaktär kan man ändå undra om det verkligen inte finns en absolut bättre tid, en tid då allt faktiskt var bättre? Frågan måste ju besvaras subjektivt men kanske finns det ett kollektivt subjektivt svar? Ett kollektivt subjektivt svar för varje generation.
Ta bara Gustavsberg. Nu håller den gamla bruksorten snabbt på att omdanas. Hamnen och fabriksområdet förändras. Inget egentligt fel i det men jag anar att den äldre generationen saknar tiden då deras enorma hantverksskicklighet gjorde Gustavsberg till ett världsberömt varumärke. Då, när fler än tusen arbetade i bruket. Då var det bättre. Då frodades en stark individuell självkänsla och en stor kollektiv stolthet för vad man åstadkom. Tänk vad fort en sådan immateriell tillgång kan ruineras! Man kan bara ana hur det känns att gå från den upplyfta situationen till många gånger krass arbetslöshet! Det var bättre förr och det är sant. För väldigt många. Liknande utvecklingar återfinns på många ställen i landet. Värt att fundera över.
Eller ta Åmål för några decennier sedan. En blomstrande industriort, likaså med omvittnat stor hantverksskicklighet hos arbetarna. Här fanns järnvägsverkstäderna, ÅSI-verken - varvet, Nordverken som tillverkade väghyvlar, Håkanssons, Didrikssons, Bröderna Lindqvists mekaniska verkstad, bryggeriet, Nordiska Kardan (som fortfarande finns kvar), SEM (som också finns kvar i Opconkoncernen) med många flera. Även i Åmål fanns en kollektiv stolthet som jag kan tro den äldre generationen längtar tillbaka till – bortsett från att det också fanns jobb vilket inte är fallet i Åmål idag. Även i Åmål har alltför många blivit berövad den stolthet som god hantverksskicklighet skänker. Trots att det tillkommit en del småindustrier så var det helt enkelt bättre då för tiden. Förr. För många.
Vad dagens 20-åringar kommer att längta tillbaka till törs jag faktiskt inte ens gissa men något är det, det är jag nästan säker på. Vad tror du? Kan det möjligen vara att det var lugnare förr? Trots ett redan nu för högt uppskruvat arbetstempo så har jag svårt att se hur uppåtspiralen ska kunna brytas utan ett revolutionärt inslag, evolutionen känns mer som en autonomisk process ledande åt fel håll. Värt att fundera över?
