Maria Borelius och Cecilia Stegö Chilò som offer för "bondeuppror"?

Under senaste tiden tycks fokus har förskjutits något från ”affärerna” till drevet självt, d.v.s. journalisterna och deras gärning. Säkert hälsosamt. När jag häromdagen läste Mats Svegfors’ debattartikel i DN slogs jag helt apropå av en tanke som jag skulle vilja testa här och nu.

Under hela processens gång, sedan det startade med Maria Borelius och till nu, har jag känt mig frustrerad över att så många verkat tala förbi varandra. Den intervjuade svarar inte helt på intervjuarens frågor men inte bara av taktiska skäl. Andra skäl har kunnat anas. Alla frågor som väcker så mycket intresse hämtar i grunden sin energi från nån källa för att uttrycka mig kryptiskt. Något i botten driver på. Något som inte alltid behöver vara synligt eller ens medvetet för de inblandade.
Affären, eller affärerna, syns mig genomsyras av och få energi utifrån flera skilda kraftkällor, bl.a. en mycket stark irrationell källa – vilken den nu kan vara. Ilska? Det gör bilden så mycket mer svårtolkad förstås. Om den svarande har det rationella för ögonen medan intervjuaren står med fötterna, mer eller mindre medvetet, djupt förankrad i den irrationella myllan blir intervjun underlig. Likaså gäller det en eventuell senare uttolkning av intervjun beroende på var uttolkaren befinner sig (ledarskribenter m.fl.).

Jag förstår om det här låter …det dunkelt tänkta, men låt mig bli väldigt jordnära i tre ”tänk om-satser”:

- Tänk om det i grunden handlar om en modern variant av bondeuppror?

- Tänk om vanligt folk har fått nog av frälseståndets alla giriga skitfasoner de senaste åren och upplever att de saknar fungerande kanaler att leda sin ilska, frustration och energi igenom?

- Tänk om de här senaste affärerna inte bara rör svart arbetskraft och TV-avgift utan också direktörer som år efter år beviljar sig själva gränslösa lönelyft samtidigt som de i vanlig ordning strängt och samfällt förmanar småfolket att hålla sig inom gränserna? Sånt upplevs som kränkande.

Kanske var det så att Maria Borelius och Cecilia Stegö Chilò hade otur med timingen? De råkade plussa på det mått som redan var rågat till bristningsgränsen. Det brast. De blev haffade och genast utnämnda till ambassadörer för allt det onda som frälset står för. Ansatta som ofrivilliga företrädare. Och här görs nu verkligen ingen skillnad mellan det privata och det offentliga - stropp som stropp, girigbuk som girigbuk, lögnare som lögnare. ”Dom är alla likadana!” Liksom. Drivkrafterna hämtar sin energi ur Skandiaaffären, ja, kanske t.o.m. ur Percy Barneviks gamla pensionsaffär, sossarnas alla upplevda svek mot gamla ideal och så vidare över hela skalan till nu senast vad gäller bolagsstyrelseledamöternas arvoden (+35%). Rationella motiveringar finns alltid vilket bara ökar känslan av vanmakt hos dem som får stå bredvid och titta på. Drivkrafterna hämtar sin energi ur en stor generell frustration. Att i en sådan fas försöka försvara sig med rationella argument gör det hela bara värre och är helt utsiktslöst!

Sannolikt blev det inte lättare för MB och CSC av att många i sin tillnyktringsfas efter valet börjat inse att alliansens alla rosaskimrande visioner kommer att svida ordentligt i plånboken för småfolket. Trots alla vackra ord och fraser blir det alltså som vanligt. Eller värre. De små pröjsar, de stora skor sig. Typ lök på laxen.

Självklart betyder det här inte att de rent rationella aspekterna i alla affärer ska negligeras - tvärtom! - men det skulle kunna förklara den enormt stora energi i frågorna som varit! Jag har varit förundrad över att politiker och journalister generellt varit så dåliga på att se och begripa alla underströmmar/krafter som styr sådana här processer – även om min tes inte stämmer. När Reinfeldt bagatelliserar affärerna visar han en otrolig brist på insikt i styrmekanismernas vidunderliga värld och underskattning av deras kraft. Det är oftast det osynliga som styr! Å andra sidan, vad ska han säga? Jag har sumpat rodret? Berättelsen går vidare. Var observant käre/kära läsare!