Höstträdgård

Äpplena trillar i backen och det känns lika hemskt som vanligt. Det gör de varje år. Ramlar ner alltså. Jag har kommit på att vårt stolta Åkerö, tror vi i alla fall att det är, skapar mycket skuldkänslor. Särskilt i år när trädet verkar må sämre än vanligt. Verkar inte riktigt krytt. I vanliga fall brukar frukterna sitta kvar åtminstone lite längre och då kan jag alltid urskulda min brist på omhändertagande med att koltrasten får mat. Men det funkar alltså inte nu. Så här års inger förresten hela trädgården en massa skuldkänslor. Nu skulle man krypa runt på alla fyra med jord under naglarna och plantera lökar och en massa annan ögonfägnad inför kommande vår istället för att sitta och slöläsa en god bok i sköna fåtöljen. Vi har inte ens krattat! Inte hunnit – som man säger - och då ljuger vi skamlöst. Å andra sidan ger det en massa intressanta svampar möjlighet att skjuta upp genom jorden som – ja, just svampar. Och grannens katt Findus, som håller mössen på avstånd, tycks gilla att smyga runt i det halvhöga gräset.

Häromdagen kom han förresten sättande i full galopp efter en grävling som han jagade. Är inte det lite bakvänt på nåt sätt? Grävlingen räddade sig flinkt undan in under vår veranda. Jag ut och jagade fram den stackar’n som genast fick Findus i hasorna igen och så skumpade båda iväg in i skogen. Han var rätt fin, förmodligen en unge, men vi vill absolut inte ha nån grävling under verandan! Förra våren fick vi lov att riva en del av den för att komma åt att plocka bort en död en som låg där och luktade illa. Hade antagligen frusit ihjäl under vintern. För flera år sedan bodde paddan Fredrik under verandan men det var en helt annan sak. Han var ju bara charmig. Kom fram emot kvällningen och hälsade artigt. Jag försökte få yngsta dottern att kyssa honom men han ville inte. Protesterade. Skulle inte förvåna om han verkligen var en prins.

Tänk om nån kunde uppfinna en trädgård som bara fanns under vår och sommar. Okey då, en liten bit in på hösten också. Och frukter och bär som syltade och saftade sig själva så att man slapp dessa eviga skuldkänslor. Visst är det väl så att själva idén med eller fantasin om en trädgård är bra mycket annorlunda än vad verkligheten visar sig vara? Där, i fantasin alltså, går ju allt som en dans. Alla hjälps åt att plantera, att plocka av vinbären, att ta hand om rabarbern och jordgubbarna, att göra saft och sylt i mängder, att sätta lökar och hålla på. Alla trallar och sjunger precis så som på bilderna i de rysliga tidskrifterna Vakna och Vakttornet. Den jämförelsen fick mig plötsligt att få dåliga vibbar så jag behöver nog justera min fantasi. Körsbären tog vi i alla fall hand om liksom lingonen som alldeles av sig själva växer i en skreva på berget. Justa bär! 3 liter i en liten skreva!

Nu ska jag väl inte vara alltför neggig. Visst är trädgården värd sitt pris i form av skuldkänslor. Och i pengar förstås. Bara det att kunna slå upp dörren på morgonen och andas lite frisk luft. I sanningens namn så är höstträdgården också vacker på sitt sätt, på ett vilsamt sätt. Visar på att det är dags för kontemplation efter vårens och högsommarens ystra fröjder. Och nu blommar rosorna om igen!

PS Jag undrar hur våra värmländska paradisäpplen mår där hemma på udden i Vänern? DS