Lust & Lärande eller vad lärde jag mig på bussen?

Lära för livet heter det. Och det är väl sant. Man har alltid något nytt att lära och det är kanske själva meningen med livet? Lust är viktigt! Utan lust går det inte. Det blev jag varse i unga år. Vår stackars tyskamagister – jag har förträngt hans namn - i Gubbängens läroverk där jag gick försökte under tre år förgäves att slå in tyska språket i mitt huvud. Sport und Spiel in Luft und Licht liebe die Bascille nicht – det var vad jag lärde mig. Och det har jag sannerligen haft stor nytta av! Jag hade helt enkelt ingen lust och vår stackars magister saknade förmågan att väcka den. När jag senare i livet blev intresserad av instrumentmakeri, framför allt av gitarrer, blev jag sorgligen varse att all litteratur inom gebitet var på tyska! Die Gitarre und ihr Bau, och så. Ekot hördes tydligt; jag skulle ha varit flitigare i skolan! Men nu hände något. Lusten fanns där. Vetgirigheten. Med ordboken i högsta hugg så lärde jag mig att åtminstone läsa tyska obehindrat på mindre än en månad. Fråga mig inte om grammatiken! Självklart fanns väl något kvar i bakhuvudet från skolan men ändå. Jag lärde mig hur viktig lusten och vetgirigheten är. Glädje och lärande hör ihop.

Kaj Pollack har en genial syn på lärande som jag tidigare nämnt. Människor i din omgivning är utsända att öva på. Att genom dem lära sig något mer om sig själv. Tyskamagistern hade väl fullt upp att öva tålamod, något många av oss i och för sig skulle behöva. Min läxa på bussen häromsistens blev jag aldrig riktigt klok på. Satte mig vid fönsterplatsen i den halvtomma bussen på Slussen. Såg som vanligt fram emot en lugn resa där jag skulle kunna kontemplera. Begrunda livet alltså. Sätter sig så bredvid mig en gänglig yngling som verkar aningen påstruken. Och trött. Nåja, han verkar ganska lugn och sansad ändå. Bussen hinner inte så långt innan han faller i sömn. Eller snarare koma. Sakta men säkert närmar sig hans huvud min högra axel. Strax vilar han sött mot axeln. Det hade väl inte varit hela världen om han bara inte hade dreglat så dant. Som en unge. Jag låter honom hållas väl medveten om att vid avfarten till Lagnö kommer han att dimpa i golvet. Stygga tankar alltså! Mycket riktigt, i den skarpa vänsterkurvan blev centrifugalkraften alltför stor och hela gestalten far ner i mittgången som en lealös klump. Okey då, med hjälp av en ytterst liten knuff. Inget att tala om faktiskt. Han rullar med sömndruckna ögon och försöker begripa var han är och varför. Vad som händer. Han klev av vid nästa hållplats. Vad skulle jag lära mig? Jag vet inte, som sagt, men jag är övertygad om att jag missat något viktigt.

Och nu håller skolgeneral Jan Björklund på att vrida skolan tillbaka till 50-talet. Han gör det naturligtvis i de bästa av avsikter, det menar jag ärligt, och det är inte fel med ordning och reda. Har jag också sagt förr. Snarare handlar det om attityder och insikter. Det handlar om subtila insikter och framför allt om människosyn. Det handlar om att lösa dagens problem med morgondagens idéer, inte gårdagens. Tänka nytt, inte gammalt. Den nya ledningen gör sig till tolk för en gammeldags, förenklad och repressiv syn på skola och pedagogik. På vad kunskap är. Straff ger bara raka motsatsen till lust som resultat. Sen, hemska tanke, kan det väl vara som i arbetslivet i övrigt; ibland vore det chefen/läraren som skulle visas ut ur rummet! Vad säger JB om det?

Jag fylls också av kusliga funderingar över vad den omtalade och eventuella auktorisationen av lärare ska komma att innebära mot bakgrund av det repressiva förhållningssättet? Ser framför mig spöklika figurer med stram knut i nacken och pekpinnen i högsta hugg. Så långt som till Caligula ska det väl ändå in barka hän. I och för sig har jag aldrig ens förstått vitsen med auktorisation, räcker det inte med behörighet? Bilden av den goda läraren/pedagogen är dessutom så komplex att den aldrig låter sig avtecknas i något som helst dokument eller certifikat.


På återhörande