Krogbesöket - hela novellen

Redan på bussen in till stan gjorde sig kostymen smärtsamt påmind. Den var minst fem kilo för trång och ännu flera år för gammal. Fredrik drog nostalgiskt i de svagt utsvängda byxorna och antog att de kanske inte var helt moderiktiga. Eller så var de det. Svårt att veta. Det hade helt enkelt saknats anledning att köpa en ny kostym, det var inte ett plagg han slet särskilt mycket. Och modeintresserad hade han aldrig varit.
Byxorna gjorde det svårt att andas men han vågade ändå inte knäppa upp i livet, det skulle troligen bli omöjligt att stuva ihop paketet igen. Marginalerna saknades. Rak i ryggen som en fura, som en korsning mellan en övervintrande Beatlesdiggare och en äldre distingerad pastor i något valfritt frikyrkosamfund, satt han nu i en halvfull buss och såg mer lönnfet ut än vad han egentligen var. I almanackan stod det lördag och Fredrik hade mot sin absoluta vana – ungkarl som han nu var igen - bestämt sig för att åka in till ett av stans mera välkända nöjespalats. En danskrog helt enkelt.


Inte så mycket folk än, konstaterade Fredrik nöjt när han steg in i foajén. Som vanligt när han blev osäker drog han sig i underläppen tills den liknade pipen på en gammeldags tillbringare. Samma känsla kom över honom som när han som liten grabb var tvungen att ensam passera fiendegatorna runt hemmakvarteret. Man behövde vara både observant och försiktig i en så främmande omgivning!
I garderoben stod en ung kraftigt pomaderad kille med två ringar i vänstra örat. Fredrik fattade genast antipati för pomadacharmören som avsynade honom rakt upp och ned med en arrogant blick. Fredrik kände sig avklädd in på bara huden och ångrade genast att han någonsin kommit hit. Vilken förbaskat idiotisk idé!

- Får jag lov att ta herrn´s rock kanske, sa fanskapet lismande. Fredrik räckte tyst och sammanbitet över rocken, slängde fram 20 spänn så nonchalant han kunde, fick sin nummerlapp lika nonchalant levererad och släntrade iväg mot dörren till själva salongen. Drog sig i läppen. Nästan tomt. Fredrik var en sådan som alltid ville vara tidigt ute. Hans kontrollbehov mådde bäst så.
Ögonen hade ännu inte hunnit vänja sig vid dunklet och de få som redan bänkat sig vid borden liknade mest ansiktslösa skuggfigurer. Vålnader. Vilket förfärande stort dansgolv! Fredrik rös till och spanade ut ett tomt bord på lagom avstånd från dansgolvet och ganska nära baren. Just som han tog sats för att ta det tilltänkta bordet i besittning dök hovmästaren upp från ingenstans. Mannen i den oklanderligt vita jackan gjorde en sirligt elegant bugning, lagom djup och med vänsterarmen förd bakom ryggen. Med den fria högerarmen hindrade han vänligt men bestämt Fredrik att fullfölja sina intentioner.

- Är vi flera i sällskapet? Inte det? Nehej. Med huvudet lätt på sned underströk han med ytterligare en nätt bugning att han uppfattat Fredriks huvudskakning.
- Då blir det den här vägen om jag får be. Var så artig min herre! Han inväntade Fredrik innan de båda tågade iväg ut i mörkret.
Fredrik kände sig irriterad men visade inget av det sin vana trogen. Man ska inte bråka, det visste han sedan barnsben, men varför kunde han inte få sitta där han ville? Det var ju nästan tomt i lokalen. Efter lite slalom mellan de tomma borden stannade hovmästaren till. Rak i ryggen som den spanjor han var anvisade han Fredrik med ännu en elegant bugning ett litet bord för två, mindre bord fanns naturligtvis inte, alldeles i utkanten av salongen och med en stor pelare mellan honom och dansgolvet.
- Tack för vänligheten! sa Fredrik avmätt.
En stunds ögnande i den eleganta menyn fick honom strax på något bättre humör. Där fanns många läckerheter att välja mellan och han tvekade länge innan han påkallade hjälp.
- Hallå! Servitör! Hallå? Fredrik nästan viskade för att inte väcka alltför mycket av den sortens uppmärksamhet som han alltid ogillat. Ingen hörde honom och han fortsatte att noggrant läsa hela menyn om och om igen tills slutligen en servitör dök upp som var beredd att ta emot hans beställning. Med block och penna i full beredskap betraktade han Fredrik neutralt men uppmärksamt.
- En entrécôte med bearnaisesås. Tack! Och pommes frites!
- Ett gott val min herre, konfirmerade servitören vilket fick Fredrik att nästan ändra sin beställning för att få höra om han då gjorde ett sämre val. Han teg naturligtvis.
- Och att dricka?
- En stor stout. Tack!
- En stor stark, ekade servitören och nickade stramt innan han gick iväg att effektuera beställningen.
- Nej vänta, hallå, en stor stout… hallå …om det finns…! Tack! ropade Fredrik återhållet efter den undflyende servitören.

Fredrik saknade verkligen stoutens goda gräddmössa men fann sig väl tillrätta också med sin ljusa lager. Han var törstig. Bekvämt tillbakalutad läppjade han på ölet och konstaterade att en stor stark är bra mycket mindre än en pint. Allt tycks vilja växa, till och med bilarna blir bara större och större, men en stor stark bara krymper med åren, funderade han.
Dansgolvet låg fortfarande öde. Kanske beroende på att inga musiker ännu fanns på plats, insåg Fredrik skarpsynt. Han tog en stadig klunk och såg mot estraden som gapade tom bortsett från alla uppställda instrument. Scenens ödslighet med alla skinande instrument och väven av svarta sladdar fascinerade. Alla blänkande stativ reste en spretande palissad, en mur mellan den råa sälla pöbeln på golvet och trollmännen på scenen som med sina trollstavar snart skulle få blodet att koka. Här fanns magi. En svart magi som snart skulle förvandla människorna till ett rytmiskt gungande hav. En magi som skulle lösa upp de enskilda individerna för att sedan koka ihop dem i en sjudande het magma, sökande sin väg i små rännilar till den slutliga eruptionen.
Här fanns förhoppningar om krafter mäktiga nog att just denna kväll infria drömmarna och släppa loss den vilda dansens erotiska virvlar till mål så fjärran från vardagens gråa slit. Här fanns också krafter att krossa alla drömmar. Som sälta anades rädslan och ångesten att ännu en gång behöva vända hem med ett lika besviket som krampaktigt leende. Att naglas fast vid skampålen; jag duger inte. Att ensam med den stora klumpen i halsen behöva möta garderobiärens nedlåtande blick.
Makten var musikernas. De bar kvällens öden i sina händer och nu laddade de upp bakom den tomma scenen, memorerande texterna i de sagor som ännu en gång med smäktande stämmor skulle berättas ackompanjerade av de välkända ackordsföljderna. Folket kräver dessa sagor och dessa ackord.

Gästerna började strömma till. Påfallande få par, åtminstone av skilda kön. Männen dök ofta upp i klungor. Som en grupp testosteronstinna aphannar stormade de in under buller och bång. Ingen behövde tvivla över att grabbarna som ”alla väntat på” äntligen äntrade skutan. Många mellan fyrtio och femtio och påfallande lika. Frihetstörstande individualister med samma dekaler på likadana bilar och med identiska slipsar. Alla bredbenta, nävarna i fickan och begynnande eller för all del rätt präktiga kulmagar fritt exponerade i uppknäppta grå kavajer. Flackande och registrerande blickar. Att döma av färgen i ansiktet hade entrén näppeligen föregåtts av barnkalas eller intellektuella samtal över en kopp kaffe. Var fanns nu alla kåta honor, redo att villigt låta sig betäckas?

Kvinnorna å sin sida gjorde oftast en mer lågmäld entré. Mera värdigt eller i varje fall mer avvaktande. Många kom två och två, småpratande och skrattande väninnor emellan. Rollen att bli utvald kräver självklart mer takt och finess, mer diskretion, mer taktik. Ängsliga förstulna blickar skvallrade också om oro. Vem var kvällens största hot? Skulle kanske till och med väninnan vara det just denna kväll? Man kan känna respekt för balansakten att hantera två så motstridiga känslor, vänskap och konkurrens, tänkte Fredrik. Kärlek och hat.

Maten bars in elegant och var utan minsta anmärkning, till och med riktigt god, vilket hade en gynnsam inverkan på Fredrik humör. Mycket kunde han stå ut med men inte kombinationen dyr och dålig mat! Hade nu bara besticken varit av något längre modell, som förr i världen, så skulle han ha sluppit problemet som uppstod. Med ärmarna så diskret som möjligt uppkavlade en bra bit lyckades Fredrik till sist skaffa sig nödvändigt svängrum för att nå tallriken med den goda maten utan att kavajen riskerade att rämna i ryggen. Ytterligare en stor stark och Fredrik kunde något motvilligt konstatera att han började känna sig på gott humör.

Sorlet steg mot taket. Några enskilda samtal gick inte att urskilja ens om man ansträngde sig. Då och då skar ett skratt genom det kollektiva mumlet. Konstigt, tänkte Fredrik, vissa skratt är så smittande medan andra bara väcker obehag. Han slöt ögonen. Lyssnade förstrött till sorlet. Med lite fantasi var det lätt att höra vindens sus över ängarna. Hur vindbyarna kastade sig fram och åter. Han kupade händerna likt snäckor över öronen, precis så som han gjorde som liten. Fredrik mådde bra och drömde sig bort till barndomens soliga och sorgfria stränder.

- Var maten till belåtenhet? Är det bra så här? Lite kaffe kanske? En öl till?
Fredrik ryckte till av det oväntade och abrupta intrånget i vindens sus.
- Va? Ursäkta mig! Ja, jo. Lite kaffe kanske, svarade Fredrik omtumlat och misslyckades att kväva en bullrig rap. Servitören röjde inte med en min sina innersta känslor, han var professionell.
- Svart tack! Förlåt! Förlåt mig! Utan socker och grädde alltså, rättade han sig snabbt när han såg på den afrikanska mannen som just dukade av hans bord. Vart sjutton tog den andre servitören vägen? Afrikanen nickade och försvann snabbt iväg. Den vita jackan liksom guppade iväg på egen hand i dunklet. Han skulle lätt kunna slarva bort sig själv i en kolkällare, tänkte Fredrik.
- Hallå! Kan jag få notan också……

Musikerna tågade in klädda i exakt så vulgära och smaklösa kläder som alla hade rätt att förvänta sig. De grälla trollmännen i sina kråsade och uppknäppta skjortor och den blonda turkosa prinsessan stod nu beredda att utföra sitt magiska värv. Ett anslaget F7-ackord och dansen var i full gång. Pass upp alla värnlösa byten! Märkligt snabbt fylldes det dansgolv som bara strax innan hade förefallit vara en gigantisk öde öken. Var kom alla från? Belysningen tonades ner ytterligare. Antagligen för att ge väskhållare och lite trötta och slitna hannar en möjlighet att behålla sin värdighet, tänkte Fredrik. Kände att dunklet också passade honom.
Han fasade för att bli uppbjuden vilket ju var synnerligen fånigt, det insåg han, eftersom valet att gå till en danskrog var hans eget. Man får ta ansvar för sina val, ett axiom som tidigt hade ristats in i hans medvetande. Heders åt gamla pappa! Fredrik tröstade sig i förvissningen om att risken borde vara minimal som den främmande fågel han var i denna mystiska djungel där egna och för honom okända lagar rådde. Djungelns mer erfarna habitater skulle naturligtvis inte hysa något som helst intresse för denna aparta främling. Osäkerhet har också en underlig förmåga att bli självlysande. Och osäkerhet är inte tilldragande för andra än eventuellt potentiella rånare, tänkte han. Han skulle lugnt kunna ägna sig åt att bara titta på eller möjligen oroa sig över att bli klådd på plånboken. Den risken bedömde han dock som liten och var beredd att ta. Förbaskat vad byxorna satt trångt! Särskilt nu när entrecoten trillat ner. Han kanske skulle valt nåt annat?

Fredrik behövde röra på sig och testade försiktigt att resa sig upp. Siktade mot bardisken. Med all säkerhet han var mäktig, onaturligt naturligt lutad med armbågen mot bardisken, hörde Fredrik sig själv viska hest - en whisky tack! Det var inte själva beställningen som överrumplade honom, den var förstås planerad. Men sättet! Precis som i en sådan där billig B-western som han verkligen avskydde, tänkte han. Var hade den fasonen legat lagrad i hemlighet under alla år? Generat vände han sig ut mot salongen och såg sig omkring. Log fånigt. Körde nonchalant ner sin hand i byxfickan. Det var hans stora misstag.
Zzziiiipppp! Byxknappen for i en snygg parabel ut i folkvimlet och byxorna gick isär på mitten. Förbannat också! Ur klyftan vällde skjortslut, kalsonger och befriat späck likt magma ur en eruptiv vulkan. Så kändes det i alla fall. Jävlar i heta helvete!
Med ett blixtsnabbt lappkast in mot bardisken, utan tillstymmelse av värdighet, försökte Fredrik rädda sin heder. Antagligen blev det bara värre.
- Vill du ha is? frågade bartendern.
Fredrik stirrade på honom med panikslagen blick.
- Is? pep han.
- Vill du ha is i whiskyn?
- I whiskyn? Is? Ja tack! svarade Fredrik, som aldrig brukade ha is i whiskyn, och krökte rygg. Han såg så plågad ut att bartendern kände sig föranledd att fråga hur det var fatt. Fredrik skulle inte vara den förste som gråtit ut vid hans bardisk.
- Mitt gamla ryggskott, mumlade Fredrik och fick en medlidsam blick och en kort nick till gensvar. Bartendern ställde fram glaset.
- Femtio.
- Nej, inte riktigt. Mer drygt fyrtio.
- Whiskyn.
- Åh! Förlåt mig!
Nu insåg han att det hade underlättat om han redan innan hade tagit fram pengar ur plånboken. Med högerhanden i ett stadigt grepp om byxan trevade han frenetiskt med vänsterhanden efter plånboken i kavajens vänstra innerficka. Han vågade inte byta hand. Till slut lyckades han fumla fram tillräckligt med pengar för att göra sig oskyldig.
- Var så god. Femtio.
Bartendern insåg klarsynt att han framför sig hade en kille som inte bara led av ryggskott men det behöll han för sig själv. Han var gammal i gården och hade upplevt det mesta vilket han var stolt över.

Toaletten! Fredrik förstod att, här gällde det att snabbt rädda sig in på toaletten var den nu fanns! Femtio spänn i en enda klunk tänkte han, svepte i sig whiskyn och satte isbiten i halsen. Ett gällt kvinnoskrik signalerade att han inte bara hade lyckats hosta upp den ur svalget. Isbiten hade hel och hållen lämnat hans kropp. Den unga kvinnan såg avvaktande på honom.
- Du behöver väl inte spotta is på mig!
- Hemskt, hemskt ledsen, svarade Fredrik utan att bry sig om någon förklaring. Jag är verkligen ledsen! Hur länge hade hon stått där?
- Sluta upp att vara hemskt ledsen och bjud mig på ett glas istället som tröst! Du kan ju skippa isen….
- Ja, jaha.., svarade han trevande samtidigt som han gjorde allt för att maskera sin prekära belägenhet vilket sannerligen inte var alldeles enkelt. Byxorna behövde hållas både uppe och ihop.
- Jag tror visst att det tränger på!
Hon såg oblygt och menande ner på Fredriks högra hand som krampaktigt höll i byxorna just över gylfen. Fredrik rodnade mot sin innersta vilja.
- Just det! Just det ja! Jag behöver gå på toaletten! Muggen!
Här var hans chans att klara sig hyggligt oskadd ut ur knipan. Han tryckte sig hårt mot bardisken och liksom hasade sig iväg längs med. Kände i nacken hur allas blickar följde hans odyssé. Så var det naturligtvis inte. Även om hans sätt kunde tyda på vissa perversioner så; vem bryr sig dessa dagar? Undantaget skulle möjligen kunnat vara de två sobra damerna, i högre ålder än de någonsin skulle medge, som satt vid ett bord alldeles nära baren. Men å andra sidan hade de i så fall både den goda smaken och en passande uppfostran därtill att vända sig bort lite diskret. Fint folk tokblänger inte! Man tjuvkikar på sin höjd. Dessutom var de minsann upplyst frimodiga, folk fick väl ha vilka böjelser som helst så länge det bara inte drabbade dem!
- Jag sätter mig vid ett bord där borta och väntar, ropade kvinnan och pekade med en hand full av långa röda naglar.
- Varför det? Förlåt, jag menar att jag kommer strax, svarade Fredrik något okoncentrerat och nickade införstått. Vilken underlig människa, tänkte han.
Räddad så långt pustade Fredrik ut på toaletten. Ett kungarike för en säkerhetsnål! Han vände ut och in på fickorna men fann bara en intorkad gammal pappersnäsduk, en gummisnodd och en hälsning nerklottrad på en bit papper. Han vred och vände på lappen men namnet sa honom inget. Förresten spelade det mindre roll just nu. Och lappen hade väl legat i fickan i minst fem år.
- Jäklar! halvskrek han. Ingen säkerhetsnål! Shit!
Ekot av Fredriks förtvivlade rop i det vitkaklade mansrummet fick den instapplande mannen att tvärt stanna till. Fredrik fläkte upp byxan så att den lika onyktre som tjocka mannen med marinblå klubblazer och kladdig röd slips skulle förstå hans nöd.
Reaktionen blev nog den motsatta. Mannen stirrade, vajande likt en klen fura i kastvindar och frågan var snarast åt vilket håll furan skulle falla. Fredrik tillade hastigt:
- Brallorna har spruckit! Mina alltså. Du har möjligen inte nå'n säkerhetsnål?
- Ha,ha,ha, bullrade mannen och hela ansiktet sprack upp i ett skevt leende när han långsamt insåg att Fredrik var ofarlig, att han inte var pervers eller något ännu värre, och att hans egna byxor var hela. Andras olycka är inte att förakta.
På så korta ben att de verkade tillhöra en annan kropp banade mannen sig försiktigt och avvaktande fram till pissrännan. Han ställde sig på tå, bredbent, och försökte fixera Fredrik med en simmig och misstänksam blick. Man kan ändå aldrig veta.
Tur att han har hela rännan framför sig, tänkte Fredrik. Mannen var säkert kapabel att söla ner hela Sörmland i det skick han var. Hade han inte haft sin fröjdepinne att hålla sig i hade han förmodligen trillat baklänges! Frågan är vem som styr vem, tänkte Fredrik vidare när gubben istället sånär höll på att ramla framlänges ner i rännan.
- Har du en säkerhetsnål?
- Sssscchäkerhetsnål? sluddrade mannen med finsk brytning.
Något mer fick Fredrik inte ur honom och han tvekade om mannen ens hade begripit frågan. Mannen daskade vällustigt av de sista dropparna och raglade fram till spegeln. Omsorgsfullt rättade han till frisyren, lade de långa testarna som hängde ut från vänsterörat på plats över skallen igen. Liksom limmade fast dem med svett på flinten. Nöjd gick han åter ut för att ta dansgolvet i besittning utan att tvätta händerna. De en gång välpressade byxorna var alldeles prickiga på framsidan.
Så mycket för den manliga solidariteten, tänkte Fredrik högt och betraktade klentroget gummisnodden i handen. Han drog i den några gånger. Prövade den. Gick det så gick det.
En stund senare hade han lyckats fixa till en lösning som i bästa fall skulle kunna fungera om han bara undvek tango och det tänkte han försöka göra. Med prövande steg sökte han sig ut från den manliga borgen så full av skrävel, mustig karldoft och unket piss. Inte fan skulle hon sitta där och vänta på honom! Kvinnan som han oturligt nog hade råkad blivit skyldig en drink. Vad skulle hon med honom? Och Fredrik ansåg sig ha goda skäl att vilja avstå från fler överraskningar och förödmjukelser resten av kvällen.
Han kikade försiktigt ut bland borden och konstaterade att han egentligen inte hade en aningen om hur hon såg ut. Röda naglar, det var det enda han mindes. Fredrik bestämde sig snabbt att strunta i alltihopa och stegade varsamt bort mot utgången. Nu längtade han hem. Det sög till i maggropen när det slog honom att han behövde hämta ut rocken. Den slemmiga jäveln ska inte få sno de sista resterna av min anfrätta värdighet, tänkte Fredrik om killen i garderoben.
- Försök inte smita nu!
Fredrik ryckte till. Tvärstannade. Ånej! Notan! Hade han glömt att betala notan? Fredrik harklade sig.
- Nu skulle jag just……..
- Skulle just vad då?
I ögonvrån såg han en massa röda naglar vilande på hans axel. Förvirrad vände han sig om och såg rätt in i ett par varma och mycket vackra ögon. Den unga kvinnan som oförskyllt blivit hans måltavla tänkte tydligen inte ge upp, hon ville ha sin rättmätiga drink.
- Åh…jag, jag tänkte…
- Tänkte…?
- Skulle just hämta lite luft och sen ett par drinkar…det är det minsta jag är skyldig dig!
- Vi sitter där, så hon milt uppfordrande och pekade igen.
Fredrik följde kvinnan med blicken när hon kryssade ut i vimlet för att sedan slå sig ner vid ett litet runt bord. Jasså, är det där vi sitter, tänkte han. Vi? Sen när blev vi vi? Hon var mycket yngre än han. Otroligt tilldragande kunde han något motvilligt konstatera och kände sig genast obehaglig till mods. Vad var det frågan om egentligen? Ibland brast hans omdöme men den här gången visste han med säkerhet att han knappast var den kavaljer som attraherade kvinnor av den här typen. Samtidigt var det lite smickrande också men det skulle Fredrik aldrig kunna erkänna. Det var förvirrande. Han log ut mot henne, ett leende som aldrig riktigt nådde ögonen. Vad skulle han nu ta? Whisky? Likör? Han fick chansa på whisky.
- Två sexor whisky! Ja, och utan is den här gången tack!
Bartendern betraktade Fredrik skeptiskt och lyckönskade honom till det snabba tillfrisknandet. Fredrik betalade utan kommentar, tog ett glas i varje hand och begav sig ut med den dyrbara lasten mot sin nya och besynnerliga moatjé. Hon bara satt där ouppnåelig på ett egenartat sätt vilket gjorde honom än mer nervös. Var det något fel med henne?
Just som han skulle runda ett bord hände det som absolut inte fick hända igen. Han tvärstannade så häftigt att hälften av whiskyn skvimpade ut.
- Helvete också!
Fredrik struntade i mannen ett par bord bort som förvånat tog sig om nacken där det plötsligt bara hade smärtat till. Utan all hänsyn till de två sobra och frimodiga damerna, som precis hade avslutat ett intressant samtal om olika böjelser, kastade han sig handlöst ner på den tredje och lediga stolen. Glasen dängde han i bordet med en sådan smäll att resten av innehållet i stort sett flöt ut över duken.
- Hej!
Damerna som inte alls hade beställt någon whisky, särskilt inte av Fredrik, stirrade på honom med en blandning av skräck och avsky.
- Får jag slå mig ner? kved han sittande i en krum och onaturlig ställning. De svarade inte. Fredrik såg på än den ena, än den andra.
- Ryggskott! Jag har ryggskott.
Fredriks vädjande blick imponerade inte. Det finns faktiskt en gräns och den hade han sprängt med råge! De båda damerna ansåg sig vara utsatta för ett ovanligt klumpigt raggningsförsök och förstod att denna man var kapabel till praktiskt taget vad som helst!
- Nej, vet ni vad!
- Ryggskott, envisades Fredrik med hög röst för att överrösta den blonda prinsessan i orkestern och tog sig åt ryggen för att om möjligt förstärka sin trovärdighet. Med den andra handen försökte han samtidigt dölja framsidan vilket gjorde att det snarare såg ut som om han hade ont i magen. Fattades nu bara att han tänkte spy också! Vämjeligt! Fredrik tog de båda glasen i en hand, tackade för gästfriheten och reste sig lika plötsligt som han hade drabbat dem.
- Citron i röven, muttrade han för sig själv.
Förlåt, vad sa ni!? pep den ena damen gällt och kippade efter andan.
Fredrik svarade inte, lika häpen över sin vokabulär som damerna, och lämnade dem åt sitt öde. Nu hade han i alla fall glömt respekten för, ja vad hon hette. Han satte sig ner hos den väntande kvinnan utan att tveka.
- Var så god. Jag hoppas det är okey med whisky? Utan is. Ja, nästan utan whisky också ser jag!
Hon nickade till svar och Fredrik tömde över innehållet i sitt glas till henne.
- Jag har ryggskott, sa han och suckade djupt och hörbart.
Kvinnan log. Fredrik suckade igen och orkade inte längre kämpa mot övermakten.
- Jag har tappat brallorna, sa han och suckade en tredje gång.
- Är du alldeles dum eller? Jag har väl inte undgått att se det. Här får du en säkerhetsnål. Om inte annat som tack för föreställningen nyss. Nu har de fått nåt att tala om, fågelskrämmorna! Hon skrattade.
Fredrik tog generat men tacksamt emot nålen. Situationen var absurd. Här satt han med en ung vacker kvinna, som han inte ens visste namnet på, och försökte få ihop sina alldeles för små brallor med hennes säkerhetsnål.
- Går du ofta här? frågade han för att fylla ut tystnaden och kände att det nog var den sämsta av alla dåliga frågor. Kvinnan log milt överseende mot Fredrik som funderade på om sådana frågor kanske sitter fast i ryggraden trots allt. De bara bubblar upp från ingenstans. Han var lite störd över hennes som det tycktes ständiga leende. Det var som om hon hade ett övertag och det gillade han inte.
- Vill du inte veta vad jag heter? frågade hon.
- Vad heter du? frågade han snabbt tillbaka.
- Kristina.
- Kristina? Det skulle jag aldrig ha trott!
Fredrik rullade det tomma whiskyglaset i handen. Stirrade i golvet. Vilken oerhört korkad replik! Igen!
- Förlåt, sa Fredrik, jag är nog inte riktigt mig själv. Eller så är jag det, sa han eftertänksamt och faktiskt helt uppriktigt. Det är bara så att jag känner en annan Kristina och hon är inte alls som du.
- Du vet väl inte hur jag är, svarade Kristina sakligt utan att vara det minsta sarkastisk. Vad tycker du skiljer mig från din andra Kristina?
Fredrik visste inte riktigt vad han skulle svara.
- Hon är kortare än du. Och äldre. Och, tja….. Han tystnade.
- Jaha ja, det var ju en målande beskrivning. Vad heter du själv förresten?
- Fredrik. Efter farfar.
Efter farfar? Konstigt, så har jag aldrig sagt förut, tänkte Fredrik.

Kristina tycktes inte alls ha något emot den tystnad som sedan följde. Hon bara satt där och log. Fredrik plågades. Den som klarar tystnaden har också ett övertag ansåg han. Så hade det alltid varit. Till slut erbjöd sig Kristina att gå och hämta en ny omgång whisky vilket Fredrik lättad inte alls hade något emot. Tvärtom, det gav honom den lilla respit han behövde för att tänka över situationen. Dessutom kunde han verkligen behöva en whisky till. Jag känner ingen enda som hon, som Kristina, tänkte han när han såg henne stå borta vid bardisken. Mycket attraktiv. Mycket! Men varför just jag?

- Var så god.
Kristina satte varsamt ner glasen.
- Tack, sa Fredrik och kunde samtidigt inte motstå att pilskt blinka mot de båda sobra damerna som han nyss hade antastat och som nu tokstirrande hade övergivit all polityr. Fredrik tog en klunk och samlade mod. Såg på Kristina.
- Kristina. Jag måste fråga dig en sak.
- Ja?
- Lova att vara uppriktig, jag tål inte mycket mer idag.
Fredrik tog en klunk till. Tittade ut över dansgolvet. Drog sig i underläppen.
- Ja? Vad ville du fråga? Jag ska försöka vara uppriktig.
Hon strök sitt långa mörka hår bakåt mellan händerna och formade elegant en svans. Fredrik greps plötsligt av en häftig åtrå. Tvekade.
- Jag är ju inte mer korkad än att jag begriper att en tjej som du kan få vem som helst här. Eller hur? Och så väljer du ut mig! Varför?
- Var det inte mer du som prickade mig kanske?
Kristina lade sin mjuka hand över Fredriks just som pissgubben snubblade förbi ute på dansgolvet. Hårtestarna slängde ut i sydväst från hans svettiga flint. Han flåsade vilt och rullade med blodsprängda ögon. Spritångorna hängde kvar. Kristina nickade menande och Fredrik trodde han förstod. Jag har i alla fall inte pissat på mig, tänkte han.
- Varför går du hit då? frågade Kristina och Fredrik med en mun.
Båda brast ut i gapskratt och Fredrik kände att krampen släppte. Han såg Kristina djup i ögonen och höll kvar hennes hand.
- Jag tror att jag gillar dig Kristina.
Fredrik önskade att hon hade återgäldat hans komplimang, åtminstone sagt att han inte heller var så tokig eller något sådant, men det gjorde hon inte. Kristina reste sig bara upp.
- Kom vi går, sa hon.
Fredrik blev överrumplad.
- Går vart då? Vart ska vi gå menar du? Nu?
- Spelar det någon roll?
Kristina log ett vackert och hemlighetsfullt leende mot honom och han förstod att han inte skulle kunna protestera. Han såg också fram emot att möta garderobiären.