Alliansen och konflikträdsla?

Alla har vi väl grälat. Haft konflikter hemma eller på jobbet. De flesta av oss upplever det som obehagligt. Vi hamnar i ett slags tillstånd av ”ovila” som vi så snabbt som möjligt vill komma ur för att liksom landa på fast mark igen. I bästa fall i form av en försoning.
Den här typen av konflikt upplever vi som ond och destruktiv. I många fall är sådana privata konflikter något vi kan kalla ordningskonflikter – d.v.s. vi slåss om vem som äger den rätta sanningen. Vi kan hålla på i evighet att försöka övertyga motparten om att ”jag” har rätt och han/hon fel. Lyssningen brister.

Men det finns andra typer av konflikter och framför allt, det finns andra och mer professionella sätt att hantera konflikter. Vissa konflikter ska inte ens lösas utan istället skötas intelligent. Jo, du läser rätt. Inte lösas. De ska t.o.m. underhållas! Det handlar om konflikter som i sitt kraftfält mellan respektive poler skapar ny kunskap, som skapar skarpare konturer och gör skillnader i tankesätt, attityder och värdeskalor mer tydliga. Jag avser naturligtvis politiska konflikter. Det vore osunt och illavarslande för demokratin om alla partier skulle gå ihop till ett enda. Vi har ju tillräckligt med avskräckande exempel på detta förhållande runt om i världen. Vårt demokratiska politiska system är uppbyggt för att just skapa och underhålla levande konflikter t.ex. mellan regeringsmakt och opposition.

Alliansens, eller i varje fall Fredrik Reinfeldts, nästan terapeutiska förhållningssätt känns mot den bakgrunden lite oroväckande. Konflikträdsla är ingen politisk merit. Antagligen trots allt en obefogad oro då de, när de nu börjar leverera, kommer att möta hård opposition, inte minst från fackligt håll i och med den förestående lönerörelsen som lär bli delikat. Man höjer troligen inte fackföreningsavgiften (egentligen a-kasseavgiften) ostraffat, för att inte tala om att sänka sjuk- och a-kasseersättning, och många som röstade på alliansen kommer nog att märka att de vaknat upp på fel sida när de ekonomiska villkoren blir krassa och förföriska fraser förvandlats till bister verklighet. Det är i alla fall min gissning. Den som har elever får se, som läraren sa.

Inte mindre spännande blir det att följa det interna arbetet. Det här med ett sunt motsatsförhållande gäller i högsta grad även i mindre skala. Den ledare som endast omger sig med ja-sägare, d.v.s. undandrar sig opposition och sunda konflikter, är som alla vet illa ute. Rökt. Att många ändå så ofta tycks göra så är begripligt eftersom det är bekvämt. Och det är försåtligt för att det i ett begynnande skeende kan verka dynamiskt. Ett likformigt lag får saker att hända fort. Risken är bara att fort blir fel när vidvinkel krympt till tunnelseende. Alla våra olikartade fiktioner utgör tillsammans den gemensamma och styrande verkligheten. Frågan är vilken omgivning Fredrik Reinfeldt har försett sig med? FR sägs emellanåt i mångt och mycket likna Göran Persson. Och hur gick det för honom? Även om man sitter på en tron så blir byxorna skrynkliga, som Stanislav Jerzy Lec säger. Eller värre, hur har det gått med hela partiet, sossarna?

PS Du som vill lära dig mer om (arbetsplats-)konflikter hittar allt som är värt att veta om den saken på den alldeles utsöka hemsidan och kunskapskällan på Göteborgs universitet: http://arbetsplatskonflikt.av.gu.se/
Besök den och bli klokare! DS