Alliansens haveri

Tja, vad ska man säga som inte redan är sagt? Alliansen har börjat leverera även om jag är övertygad om att Reinfeldt m.fl. hade önskat en något annorlunda leverans. Och många andra med mig. När jag publicerar denna text har väl fuskministrarna, som de kallas i pressen, antagligen redan avgått vilket ju måste vara det enda riktiga och anständiga. Om de inte inser det själva behöver de få hjälp på traven. Hela processen väcker många tankar, tankar i flera lager. Åtminstone jag har ett behov av att sortera och strukturera.

Först. Vad menar vi med svartjobb? Är det om jag ber min granne mekanikern att hjälpa mig lite med bilen som krånglar? Är det om min systerdotter sitter barnvakt en kväll? Eller är det om jag som snickarkunnig hjälper min kompis med lite jobb i hans kök? Det tycker inte jag. Då handlar det om tjänster och gentjänster vänner emellan, något som förekommit allt sedan bondesamhället och långt före dess. En helt annan sak blir det när jag anställer en främmande människa för ett regelmässigt uppdrag. Det är det senare vi talar om beträffande ministrarna.
Jag både förvånas och förfäras över den överslätande attityd som människor i allmänhet och maktföreträdare i synnerhet tycks uppvisa inför problemet. Att skylla allt på det höga skattetrycket är verkligen att förenkla för sig. Förlängningen av det resonemanget innebär, som Bodström sa, att jag också kan gå in i affären och bara hämta med mig det jag behöver utan att betala för det. Eller tanka utan att betala. O.s.v. En given motfråga blir: vid vilket skattetryck upphör skattetrycket att vara ett giltigt argument för skattesmitning? Svartlön handlar dessutom inte bara om att lugga den förhatliga staten – oss alla - på pengar, det handlar om att beröva en medmänniska hennes rätt till pension och sjukersättning m.m.
Jag blir betänksam över vilken låg status begreppet solidaritet tycks ha, åtminstone i vissa kretsar, det enda och nödvändiga kittet för att alls hålla ihop ett (välfärds)samhälle. Något som t.o.m. filosofen och superliberalisten Nozick med tiden har tvingats inse.

För det andra. Man häpnar över den strategiska klantigheten. Hur kan något som så länge har gått på räls, som alliansens valrörelse, så plötsligt spåra ur och totalhaverera? Alla makter har gaddat ihop sig eller? En rimligare förklaring kan vara att regeringsbildningen och regeringsstarten inte varit så väl underbyggd som det getts sken av. Stegö, ja hela regeringen, har mitt i den rasande stormen ändå lyckats pressa ur sig två beslut: att bryta kontraktet med SVT (3 år istf 6 år som nyss beslutats gemensamt över blocken), och återinföra betalning på muséerna – mot allt bättre vetande och troligen helt utan stöd i alliansens andra partier. Duktigt jobbat! Vill man skapa motkrafter så har hon verkligen lyckats. Är det här också Reinfeldts intentioner kan man fråga, han som ändå har valt henne? En annan fråga jag ställer mig; borde inte Reinfeldt ha känt till de antidemokratiska stämningar som rör sig inom MUF och delar av moderaterna och som i deras ögon legitimerar licensskolk? Vad rör sig för tankar i de andra allianspartierna, som är alldeles tysta, är en annan fråga jag undrar över? Det här med ett medvetet licensskolk är en allvarlig sak. Dels är det ett lagbrott, som rättsstaten nu hanterar tack och lov, men också och kanske än viktigare en demokratifråga. Åter förvånas jag över den loja synen på detta som framförallt borgerliga företrädare gör sig till tolk för. Och vem trodde att moderaterna var ett anarkistiskt parti!?

För det tredje. Man borde väl inte förvånas över att ”de aldrig lär sig”. Jag menar i krishantering. Insikter kan ju aldrig gå i arv, de behöver ständigt förvärvas och den livsangelägenheten ankommer ju på varje individ att ansvara för. Alla har kanske inte tid? Nån klok person sa: sanningen är alltid den stora förenklaren. Haken är väl bara att sentensen vilar på begreppet moral……


Jag tror slutligen att många som röstade på alliansen idag lider av baksmälla. Jag tror t.o.m. att Reinfeldt gör det. Det var inte så här vi ville ha det!