Dolce far niente!

Så sitter jag här igen på min äskade udde i Vänern. Solen strålar och nordan viner. Det är bra att det är nordan för då ligger vi i lä. Värmen räcker mer än väl till för att vi ska bli svettiga i bara tunna skjortor. Vi har en del ris att röja bort efter stormen Per i vintras då ett antal träd behagade lägga sig på backen. Ett över vårt tredje och senaste hus – Turris - som jag tidigare skrivit om. Ibland, t.ex. när riset aldrig tycks vilja ta slut hur mycket vi än släpar, undrar jag över livets mening. Ska man verkligen ha hus på två ställen? Ständigt detta arbete med eller snarare mot naturen. Slit och släp. Så sällan i nuet. Sen. Sen när jag räfsat färdigt, grävt upp rabatterna, lagat bryggan, målat fönstren, städat. Sen. Kruxet är ju att sen aldrig kommer som vi alla vet. Sen, är det allra största självbedrägeriet vi ägnar oss åt! Jag säger vi för jag tror inte att jag är ensam om’et. Sen, med rötter i det arv efter Luther som vi så ofta och felaktigt pekar ut som skäl. Luther var visst inte någon sträng tråkmåns.

Men vi vill väl ha det på detta viset då? Är det genetiskt betingat? Kanske är det livets mening, att flytta på saker och ting. För det är vad allt går ut på. Arbete är till nittionio procent att flytta på saker och ting – granris, damm, jord, bräder, mjölk och blodpudding – d.v.s. mat, pengar, papper om du är byråkrat, möbler, mejl. Dig själv. Precis allt! Till och med dina tankar om du är filosof. De måste ju flyttas ur huvudet om de ska bli till nån nytta eller hur. Bli till ord som du flyttar.

Tänk vad bekvämt om alla saker kunde förflytta sig själva. Marsch upp i vagnen nu allt granris!Maten bar hem sig själv från affären och bryggan, som nu ligger och skvalpar lite löst i högvattnet, bara skulle lägga sig till rätta igen utan några större åthävor. Vänerns vattenstånd är icke att lita på! Just nu är nivån ca 100 cm över referensytan som det kallas. Förra sommaren, när jag fixerade bryggan, var vattenståndet som högst 46 cm. Förr i tiden låg det oftast runt 80 cm över. Precis lagom. Än värre hotar det att bli i och med klimateländet. Problemet med bryggan kommer närmast att kännas som ett banalt lyxbekymmer men just nu, och vi uppmanas ju leva i nuet, är det bekymmersamt med en fast brygga som ligger och flyter. Jag får lösa det där sen….

Men jag ska verkligen inte klaga. Solen skiner som jag sa, vattnet glittrar i solen (hemma i Gustavsberg är det i skrivande stund och enligt uppgift kallare, blåsigare och mer mulet), vi har nyss druckit gott kaffe och riset är bortforslat. Den stora frågan är nu – vad är göra härnäst? Mer än att önska Glad Påsk!