Höj rösten - här är argumenten svaga!

Kronos och Kairos. Två grekiska tidgudar. Man kunde tro att de två vore bittra konkurrenter men så var det nog inte. Enkelt uttryckt så hade Kronos hand om den mätbara tiden, den som klockan registrerar (jmf kronometer), medan Kairos sysslade med den upplevda. Vi vet alla att det är stor skillnad mellan det ena och andra, hur samma klocktimme kan upplevas som ett ögonblick alternativt en evighet beroende på omständigheterna.

Höj rösten – här är argumenten svaga! En klassisk demagogisk marginalnotering i exempelvis ett politiskt manus.

Sossarna är nu åter enligt SIFO större än alliansens/regeringens partier tillsammans och borgerliga analytiker river sitt hår för att försöka förstå, förklara och försvara. Man anar, begripligt nog, en doft av grämelse och ruelse.


Hur kan det här hänga ihop – om det nu gör det? För att börja med demagogin eller kommunikationskompetensen som man väl snarast talar om idag så förklaras ofta tillbakagångar med att – vi nådde inte ut. Vi måste bli bättre på att kommunicera vår politik. Det må vara sant men likt förbaskat andas förhållningssättet ett slag väljarförakt för tänkt om det var precis vad som hände? Vi nådde ut. Väljarna förstod. Väljarna gillade inte det de förstod och gjorde tummen ned. Att höja rösten skulle bara göra illa värre. Två alternativa förklaringar, båda lika giltiga.

Dessutom misstänker jag att jag inte är ensam om att ha tröttnat på plakatpolitiken som med sin retorik, sina käcka paroller och slagord, möjligen säljer mer Coca-Cola men antagligen fungerar sämre när det gäller att administrera förutsättningarna för medborgarnas liv och leverne. Kanske att man helt enkelt inte vill känna sig som en ständig kund och konsument? Särskilt inte som man ofta har anledning att känna att kunden blir lurad. Antagligen har det med självrespekt och värdighet att göra, basala värden som ligger högt över vad köp- och säljsamhället kan erbjuda och där privatiseringar tycks ha blivit (själv)mål istället för medel. Kanske att många har erfarenheten att konkurrens bara till en viss gräns erbjuder förbättringspotential och att utvecklingen därefter endast leder till sämre produkter och tjänster? Fast billigare. Kanske att många längtar tillbaka till något som istället har med samverkan att göra? Göra gemensamt. Till något med djupare mål och mening än alla fria val som konsument. Fast det låter gammeldags. Kanske att många till och med i en komplex värld längtar efter friheten att slippa välja – tjänster, spar- och skolformer och mycket mera - i tid och otid?

Kronos och Kairos då? Den mätbara tiden finns där som ett faktum, en form av sanning. Vår upplevelse av denna ”sanning” är mer privat, mer anarkistisk och svårfångad. När jag läser borgliga analytikers sökande efter förklaringar till underläget så dyker ofta tankarna upp – regeringen gör en massa saker men det märks inte utåt, framför allt saknas helhetsperspektivet. Såvida det handlar om en informationsfråga eller ej har jag redan klarat av. Men tänk om där faktiskt saknas ett helhetsperspektiv? Helt otänkbart är det inte i en alliansregering där var och en av systrar och bröder vill ha sin kaka. Om det regeringen faktiskt gör – och allt är naturligtvis inte dåligt! – skulle kunna jämföras med den mätbara tiden så är alltså folks upplevelse av detta en mer svårfångad dimension. Av tusen olika och giltiga skäl att respektera. Några som jag tror på har jag nämnt.

Det kan även vara mycket enkelt: att alliansen vann valet med ytterst knapp marginal behöver inte betyda att de borgliga sympatisörerna i realiteten är lika många. Kanske är det så enkelt att väljarbarometern nu visar en mer rättvisande bild, en troligare balans mellan borgliga respektive vänsterorienterade väljare? Den som har elever får se, som läraren sa.

Läs i DN
Läs i SvD