Världen upplevs inte intellektuellt

Snart kommer notan - skriver ledaren i DN. Underförstått, bered dig på att pröjsa. Oron är stor för att den pågående lönerörelsen spränger, eller redan har sprängt, ekonomiskt hälsosamma vallar. Vi riskerar obalans med högre ränta och Riksbanken borde nu sända ut starka signaler/varningar. Det borde de nog ha gjort redan tidigare, tycker några. Riktigt drämt till med sin reporänta för att liksom skrämma skiten ur löneförhandlarna, för att valla in dem i hagen igen. Oron är kanske både befogad och välgrundad men man vet aldrig med denna minst sagt egendomliga verksamhet som kallas ekonomi och vars innersta väsen ingen riktigt tycks begripa. Än mindre behärska. Allra minst jag. Och vad värre är, allra minst ekonomerna. Ekonomin är helt enkelt anarkistisk - en slags subtil paradox eller i varje fall en antinomi?

Nu hade jag varken tänkt dissekera och analysera ekonomins innersta väsen eller lappa till förståsigpåare utan jag fastnade bara för det här med signaler som jag bättre begriper. Att signaler har effekt verkar alla vara rörande ense om. Om inte annat så visade väl klassikern Pavlov med sina hundar hur betingning fungerar, d.v.s. förenklat hur vårt beteende styrs via signaler. Gör jag nu fel iakttagelse om jag tycker mig se att repressiva signaler, hot helt enkelt, tycks vara de mest populära? Om du inte/om du bara vågar…. så…. Har vi inte fått höra det sedan barnsben? Klantar du till det lille vän så kan allt hända från att lördagsgodiset konfiskeras till att sotaren kommer eller att du får högre ränta. Mindre kvar i plusskan trots löfte om motsatsen!

Nu vill jag ta vår lille vän i försvar. Jag tycker att effekten av positiva signaler är underskattade. Nu behöver inte positiva signaler samtidigt innebära positiva följder, exempelvis för ekonomin. Pavlov upptäckte av en slump att det automatiskt vattnades i munnen på sina hundar när klockan ringde. De visste att det då vankades godis. Och nu till en halsbrytande parallell: hur länge har inte vi i populasen stått med vattnade strupar och hört klockan ständigt klämta? Under många år stått bredvid och hört klockorna ringa ut belöningar för en klick sjukgiriga ryggdunkare med tveksam själv- och verklighetsuppfattning. Med allt torrare strupar har vi sett dem omåttligt berika sig själva av medel som vi gemensamt har slitit ihop. Snacka om långvariga och starka signaler! Snacka om betingning! Och nu, då det liksom är vår tur att få lite utdelning, först då kommer ropen efter varningar. Varför hördes de inte tidigare, på allvar, då det hade varit möjligt att stämma i bäcken? Ska här utdelas ansvar för en eventuellt skenande ekonomi så är det många som ska dela på bördan!

Det är mycket möjligt att någon fortfarande går omkring och tror att ekonomin representerar den enda sanna och krassa verkligheten, klicken ovan tenderar att ha tolkningsföreträde, och att det där hur som helst nu blir bekymmersamt, men nog är det så att vi snarare styrs av det som vi uppfattar vara verkligheten och det behöver inte betyda samma sak. Framför allt betyder det många skilda verkligheter som ibland hamnar i konflikt med varandra. Detta faktum är i sig en av verkligheterna.

Den stränga frågan är till sist, om du som inte också hörbart ropat efter måtta i det groteska frosseriet i bonusar, pensioner, styrelsearvoden med mera, nu verkligen har moralisk legitimitet att uppmana fackförbunden att vara återhållsamma eller hojta efter räntehöjningar hur befogad en sån åtgärd än vore sakligt sett i den ekonomiska verkligheten?