Mona & Wanja - ett äkta par!

Tack Mona och Wanja för en artikel som andas optimism på mänskliga och äkta grunder! Moderaterna – det nya arbetarepartiet. Vem kunde egentligen innerst inne tro på en sådan förvandling? Precis som ni skriver, nu har vi svart på vitt, och inte talar ett halvårs erfarenhet till den tilltalades fördel. Med en hel uppsjö käcka, och för all del också rätt effektiva, slagord i drivna kampanjer går det möjligen att förändra partiets image på de relativt få år som Reinfeldt bedrivit sitt förändringsarbete men att förändra hela dess historiska värdegrund, partiets innersta väsen? Man behöver bara gå till sig själv. Hur lätt är det att släppa sina värderingar och attityder för att sedan dessutom ersätta dessa med raka motsatsen? Kan ta många kostsamma år i den klassiska terapisoffan. I bästa fall! Och då att terapia ett helt parti, att på några få år radera partiets hela kollektiva minne, för att göra en nystart på diametrala grunder - hur troligt är det? Är det ens önskvärt annat än ur taktiskt synvinkel?

Det finns naturligtvis rationella skäl för att de besuttna fortfarande i första hand hejar på moderaterna – nya eller ej. De företräder helt enkelt deras intressen bäst. Jag tror inte att anhängarna tror på det här arbetarpartisnacket. Det finns exakt lika rationella skäl till att jag som långtidssjukskriven (cancer) och som inom ett halvår har fått se min sjukersättning drastiskt sjunka, a-kasseavgift och fackavgift drastiskt höjas, jobbavdraget gå min näsa förbi, lika mödosamt uppbyggda som värdefulla system snabbt slitas sönder, det finns lika rationella skäl för att inte heller jag tror på det där arbetarsnacket!

Jag fruktar att alliansen kommer att lämna samma slagfält i spillror efter sig som alla andra borgliga regeringsförsök gjort. Om inte värre genom att slarva bort en högkonjunktur. Skillnaden mot tidigare borgliga regeringar är endast att den nuvarande regeringen bättre har tillägnat sig näringslivets marknadsföringsmekanismer. Sverige, ett företag i tiden!

För övrigt och slutligen skriver Niklas Ekdal en trevlig och insiktsfull betraktelse över Fp och Lars Lejonborg i söndagens DN. Två här lösryckta citat tilltalade mig särskilt:

”Det borde vara en liberal reflex att ställa störst krav på dem som har störst handlingsutrymme, inte tvärtom.”

”Leijonborg kommer nu att efterträdas av en före detta militär, Jan Björklund, med förmåga att tala i rubriker och väl utvecklad pliktkänsla. Bara han kommer ihåg att vara trogen ideologin och uppdragsgivarna - och inte enbart ställa krav på pliktuppfyllelse av dem som har svårast att leverera.” Se där minsann!