Om du vågar....

Stubbar är märkliga troner. Alldeles särskilt om de står så till, att när man sätter sig på dem så har man fri utsikt över havet. Eller Vänern, vårt innanhav. Jag satte mig i dagarna just på en sån stubbe, långt bort från stadens hets och de stora tidningarnas ledarsidor, och drabbades av tankar. Det är risken man löper när man sätter sig på en stubbe, att drabbas av oväntade tankar. Ibland till och med nya och helt främmande och det kan ju vara skrämmande. Man vill naturligtvis inte få sina gamla käpphästar och framför allt inte sina fördomar hotade eller hur? Man vill fortsätta vara som man är.

Den som dessutom gillar struktur har all anledning att frukta det värsta för tankarna tycks mest komma osorterade huller om buller, bara ramlar på en så där i största allmänhet och i högsta oreda. Nästan överfaller en med sin överraskningstaktik. Som om de ville säga – nu du, nu kommer du inte undan! Och man spjärnar emot så gott man kan. OOOOppppppsss! Nej men…stopp nu! Hur kunde jag tänka så? Konstigt! Vänta ett tag…Men så kan det väl inte vara… Eller kan det kanske? Varför har jag inte sett det tidigare i så fall? Trevande prövar du det nya - ja, jo… jovisst! Allt pipigare hör du din inre röst protestera – men…
Du ser. Förr än du tror börjar du tänka annorlunda. Lägger märke till andra saker än tidigare. Ser nya strukturer som du tidigare aldrig har skönjt, du anar hur saker och ting hänger ihop. Det blir plötsligt enklare att skilja smått från stort. Och inte bara det, många gamla kära och invanda föreställningar liksom byter plats så att de stora blir små och tvärtom. Rena rama rockaden. Är inte det underligt så säg? Bara för att man sätter sig en stilla stund på en stubbe! Nästan magiskt. Stubben har nu oåterkalleligt tagit makten över dig! Du har börjat förändras!

Jag undrar hur ofta Epiktetos satt på en stubbe. ”Icke tingen är det som förskräcka människorna, utan deras föreställningar om tingen. Döden, till exempel, är inte något fruktansvärt /…/ utan det fruktansvärda ligger i själva föreställningen att döden är fruktansvärd. Därför, då vi råka ut för förhinder, förskräckelse eller sorg, må vi inte anklaga någon annan, utan allenast oss själva, det vill säga våra föreställningar. Det är ett tecken på bristande insikt att anklaga andra för sina lidanden; den som börjar komma till insikt anklagar ingen annan än sig själv; och den insiktsfulle anklagar varken sig själv eller andra.”
Den kan man andas på ett tag, särskilt så här i påskatider då död och liv för oss i det kristna samhället har en speciellt framträdande plats.

Bungyjump, off-pist, surfing, racing, triathlon – tuffa utmaningar! Men vågar du sätta dig på en stubbe?