Det är med sorg i hjärtat jag bär ut vårt gamla fotogenkök. En epok går i graven! Men det funkar bara inte trots, eller kanske på grund av, min egenhändiga renovering i våras. Det läcker. Nu står det nya blänkande gasolköket på plats och grinar onödigt vitt. Visst, det är bekvämare men ändå. Egentligen skulle vi även blivit med kylskåp men dom visade sig vara häpnadsväckande dyra? För dyra. Det blir ljummen öl i fortsättningen också.
I själva verket är hela affären absurd, elledningarna sträcker 50 meter bakom huset. Dessutom var lokförare Ekman, som egenhändigt byggde huset på 30-talet av något obestämt virke från stora krigstransportlådor som det har sagts mig, en förutseende man. Före sin tid. Huset är försett med alla nödvändiga elektriska installationer, t.o.m. ett litet proppskåp med två hela proppar trots att vår udde inte blev elektrifierad förrän 1952 om jag minns rätt. Egentligen vore det bara att skruva på strömmen! Nu skulle jag förstås aldrig våga släppa in en enda liten elektron i de gamla torra kuloledningarna. Hela rasket skulle sannolikt explodera och salig Ekmans lilla lådslott brinna ner till grunden. Vårt älskade sommarhus som farfar apotekaren köpte av Ekman på 40-talet och passande döpte till Scatula (= liten ask på latin).
Men jag är också lite rädd för andra följder. Eller skeptisk. Jag minns hur stämningen bytte skepnad när strömmen installerades på 60-talet i vårt gamla och lite större släkttorp en bit uppåt land med det stolta namnet Stenrönningen. Och nog hade där sannerligen röjts sten! Fast det var långt före vår tid. Huset är gammalt. Där spökar det också förresten men det är en annan berättelse. Jag kan i alla fall säga att det var ett vänligt gammalt spöke. En äldre kvinna. Jag har inte mött henne men väl hört. Det var ett tryggt och varmt omfamnande torp i typisk värmlandsstil så här i gränstrakterna till våra lite mer sturska grannar i nord och öst. 2 våningar. Ganska stort. Timrat och sedan efter hand brädfordrat. Nåväl, innan strömmen rann till satt vi på kvällarna och spelade kort, berättade historier, spelade couronne – EPA-biljard du vet. Med ringar istället för bollar. EPA var ungefär detsamma som Rusta är idag, lite enklare och billigare - för våra yngre kamrater. Där var vi alla – kusiner, farbror och faster, farmor och farfar, syster och föräldrar - samlade i fotogenlampornas milda sken. Vi mådde bra. Dessa somrar var paradiset fast farfar egentligen gillade stan bättre. Åmål. Att sitta och pokulera med legendariska doktor Reimar i hans trädgård. Det var farfars melodi. Han rymde ibland och började knalla den dryga milen hemåt. Vi hann oftast upp honom på cykel. Hur som helst, Astrid Lindgren hade inte kunnat göra vårt paradis mera rättvisa så fattar du vad jag menar.
Vad tror du hände i och med strömmen? Just det, TV:n trängde sig in i idyllen. Kvällarna ändrade karaktär trots TV:s vällovliga tablå med en sändningsfri dag i veckan. Något som jag tycker borde återinföras! Nu slutade sändningarna i och för sig oftast redan efter nyheterna kl. 21.00 i den enda kanalen men ändå, det var kört. Den gamla sköna stämningen ville liksom inte infinna sig. Och tänk vad mycket imbecill och kränkande reklam vi tidigare hade sluppit! Reklam-TV infördes visserligen först 30 år senare men ändå. Hade den funnits redan då så hade den säkert varit lika usel som nu. Fördummande och ofta rent kränkande! Tjatig och påträngande. Häromdagen, i Gurraberg, trodde jag det var ett jättegräl ute på gatan. Det var det inte, det var min radio i garaget där nån formligen vrålade ut nåt säljande budskap om teleabonnemang eller så. Det gäller att höras i bruset om man så ska spränga trumhinnorna på lyssnarna/konsumenterna. Måste ändå vara ett gravt feltänk; som döv har jag ju knappast nån glädje av min telefon! Jag undrade i mitt stilla sinne om nån verkligen fått betalt för att koka ihop denna skrikiga skit? Förmodligen så. Bra betalt. Förunderligt!
Jag undrar också vad AD:s, eller vad alla överbetalda reklammakare nu kallar sig, säger mellan skål och vägg? Om oss konsumenter alltså. Inga höga vitsord skulle jag tro. Var finns respekten för oss alla kloka, vetgiriga och kunniga konsumenter? Snacka om undervärdering!
Räkna ut hur mycket reklam du blir utsatt för bara via TV och radio under en vecka. Multiplicera med 52 så har du årsdosen. Blir du förskräckt skulle det inte förvåna mig. Men det är aldrig för sent att rädda sig och sitt förstånd! Gör det!
Du ser; från fotogen till vilseledd, lomhörd och förkrymp konsument. Jag är rädd att resan har påbörjats.
Väl mött nästa gång.
20060731
Fotogen eller reklam?
20060727
Vem styr? Skyskrapa och järnväg
En tredjedel av Stockholms invånare vet inte vem som styr i stan. Jojomen! Lite intressant, eller hur? Kanske visar det på att skillnaden mellan blocken inte upplevs som särskilt stor? Å andra sidan kräver en sån hållning åtminstone en viss insikt i politiska skeenden och då borde man ju ha koll på vem som styr. Ingen trolig hypotes alltså.
Kan ju istället, dessvärre i så fall, bero på likgiltighet. Spelar roll. Typ. I så fall har det politiska etablissemanget grundligt misslyckats. Sen har vi alternativet alla stackars offer; jag kan i alla fall inte påverka. Mig skiter dom i så jag skiter väl i dom. Vad göra? Offerrollen väljer man ju själv som en bekväm flykt undan ansvar. Det är knappast politikernas ansvar att gulla kill under hakan på dessa stackars satar. En spark i baken vore möjligen rätt medicin men det tar sin tid att genomföra praktiskt.
Sen har vi det förädlade offret, den bittra typen som gärna ställer upp som ambassadör för politikerföraktet - skit samma vem som styr, dom är lika goda kålsupare allihopa. Alla bara luras och skor sig själva. Här räcker det inte med en spark i baken för att få dom att sluta projicera sina egna floppar på andra. Tur man inte är politiker. Vore jag trots allt det skulle jag nog fundera över ett och annat, t.ex. över vikten av små skitsaker som blåses upp till oanade proportioner. Det blir kanske lätt så om man upplever sig själv och sin värld som navet kring vilket allt snurrar. Brist på verklighetsförankring? Jag skulle vidare ägna stor energi åt frågan om brist på verkliga visioner. I Åmål styr centern och Kurt Svensson, det vet alla. Heja Åmål!
Visste du förresten att Åmål i höstas kom på silverplats i en världsomspännande tävling om ”Världens bästa stad” – i kategorin färre än 20 000 invånare? Ett senkommet grattis!
Visioner saknar i alla fall inte Dag Landvik, ägare till Gustavsbergs hamn. Nästan i alla fall. Nu vill han bygga Sveriges högsta skyskrapa i hamnen. Bräcka Turning Torso i Malmö med någon meter minsann. Där får ni sörlänningar! Först tänker man, vad fan. Inte här i vår gamla bruksort väl? Har karl’n potensproblem? Men sen, varför inte? Jag brukar ju efterlysa visioner och nytt tänkande. Helt klar över mina ståndpunkter är jag trots allt inte ändå. Tål att funderas över. Då är idén med ett nytt konstmuseum, typ Loisiana Museum i Danmark, ute på Hålludden mer direkt tilltalande.
I Åmål skulle en skyskrapa knappast tillföra något. Snarare tvärtom. Skulle bara se löjligt ut. Stan skulle liksom krympa i skuggan av denna jätte. Vem skulle fylla alla rum? Vill du se en vision som nog gick i kras ska du bege dig till Tösse kyrka. Där intill finner du det eleganta hörnhuset i stadsformat som i ensamt majestät på slätten fortfarande efter decennier väntar på att resten av kvarteret och hela stan ska byggas till. Nu blev det en gång så att stan eller byn kom att utvecklas närmare sjön. Men friskt vågat i alla fall!
Däremot finner du mycket konst och konsthantverk i Dalsland, på biblioteken och i Dalslands Museum i Upperud. Och sen finns ju järnvägsmuséet i Åmål som drivs av JÅÅJ – Järnvägssällskapet Åmål-Årjängs Järnväg - som firar 30-årsjubileum nu på lördag med massor av järnvägsaktiviteter. Åmål har ju stolta traditioner inom området. Det ska jag sannerligen inte att missa! Välkommen du också!
20060726
Projekt eller hängmatta?
Vår goda hemgjorda rabarbersaft har möglat. Synd. Å andra sidan var det inte mycket kvar. Annars tänkte jag försöka komma ur mina funderingar över smått och stort som jag tycks ha snöat in på. Det är inte lätt med tanke på att Israel nu ger sig på FN- posteringar också. Istället tänkte jag snöa till lite om förändringar och utveckling. Också ett kärt och återkommande tema. Apropå snö ser jag att Åmåls kommun går back i budgeten p.g.a. snöröjningen i vintras. Kommer du ihåg hur det var så här i rekordvärmen? Vill man ju helst glömma annars. Inte en sån vinter till säger jag bara!
Vad ska man med en sommarstuga till? Mycket vill jag säga. Förr hade man sin stuga eller torp. Fixade lite lagom i eventuella rabatter och så. Målade om fönstren kanske och stänkte på lite fräsch faluröd. Inga större åthävor och man fick tid att läsa och lyssna på radio. Bara vara.
Idag är stugan mer ett projekt. Lite osäker över om jag nu hamnar i genusträsket men jag tror att det otäcka könet är det som ändå är den pådrivande parten. Har jag fel? Jag har i varje fall inte fel när jag konstaterar att det är bra mycket lugnare här på vår lilla rara gata i Lugnet i Gustavsberg än omkring stugan på udden i Vänern. Sommarstugan. På udden pågår projekt. Ständiga. Man må förstå att 30 kvadratmeter inte längre räcker eller hur? Och visst behöver vi bygga in en mulltoa så att vi slipper gå 10 meter till dasset. Det är ju inte fel att ha det lite bekvämt! Men den riktige finsmakaren vet så väl att ett välvårdat utedass är en formidabel guldgruva för kloka tankar och nya insikter. Ett ställe att sitta länge på och njuta av. Bekvämligheten har sitt pris. Vill du se ett praktexempel på dass, där man dessutom satt flera samtidigt och pokulerade, så besök von Echstedska gården i Västra Smedsbyn i Värmland lite norr om Kila och inte långt från Säffle.
Hur som helst, stillsam njutning har ersatts av hårt arbete. Stugan, eller snarare projektet, blir aldrig klart och det är väl heller inte meningen. Hammarslagen ekar oavbrutet mellan gran och tall och ut över vattnet hela sommaren. Alla somrar. Vad är det som driver oss? Tycker vi innerst inne att vi gjort för lite på jobbet under året och nu måste vi på något sätt bevisa för oss själva – om inte annat - att vi duger? Eller längtar vi tillbaka till de gammeldags gedigna jobben som man fick blåsor i händerna av? Då karlar var karlar. Bra karl reder sig själv, du vet. Kanske är det så enkel som att vi väldigt konkret ser resultatet av vårt arbete, kanske t.o.m. får en dos beröm, vilket möjligtvis inte är så vanligt på jobbet nuförtiden? Eller helt enkelt en måste-göra-något-neuros som sätter an just när semestern börjar? Kontrasten mot resten av året skulle bli för stor och ohanterlig annars och leda till en annan slags neuros -lugnspader. En panikkänsla värre än värst. Säljs det förresten några hängmattor fortfarande? Varför i så fall?
Jag kan i alla fall inte låta bli att undra om något annat väsentligt har gått förlorat under vägen. Jag kan undra om detta bara är förändring eller om det faktiskt är utveckling? Inte lätt att veta.
20060725
Vanmäktig och likgiltig?
”Fruktansvärda är våldets svagheter.” Kan det sägas bättre än med Stanislaw Jerzy Lec’s ord? Det har blivit lite glest med skrivandet den senaste tiden. Jag har ju för all del förvarnat. Då trodde jag nog att det skulle ankomma på tekniska svårigheter. Att få ettor och nollor att förflytta sig trådlöst från vår älskade plätt på jorden hemma i Dalsland ända hem till dig. Men så är det inte. Snarare handlar det om en låsning med rötterna i all jävlighet som sker dagligen och som drabbar våra systrar och bröder i olika länder. Libanon. Darfur. Afghanistan. Som jag tidigare skrivit, jag har svårt att få den lilla – rosenskimrande – världen att gå ihop med den stora stygga. Känt vanmakt och en frustration som jag inte kan skriva mig bort från. Orden blir så tomma. Åter tillbaka i Värmdö några dagar för att sköta hus och trädgård söker jag som vanligt tröst hos Stanislaw. Aforismernas mästare. Apropå tomma ord; ”Ord skulle vara överflödiga? Var skulle man då placera det som står mellan raderna?” Eller; ”Tänk på detta: om djävulen vill trampa någon så gör han det inte med bockfoten utan med en människofot.”
En glädje mitt i världseländet var, parentetiskt sagt, att läsa oförliknelige Arto Paasilinnas bok ”Milda makter”. Läs den och du har trevligt i timmar! Gud har tröttnat på människan och söker en semestervikare. Det råkar bli en kranförare Birger från Helsingfors. Mer behöver jag inte säga.
Hat, är det kärlekens motsats? Eller är det likgiltighet? Att alls icke bry sig. I likgiltighetens förlängning ligger väl total avpersonifiering? Det är i avpersonifieringens skugga vi blir i stånd till att bomba en hel befolkning sönder och samman för att nå högre mål. Krigets egen absurda och vansinniga logik. Skulden kommer när du tvingas se dina offer i ögonen, en efter en. Nu behöver det inte gå så långt som till krig för att vi ska avpersonifiera varandra. Göra någon till en ickeperson. Ibland är det nödvändigt för att vi ska stå ut, som t.ex. i trängseln på tunnelbanan. Vi orkar eller vill inte relatera till alla reskamrater. Dessutom skulle vi inte stå med att så många verkliga personer tränger igenom vårt personliga revir. Kommer för nära.
Men hur gör vi på arbetet? Händer det att vi där behandlar någon arbetskamrat som en ickeperson, som vore hon eller han luft? Varför gör vi i så fall det? Värt att fundera över i det lilla perspektivet. Vem äger problemet?
Nu vill jag avsluta med en dikt av Margareta Melin. Den tillägnar jag dig som fortfarande har semester kvar likväl dig som har börjat jobba.
När tiden går för fort
rusar fram, försvinner
jaga inte tiden, människobarn,
låt dig inte jagas
utan stanna upp
och vänd dig om!
Låt inte tiden gå ifrån dig
låt den komma till dig!
Möt den nya dagen
ögonblick för ögonblick
och fyll med närvaro och liv
den stund som är.
20060718
Jag, du och vi
Sitter åter här i mitt sommarparadis. Tidig morgon och ett något upprört vatten skvallrar om ett förestående väderomslag. En kallfront ska tydligen dra ner över landet om man får tro Sverker Hellström på SMHI och det ska man väl göra. Tro honom. Finns det förresten något tryggare än väderrapporten i P1? Samma tid, samma kanal, år ut och år in. Lika knastertorrt som sakligt. En given mall. En verklig ritual att älska.
Annars, och jag har skrivit om det tidigare, kan jag reta upp mig på den brist på hänsyn som inte minst kommer till uttryck i vårt sätt att fira fritid. Särskilt på sjön. Man kunde önska sig nån form av allemansrätt även på sjön. Å andra sidan hotas allemansrätten i allt högre grad även på land. Allemansrätten bygger på en rad gemensamt accepterade förhållningsregler, där just hänsyn är en viktig del, som om de negligeras raserar hela idén. Varför är hänsyn en så stor bristvara idag? Kan det ha att göra med den nedlåtande syn på kollektivet som förhärskat de senaste decennierna i individualismens heliga tillbedjan? Ändå är vi ju alla en del i kollektivet. Kollektivet, det är ju vi tillsammans. Vi är beroende av varandra hur mycket vi än låtsas något annat. An någon underlig anledning har individualismen kommit att ställas mot kollektivet. Men betänk, att utvecklas och mogna som människa, att självförverkliga sig som det så populärt heter, det gör vi i samverkan med andra, inte ensamma på en öde ö. En inskränkt individualistisk syn på livet krymper dig till en asocial vilde. Du är dina relationer, som filosofen Martin Buber påpekar.
Samtidigt känns dessa mina funderingar futtiga mot bakgrund av det som nu händer i Libanon. Att tala om trygghet och hänsyn, om omdömeslösa vattenskidåkare, när bomberna regnar över en oskyldig befolkning. Detta meningslösa våld och den förstörelse som aldrig någonsin lett till något konstruktivt. Lär de sig aldrig? Jag förstår att konflikten har många och historiskt komplexa rötter men i mina ögon kan Israels massiva övervåld och kränkningar av hela befolkningsgrupper aldrig försvaras. Det som nu sker är rent och skärt barbari. Tala om brist på hänsyn! Och inte blir det bättre av en amerikansk president som bara kan skilja på två färger – svart och vitt.
Jag känner en slags mänsklig skuld och framför allt en plågsam känsla av otillräcklighet. Inte blir det bättre av att också bese världens ledare stå lika maktlösa som det verkar. Eller värre, ägna sig åt ett evigt kattrakande för egna vinningars skull. Som om världen vore ett enda stort Monopol där människan reducerats till en plastpolett. Var gömmer sig den goda kärleksfulla kraften?
20060715
Lite glesare mellan varven
Kommer just in från en vända i växthuset. Har skördat ett stort fång ruccolasallad. En rätt pepprig variant. Finns det något ljuvligare än lukten av frisk och blöt jord blandat med doften från alla kryddor? Varför blev jag inte trädgårdsmästare! Har nu varit hemma i Gustavsberg ett tag för att bl.a. vårda blommorna, plocka körsbär och se till huset. Körsbären är sorgfäligt syltade. Fann ett spännande recept där man i sylten blandar ner mörk choklad och en liten skvätt konjak. Föreställer mig att det blir smaskigt till vaniljglassen. Passade också på att göra saft av rabarberna som vi skördat lite tidigare i somras och lagt i frysen. Vi har helt enkelt varit pyssliga. Och nu tillbaka hem till Dalsland för att skörda ruscola även där om inte sniglarna hunnit före. Ibland är det knogigt med två boende. Men roligt också.
Så här sommartid blir det lite glest mellan varven ibland vad gäller betraktelser. Det har du käre stamgäst redan uppmärksammat. Till en del beroende på att jag ännu inte i Dalsland lyckats finna ett trådlöst nät öppet att kinesa på. Folk låser sina nät högst illojalt. Jag tror ändå att jag nu funnit en lösning som jag tänker testa i morgon. Och nu God Natt!
20060712
EU, konkurrens och frihandel
Vår ekonomichef på jobbet har med en dåres envishet alltid hävdat att inget är gratis. Gratis betyder bara att nån annan betalar, menar han. Där finns alltid ett pris om än dolt.
Jag tror han har rätt. Fri och gratis är ju inte precis samma sak men jag klurar över om ekonomichefens sentens ändå inte skulle kunna vara giltig i båda fallen – där finns ett pris för nån att betala? Hur ska vi i så fall betrakta den fria marknaden? Frihandel? Fri konkurrens?
Jag är inte emot frihandel eller sund konkurrens, bara dess avarter och helighet. Att vara positiv eller negativ till EU känns inte relevant då jag tror att EU är en naturlig och nödvändig fas i Europas utveckling. Däremot kan ingen övertyga mig om varken det dynamiska eller moraliska i att enskilda medlemsländer inte ska få behålla redan uppnådda landvinningar vilka de än vara månde med hänvisning till handelshinder – gränsvärden för gifter i mat och miljö, om vattenskotrar ska tillåtas eller ej, vilka kemikalier som får användas i diverse sammanhang, med mycket mera. Självklart ska högsta ribban gälla - best in class - och inte lägsta med sedvanlig hänvisning till handelshinder. Vad menas annars med den så omhuldade konkurrensen? De här tokerierna – att vi ofta tvingas ta ett steg tillbaka, inte sällan efter hårda fighter för landvinningen – är säkerligen en viktig anledning till eventuella negativa tankar om EU. Själva idén strider mot det allmänna rättsmedvetandet. Varje medlemsstat måste självklart få sätta upp egna regler utan att i varje sekund behöva snegla mot eventuella handelshinder om syftet är för en god sak.
Dessutom, som sagt, känns förhållningssättet inte särskilt dynamiskt. Vinnarna i frihandelsyran är naturligtvis tillverkare och säljare. Handeln. Men finns det en prislapp gömd nånstans? Hur ser det priset ut och vem står i så fall för den notan?
Ingenting bestående har byggts i konkurrens, har någon tänkare sagt. Däremot kan konkurrens sänka priser och, till en viss gräns, mana fram en bättre kvalitet. Där finns dock en bortre gräns som, om den passeras, leder till raka motsatsen. Sämre villkor, sämre kvalitet. Vem vet var den gränsen går? Är det t.ex. en bra konkurrens att lågprisvaruhusen i Åmål slagit ut praktiskt taget alla (utom en) riktiga färghandlare? De som förde något dyrare kvalitetsprodukter, hade stabilitet och kontinuitet och mycket kompetent personal. Är förlusten värd priset?
Vad som är billigt eller dyrt är dessutom en tidsfråga. Köpte du en Rolls Roys för säg 30 år sedan och fortfarande kör den har du sannolikt åkt billigare än om du satsat på 4 bilar i lågprissegmentet. Och åkt mycket bättre!
Lågpriskonkurrensen - det finns ju andra värden att konkurrera om - leder till kortsiktighet och resursslöseri. På längre sikt möjligen till högre kostnader. Det blev dyrare. Jag medger att det kan skilja om vi betraktar varor respektive tjänster.
Frihandel före alla andra värden innebär ytterst att sätta girighet före omsorg. Grov pensel men försök att argumentera emot.
20060711
Vårda de mjuka värdena
Texten som följer kan du läsa som insändare i lördagens PD (Provinstidningn Dalsland) 8/7.
”Kör bara ett varv runt ön, sen stör du”. Uppmaningen kom från Henry Lindqvist, en av bröderna Lindqvist om du minns dom, när jag nån gång i mitten på 50-talet fick köra hans eka med den ljusblå Evenruden. 4 hkr. Ön var Kilsholmen. Uppmaningen kom sig av naturlig hänsyn. Att vilja se lite längre än bara till de egna behoven. Den gamla tiden kommer inte åter men låt oss inte gnälla, allt var inte bättre förr.
Nuförtiden är fritiden knappast fri längre utan en produkt att konsumera. Våra naturliga resurser exploateras hårt. Ofta dyrt, häftigt och tyvärr också bullrigt. Sjön har blivit ett medel mer än ett värde i sig. Säkert en generationsfråga och självklart uppstår konflikter om våra gemensamma resurser. Det gäller att finna fungerande samverkansformer för allas våra behov. Dock tror jag de mjukare värdena behöver lite särskild omvårdnad, dom hamnar oftast i skymundan när dom möter dagens mer häftiga upplevelsebehov och aktiviteter. Ett faktum är att ettriga aktersnurror drabbar omgivningen på ett annat sätt än den som sitter i sin eka och fiskar i godan ro.
I skrivande stund ser jag en kull dagsgamla andungar – åtta stycken - bara någon meter ifrån mig. I vår vackra pärla Kilsviken finner du förutom tama änder, svanar, storlom, skrake, knipa, sothöna, vigg, skäggdopping, häger, trana, fiskgjuse och rördrom. Måsar och gäss och den illa omtyckta skarven. Har du tur kan du få se aftonfalken i nån björktopp på Kilsholmen eller havsörnen göra ett snabbt nedslag. Kilsviken är således också ett sjöfåglarnas paradis. Eller har varit? Jag tycker att fågelbeståndet minskat kraftigt de senaste åren. Kanske beror det på oss människor, kanske inte.
Jag är inte knarrigare än jag lätt kan förstå nöjet i vattenskidåkning, att köra vattenskoter eller bara åka fort. Som yngre kunde jag också uppskatta fartens tjusning. Det kan jag förresten fortfarande. Jag kan också, även om jag själv inte fiskar, förstå charmen i att sitta i en stilla vik och meta. Filosofera. Eller bara ligga på svaj och njuta av solen och friden. Att ta sig ett dopp och en simtur. Lyssna till vindens sus och stilla vågskvalp. Klyschor som blir till verklighet i viken även om knappast nån idag vågar simma över sunden för risken att bli överkörd.
Hur kan vi få alla motsatta intressen och aktiviteter – ”hårda och mjuka” att leva sida vid sida? Inte helt lätt! Drömmen vore att lilla Kilsviken sparades åt fåglarna och de mjukare värdena. Båtar och båttrafik hör naturligt till viken – och alla ska känna sig välkomna - men finns det någon egentlig anledning att rusa igenom vår fina vik i högre hastighet än 5 knop bara för att missa allt det fina? Vattenskidåkare och skotrar har ju faktiskt hela Åmålviken och mer därtill att fara runt på.
Jag är övertygad om att behovet av det som Henry Lindqvist värnade på sin tid faktiskt är lika stort idag – kanske till och med större - även om det behovet inte orkar göra så mycket väsen av sig i det moderna bruset.
20060709
Almedalen? Big party!
Kan inte låta bli att ta upp Almedalen igen. Som fenomen. Så här på avstånd känns det som partyt Party – alla jag känner var där! En fest för alla de rätta. Kära du, Almedalen är bara ett måste! Jag medger att det låter surt men jag tänker verkligen inte vara den som tar ifrån nån en festglädje och unnar alla att bli saliga på sitt sätt. Det är inte det. Men partykaraktären väcker frågor hos mig.
Själv har jag aldrig bevistat Almedalsveckan men jag kan tro att stämningen i år har varit något åt det hållet jag upplevt på Bingsjöstämman under det glada 70-talet eller körstämman i Skinnskatteberg. Sol, glada människor, gemensamt fokus, fester varje natt – och jag är i världens centrum. Kanske handlar det t.o.m. om nån slags förälskelse i nuet? Starka känslor! Det hände att jag blev förvånad, när jag återvände från en sådan upplevelse, att livet pågick som vanligt ”därute”. Ingenting hade förändrats.
Därför undrar jag: vilka reflektioner tar deltagarna med sig hem? Är det så att Almedalen bara är ett tydligt exempel på och en del av ett mönster där i stort samma gäng ständigt möts på olika platser och i sina egna ögon utgör världens nav? Eller värre, utgör verkligheten. Dom formar en egen liten verklighet i verkligheten. Det här gäller i så fall inte bara politiker utan marknadsförare, journalister och många andra i klubben. Var och en fyller sin roll som sopran, alt, tenor och bas i kören. Olika stämmor men som sjunger i takt. Är det här i så fall en demokratifråga?
En annan mer trivial fråga är: vad är löftena värda, löften som ropas ut mer frikostigt än korta varor i ståndet hos nasaren på Kiviks marknad, när verkligheten knackar på?
Finns det en risk att budgivningen låser fast utvecklingen i det korta perspektivet på bekostnad av det långa och visionära? Vem vågar ställa sig i talarstolen utan godis att kasta ut till populasen? Vem vågar säga: jag har inget godis nu men följ mig till 2020 för då……..
20060708
Blinde date eller hur dekan blev längre.
Svinkall februarikväll på 60-talet. Jag är rätt nöjd med den inledningen så här mitt i den värmebölja som härjar oss köldhärdade nordbor, parentetiskt sagt, men historien börjar lite tidigare. Blinde dates har aldrig lockat mig särskilt mycket men jag föll till föga för en gångs skull. Tyckte inte jag hade så mycket att förlora. Några pålitliga vänner skulle ordna daten. Kändes pirrigt, men jag litade till dom. Vad händer? Efter 5 minuter var jag blixtförälskad! Det sa bara klick - var ännu inte uppfunnit men ungefär så var det nog. Låt mig kalla henne Rebecca. Mörk med glödande kolsvarta ögon. Så mycket kvinna hade jag aldrig vågat närma mig i vanliga fall, jag tillhörde den blygare sorten som alltid bjöd upp panelhönorna av pur humanitet och nån grumlig idé om manlig arvskuld.
Nu tillhörde vi olika kulturer Rebecca och jag. Hon var judinna. Kulturskillnader har aldrig besvärat mig, varken förr eller senare. Folk är folk och likheterna är alltid större än olikheterna. Men det gick inte att förneka att det här blev ett problem. Rebeccas föräldrar var stränga men mycket vänliga och hade nog egentligen inget emot mig personligen. Samtidigt blev det efterhand allt klarare att vårt passionerade förhållande aldrig skulle fungera på sikt. Rebecca skulle gifta sig med en jude, så var planerna. Punkt! Den obönhörliga dagen kom. Vi gjorde slut. Båda motvilligt. Vi orkade inte längre. Och nu är vi framme vid den svinkalla februarikvällen. Vi tog ett dramatiskt avsked i trappuppgången, en sista kyss, och jag gav mig av ut i mörker och kyla. Frusna tårar. Rebecca stod kvar inne i den inglasade farstun och vinkade. Skulle så göra tills jag för evigt försvann ur hennes liv. Jag kunde ju alltid köra ihjäl mig. Sådana tankar hyste jag. Förkrossad satte jag mig i bilen och gav hjärtslitande slängkyssar tillbaka.
Nu var det så vulet att Rebecca bodde på en starkt sluttande gata i sydvästra Stockholm. Jag hade parkerat min högerstyrda DKW 1000S i uppförsbacke, med nosen uppåt. Redan på den tiden var det ont om parkeringsplatser så jag fann min bil rätt inboxad på den snöiga gatan.
Hack, hack, pju. Bilen vägrade starta. Det var i och för sig inget ovanligt. Den startade lätt om man rullade igång den, och kopplade loss frihjulet, men utsikterna att bara få ut den från luckan utan bistånd var noll. Jag frös och blev förbannad. Rebecca började väl tröttna på att vinka farväl och mina melodramatiska känslor som jag så gärna hade önskat underhålla började klinga av. Så här jag hade absolut inte tänkt mig sortin! Jag insåg att jag behövde hjälp att få ut dekan på gatan. Kunde bara inte gå tillbaka till Rebecca och fråga. Hon hade ändå aldrig orkat. Då såg jag att det lyste i fönstret till en liten källarlokal. Var det nån kvar där tro? Kvällen var sen. Gav nån slags fjantig och diffus gest till Rebecca att gå in till sig, vårt hjärtslitande drama hade i alla fall så gott som havererat. Hon fattade nog inte mina signaler och stod kvar. Vinkade tillbaka. Till min glädje såg jag att det rörde sig där nere i källarlokalen. En skräddare som arbetade över. Vågade jag knacka på fönstret?
Knack, knack…. Halvt uppskrämd kikade han ut bara för att se en skäggig man mana honom att öppna en dörr nånstans. Så gjorde han – man litade till varandra förr - och jag framförde mitt ärende så ödmjukt jag var mäktig utan att nämna Rebecca eller det bittra avslutet. Hade han en bil och kunde han i så fall möjligen tänka sig att dra ut mig? Bara ut på gatan, sen skulle allt ordna sig. Det är lätt att föreställa hans vämjelse inför tanken att ge sig ut i kylan. Räckte det inte med att han var tvungen att arbeta över!? Vilka eder som for runt i hans inre vet jag inte, han gav inga sådana tecken, men han var en sann medmänniska och det var själklart att hjälpa till i nöden. Tog på sig en tjock päls och vankade iväg i lågskor för att hämta sin Volvo Duett. Under tiden letade jag fram min bogserlina, eller snarare stålvajer, som var ett måstetillbehör i dekan. Fingrarna var redan stelfrusna. Lyfte av den runda grillen och blottade det stag som grillen fäste vid och som förband de båda stänkskärmarna. Ett bra ställe att fästa vajern i hade jag sedan länge prövat ut. Bilen var annars modernt slät inunder. Fanns ingen annanstans att fästa en lina. Duetten kom puttrande uppför gatan med rutorna totalt igenisade.
Jag förklarade för den tappre skräddaren, som inte var så ung längre men troligen ändå saknade erfarenhet av motsvarande uppdrag, hur jag hade tänkt mig det hela. Jag fäster vajern i din bakaxel och så drar du bara ut mig lite försiktigt på gatan. Sen kan jag själv rulla igång den. Från och med nu vet jag inte om Rebecca fortfarande stod kvar. Själv var jag helt uppfylld av mitt nya projekt. Dramatiken växlar. Fick fast vajern och såg samtidigt att bilen var utrustad med sommardäck. Nåja, ganska justa ändå. Inget ovanligt på den här tiden. Skräddaren nickade införstått och kröp motvilligt in i sin isiga utkylda Duett. Jag satte mig i dekan något spänd. Vred ratten dikt vänster. Det knarrade vintergistet. Vajern som förband oss låg ringlad emellan våra bilar. Den gode skräddaren gasade på för allt vad han var värd men Duetten kom ingen vart. Med fasa undrade jag vad som skulle hända när han kom igenom snön ner till asfalten. När vajern skulle sträckas ut. Skulle jag springa fram till honom och…… jag hann inte tänka mer förrän Duetten tog fart. Jag tror att han vid det här laget glömt att jag satt fast i honom. Nackdelen med en stark stålvajer är att den totalt saknar elasticitet. Med ett ryck så kraftigt att skräddaren höll på att fara ut genom framrutan, och att jag sånär hamnade i dekans baksäte, tog bilen ett språng, tuschade bilen framför och var ute på gatan. Skräddaren sa inte mycket men jag tackade så hemskt mycket för hjälpen. Ville han ha något för besväret? Men det ville han inte. Tänk att det finns sånt folk!
Jag fick loss vajern, med stor möda vill jag säga, och såg att bakaxeln möjligen hade rubbats något ur sitt ursprungliga läge. Det var svårt att säga i mörkret. Å andra sidan, en Duett är rejäla grejer. Mindre svårt var det att konstatera att grillen på min sport-DKW inte längre passade. Bilen hade blivit något längre men smalare framtill. Stänkskärmarna hade liksom dragits ihop så att grillen var ett par tum för bred. Det gick faktiskt senare att återställa bilen i hyggligt skick men det är en annan och nästan lika dramatiskt historia som salig farsan aldrig skulle komma glömma. Han drömde f.ö. ofta mardrömmar om min gamla kära deka – DKW 1000 S.
Rebecca stod inte längre kvar och vinkade när jag lämnade gatan, det kollade jag trots allt. Jag hoppas hon har fått det bra med sitt liv!
20060706
Loppis i Almedalen
Jag såg en gång en skylt hos en skomakare – ”Gå inte till någon annan och bli lurad, kom lika gärna hit med detsamma!” Skylten hängde nog där på skoj. Jag kommer att tänka på den inför spektaklet i Almedalen, förtjusande ställe i sig. En ska väl inte klaga bara för att det är lite fläkt och fart i demokratin – lite lust - även om jag också får tankar åt loppishållet. Men OK, vem ska du rösta på? Den frågan ställde man inte förr. Själva frågan var i sig politiskt inkorrekt. Precis som om man skämdes. Politik skulle man undvika, åtminstone på borgliga och trevliga kalas. Idag är frågan lika lätt att ställa som svår att besvara. Tycker jag i alla fall.
Till att börja med, och det smärtar en gammal vänsteranhängare, kan vi räkna bort Lars Ohly och V. Känns som om dom inte har koll över horisonten utan mest blickar bakåt. Gårdagens lösningar i ny förpackning om ens det. Och sen för många stollar i leden.
Men Göran då? Göran Hägglund. Kd. Verkar vara en klok och rejäl karl med ganska goda insikter. Resonerande. Lite åt hållet Ingvar Carlsson. Jag kan t.o.m. hålla med honom ibland. Men sen kan det toka till sig rejält. Alltför mycket. Känns också som om ett förestående eller pågående paradigmskifte kommer att bjuda dom på jordens överraskning. Det är lite som om dom stod med ryggen åt framtiden.
Här kan Göran H ta Göran P i handen. Är det några som vänder framtiden ryggen så är det väl sossarna? Lite Petter i Ala. Vilse alltså. Också för mycket gårdag. Dessutom instämmer jag i tankarna kring att makt bör cirkulera, inte cementera. Det har blivit lite för tajt där det inte bör vara tajt om jag säger så. Jag tror samhällsmaskineriet skulle må bra av att en massa synliga och osynliga band knöts upp. Dock ska dom ha en rejäl applåd för sin maratonmarsch. Vi har det ju bra i det stora hela.
Maud och centerpartiet får jag banne mig inget grepp om alls!? Kanske för att jag alltid lyssnar till Publik Service på radions P1? Maud brukar råka ganska illa ut där uttolkad av Rakel Mohlin. Luktar också lite unket museum över C.
Sen har vi förstås Lejonborg och Fp. Han råkar också ofta illa ut hos Blix & CO i P1. Men man undrar, är dom berusade hela bunten eller? Vinglar gör dom i alla fall och är svåra att känna igen. Alldeles för mycket enkla lösningar och för många magisterpekfingrar. Ta bara pekfingergeneralen själv, Jan Björklund! Fem pekfingrar på ena handen! Fp-doft? Gammal mossa.
Fredrik R, den nye Göran? Eller är han den ulv i fårakläder som så många påstår – t.o.m. i bokform? En trojansk häst? Vad är sant och vad är skickliga PR-trick åt ena eller andra hållet? Hur ska man veta vad som är vad utan att ha fast mark under fötterna och sextanten stabilt inriktad på Polstjärnan? Och vem har en sextant? Det här är naturligtvis ett allmänt och demokratiskt problem. Göran Hägglund åter pekar faktiskt på ett allvarligt problem när han talar om förlorad heder i samhället. Minskad tillit. Men nu var det ju Fredrik och nåt är det som inte riktigt stämmer för mig i M:s budskap. Dessutom sitter ju hjärtat alltid till vänster….
Sist men inte minst har vi parhästarna Maria och Peter. Mp. Känns som ett troget gammal par. Tryggt och bra. Dessutom tycker jag faktiskt att båda verkar vara kloka och hyggligt autentiska. Det går liksom att ta på dom. Inte illa! Och jag tror att dom bäst av alla har spanat in framtiden, antagligen mycket p.g.a. att miljöfrågan hör dit. Men, men, precis som i Kd kan man undra lite över en del kufiska tomtar ute i vebo’n. Att miljöfrågan i det långa perspektivet överskuggar allt är säkert.
Nu trodde du att jag glömde Fi och Juni-listan. OK, den senare kan vi glömma direkt, man kan inte rösta på en lista. Fi då? Beteckningen Fi leder åtminstone oss karlar till lumpartiden och ”lede fi” – och det var väl kanske inte meningen, eller? Men, tja, för att få lite blåslampa i riksdagen? Annars får jag instämma i vad nån sa: ju mer du förklarar för mig, desto mindre fattar jag. Om feminismen då.
Men du, glöm inte att alla politiker trots allt är värda respekt. Jag inbillar mig fortfarande och möjligen aningen naivt att de oftast faktiskt har folkets bästa för sina ögon. Sen blir ju var och en blir salig på sin tro. Men inte f-n vet jag hur jag ska rösta!
20060705
Konsten att få det lilla att gå ihop med det stora
Sitter här tidig morgon och läser DN. Blir bedrövad. Bedövad. Det kunde lika gärna ha varit SvD eller Dagens eko. Klimatförändringarna som hotar hela vår existens. Krig mellan MC-gängen. Våldtäkt och misshandel. Övergreppen i Darfhur. Översvämningar och torka. Svält och HIV. Kriminalitet i Mexico. Den eviga striden i mellanöstern o.s.v. i en aldrig sinande ström med eländigheter och brott mot mänskliga rättigheter. Ibland kan jag uppgivet känna om mellanöstern – låt dom ha ihjäl varandra till siste man! Platsen för våra religioners uppkomst verkar vara själva helvetet på jorden. En paradox eller vad? Visst lider vi i det sekulariserade väst brist på nödvändig andlighet och mycket annat men det verkar samtidigt som om sekulariseringen ändå borgar för fredlig samexistens. Men att låta dom ha ihjäl varandra? Självklart inte. Den flyktiga tanken bottnar naturligtvis i stor frustration och en stark känsla av maktlöshet. Vetskapen om att många oskyldiga – barn och kvinnor – drabbas hårt och orättvist är betungande. Jag kan inte hjälpa att mina sympatier främst gäller de hårt utsatta palestinierna även om problematiken är mycket komplicerad. När ska männen sluta agera utifrån den primitiva aphjärnan och påbörja ett konstruktivt arbete? Under detta sekel?
Allt detta dystra drabbas jag av sittande i min baden-baden med utsikt över min solbeskänkta och stilla vik i Vänern. Nyss gjorde svanen en motionsrunda runt viken. Antar att han eller hon tog en paus i ruvningen? Lite senare seglade fiskgjusen stillsamt över viken i jakt på frukost. Vad jag såg fick hon inget. De åtta små andungarna däremot, ett par dagar gamla, fick del av min färska Barkis redan före klockan sex men har nu återkommit och vill ha mer. Men dom växer ju fort och behöver mycket mat. En vacker seglare av för mig okänt märke glider sakta genom sundet och morgonsolen fyller seglen lika mycket som en laber bris. Navigare necesse est! Fjärilarna flockas i den snart falnade vildrosen och bofinken, lövsångaren, rödhaken och koltrasten sjunger fortfarande. Kantarellerna börjar titta upp vid strandbrinken, lite senare än vanligt eftersom det varit så torrt. Bryggan är nyskurad och luktar såpa. Friden välsignar viken. Jag är mycket privilegierad! Och jag har avsevärda svårigheter att få dessa båda världar, den stora och den lilla, att gå ihop.
