EU, konkurrens och frihandel

Vår ekonomichef på jobbet har med en dåres envishet alltid hävdat att inget är gratis. Gratis betyder bara att nån annan betalar, menar han. Där finns alltid ett pris om än dolt.
Jag tror han har rätt. Fri och gratis är ju inte precis samma sak men jag klurar över om ekonomichefens sentens ändå inte skulle kunna vara giltig i båda fallen – där finns ett pris för nån att betala? Hur ska vi i så fall betrakta den fria marknaden? Frihandel? Fri konkurrens?


Jag är inte emot frihandel eller sund konkurrens, bara dess avarter och helighet. Att vara positiv eller negativ till EU känns inte relevant då jag tror att EU är en naturlig och nödvändig fas i Europas utveckling. Däremot kan ingen övertyga mig om varken det dynamiska eller moraliska i att enskilda medlemsländer inte ska få behålla redan uppnådda landvinningar vilka de än vara månde med hänvisning till handelshinder – gränsvärden för gifter i mat och miljö, om vattenskotrar ska tillåtas eller ej, vilka kemikalier som får användas i diverse sammanhang, med mycket mera. Självklart ska högsta ribban gälla - best in class - och inte lägsta med sedvanlig hänvisning till handelshinder. Vad menas annars med den så omhuldade konkurrensen? De här tokerierna – att vi ofta tvingas ta ett steg tillbaka, inte sällan efter hårda fighter för landvinningen – är säkerligen en viktig anledning till eventuella negativa tankar om EU. Själva idén strider mot det allmänna rättsmedvetandet. Varje medlemsstat måste självklart få sätta upp egna regler utan att i varje sekund behöva snegla mot eventuella handelshinder om syftet är för en god sak.
Dessutom, som sagt, känns förhållningssättet inte särskilt dynamiskt. Vinnarna i frihandelsyran är naturligtvis tillverkare och säljare. Handeln. Men finns det en prislapp gömd nånstans? Hur ser det priset ut och vem står i så fall för den notan?

Ingenting bestående har byggts i konkurrens, har någon tänkare sagt. Däremot kan konkurrens sänka priser och, till en viss gräns, mana fram en bättre kvalitet. Där finns dock en bortre gräns som, om den passeras, leder till raka motsatsen. Sämre villkor, sämre kvalitet. Vem vet var den gränsen går? Är det t.ex. en bra konkurrens att lågprisvaruhusen i Åmål slagit ut praktiskt taget alla (utom en) riktiga färghandlare? De som förde något dyrare kvalitetsprodukter, hade stabilitet och kontinuitet och mycket kompetent personal. Är förlusten värd priset?

Vad som är billigt eller dyrt är dessutom en tidsfråga. Köpte du en Rolls Roys för säg 30 år sedan och fortfarande kör den har du sannolikt åkt billigare än om du satsat på 4 bilar i lågprissegmentet. Och åkt mycket bättre!

Lågpriskonkurrensen - det finns ju andra värden att konkurrera om - leder till kortsiktighet och resursslöseri. På längre sikt möjligen till högre kostnader. Det blev dyrare. Jag medger att det kan skilja om vi betraktar varor respektive tjänster.
Frihandel före alla andra värden innebär ytterst att sätta girighet före omsorg. Grov pensel men försök att argumentera emot.