Fotogen eller reklam?

Det är med sorg i hjärtat jag bär ut vårt gamla fotogenkök. En epok går i graven! Men det funkar bara inte trots, eller kanske på grund av, min egenhändiga renovering i våras. Det läcker. Nu står det nya blänkande gasolköket på plats och grinar onödigt vitt. Visst, det är bekvämare men ändå. Egentligen skulle vi även blivit med kylskåp men dom visade sig vara häpnadsväckande dyra? För dyra. Det blir ljummen öl i fortsättningen också.
I själva verket är hela affären absurd, elledningarna sträcker 50 meter bakom huset. Dessutom var lokförare Ekman, som egenhändigt byggde huset på 30-talet av något obestämt virke från stora krigstransportlådor som det har sagts mig, en förutseende man. Före sin tid. Huset är försett med alla nödvändiga elektriska installationer, t.o.m. ett litet proppskåp med två hela proppar trots att vår udde inte blev elektrifierad förrän 1952 om jag minns rätt. Egentligen vore det bara att skruva på strömmen! Nu skulle jag förstås aldrig våga släppa in en enda liten elektron i de gamla torra kuloledningarna. Hela rasket skulle sannolikt explodera och salig Ekmans lilla lådslott brinna ner till grunden. Vårt älskade sommarhus som farfar apotekaren köpte av Ekman på 40-talet och passande döpte till Scatula (= liten ask på latin).

Men jag är också lite rädd för andra följder. Eller skeptisk. Jag minns hur stämningen bytte skepnad när strömmen installerades på 60-talet i vårt gamla och lite större släkttorp en bit uppåt land med det stolta namnet Stenrönningen. Och nog hade där sannerligen röjts sten! Fast det var långt före vår tid. Huset är gammalt. Där spökar det också förresten men det är en annan berättelse. Jag kan i alla fall säga att det var ett vänligt gammalt spöke. En äldre kvinna. Jag har inte mött henne men väl hört. Det var ett tryggt och varmt omfamnande torp i typisk värmlandsstil så här i gränstrakterna till våra lite mer sturska grannar i nord och öst. 2 våningar. Ganska stort. Timrat och sedan efter hand brädfordrat. Nåväl, innan strömmen rann till satt vi på kvällarna och spelade kort, berättade historier, spelade couronne – EPA-biljard du vet. Med ringar istället för bollar. EPA var ungefär detsamma som Rusta är idag, lite enklare och billigare - för våra yngre kamrater. Där var vi alla – kusiner, farbror och faster, farmor och farfar, syster och föräldrar - samlade i fotogenlampornas milda sken. Vi mådde bra. Dessa somrar var paradiset fast farfar egentligen gillade stan bättre. Åmål. Att sitta och pokulera med legendariska doktor Reimar i hans trädgård. Det var farfars melodi. Han rymde ibland och började knalla den dryga milen hemåt. Vi hann oftast upp honom på cykel. Hur som helst, Astrid Lindgren hade inte kunnat göra vårt paradis mera rättvisa så fattar du vad jag menar.

Vad tror du hände i och med strömmen? Just det, TV:n trängde sig in i idyllen. Kvällarna ändrade karaktär trots TV:s vällovliga tablå med en sändningsfri dag i veckan. Något som jag tycker borde återinföras! Nu slutade sändningarna i och för sig oftast redan efter nyheterna kl. 21.00 i den enda kanalen men ändå, det var kört. Den gamla sköna stämningen ville liksom inte infinna sig. Och tänk vad mycket imbecill och kränkande reklam vi tidigare hade sluppit! Reklam-TV infördes visserligen först 30 år senare men ändå. Hade den funnits redan då så hade den säkert varit lika usel som nu. Fördummande och ofta rent kränkande! Tjatig och påträngande. Häromdagen, i Gurraberg, trodde jag det var ett jättegräl ute på gatan. Det var det inte, det var min radio i garaget där nån formligen vrålade ut nåt säljande budskap om teleabonnemang eller så. Det gäller att höras i bruset om man så ska spränga trumhinnorna på lyssnarna/konsumenterna. Måste ändå vara ett gravt feltänk; som döv har jag ju knappast nån glädje av min telefon! Jag undrade i mitt stilla sinne om nån verkligen fått betalt för att koka ihop denna skrikiga skit? Förmodligen så. Bra betalt. Förunderligt!
Jag undrar också vad AD:s, eller vad alla överbetalda reklammakare nu kallar sig, säger mellan skål och vägg? Om oss konsumenter alltså. Inga höga vitsord skulle jag tro. Var finns respekten för oss alla kloka, vetgiriga och kunniga konsumenter? Snacka om undervärdering!
Räkna ut hur mycket reklam du blir utsatt för bara via TV och radio under en vecka. Multiplicera med 52 så har du årsdosen. Blir du förskräckt skulle det inte förvåna mig. Men det är aldrig för sent att rädda sig och sitt förstånd! Gör det!

Du ser; från fotogen till vilseledd, lomhörd och förkrymp konsument. Jag är rädd att resan har påbörjats.

Väl mött nästa gång.