Almedalen? Big party!

Kan inte låta bli att ta upp Almedalen igen. Som fenomen. Så här på avstånd känns det som partyt Party – alla jag känner var där! En fest för alla de rätta. Kära du, Almedalen är bara ett måste! Jag medger att det låter surt men jag tänker verkligen inte vara den som tar ifrån nån en festglädje och unnar alla att bli saliga på sitt sätt. Det är inte det. Men partykaraktären väcker frågor hos mig.

Själv har jag aldrig bevistat Almedalsveckan men jag kan tro att stämningen i år har varit något åt det hållet jag upplevt på Bingsjöstämman under det glada 70-talet eller körstämman i Skinnskatteberg. Sol, glada människor, gemensamt fokus, fester varje natt – och jag är i världens centrum. Kanske handlar det t.o.m. om nån slags förälskelse i nuet? Starka känslor! Det hände att jag blev förvånad, när jag återvände från en sådan upplevelse, att livet pågick som vanligt ”därute”. Ingenting hade förändrats.
Därför undrar jag: vilka reflektioner tar deltagarna med sig hem? Är det så att Almedalen bara är ett tydligt exempel på och en del av ett mönster där i stort samma gäng ständigt möts på olika platser och i sina egna ögon utgör världens nav? Eller värre, utgör verkligheten. Dom formar en egen liten verklighet i verkligheten. Det här gäller i så fall inte bara politiker utan marknadsförare, journalister och många andra i klubben. Var och en fyller sin roll som sopran, alt, tenor och bas i kören. Olika stämmor men som sjunger i takt. Är det här i så fall en demokratifråga?

En annan mer trivial fråga är: vad är löftena värda, löften som ropas ut mer frikostigt än korta varor i ståndet hos nasaren på Kiviks marknad, när verkligheten knackar på?
Finns det en risk att budgivningen låser fast utvecklingen i det korta perspektivet på bekostnad av det långa och visionära? Vem vågar ställa sig i talarstolen utan godis att kasta ut till populasen? Vem vågar säga: jag har inget godis nu men följ mig till 2020 för då……..