Konsten att få det lilla att gå ihop med det stora

Sitter här tidig morgon och läser DN. Blir bedrövad. Bedövad. Det kunde lika gärna ha varit SvD eller Dagens eko. Klimatförändringarna som hotar hela vår existens. Krig mellan MC-gängen. Våldtäkt och misshandel. Övergreppen i Darfhur. Översvämningar och torka. Svält och HIV. Kriminalitet i Mexico. Den eviga striden i mellanöstern o.s.v. i en aldrig sinande ström med eländigheter och brott mot mänskliga rättigheter. Ibland kan jag uppgivet känna om mellanöstern – låt dom ha ihjäl varandra till siste man! Platsen för våra religioners uppkomst verkar vara själva helvetet på jorden. En paradox eller vad? Visst lider vi i det sekulariserade väst brist på nödvändig andlighet och mycket annat men det verkar samtidigt som om sekulariseringen ändå borgar för fredlig samexistens. Men att låta dom ha ihjäl varandra? Självklart inte. Den flyktiga tanken bottnar naturligtvis i stor frustration och en stark känsla av maktlöshet. Vetskapen om att många oskyldiga – barn och kvinnor – drabbas hårt och orättvist är betungande. Jag kan inte hjälpa att mina sympatier främst gäller de hårt utsatta palestinierna även om problematiken är mycket komplicerad. När ska männen sluta agera utifrån den primitiva aphjärnan och påbörja ett konstruktivt arbete? Under detta sekel?

Allt detta dystra drabbas jag av sittande i min baden-baden med utsikt över min solbeskänkta och stilla vik i Vänern. Nyss gjorde svanen en motionsrunda runt viken. Antar att han eller hon tog en paus i ruvningen? Lite senare seglade fiskgjusen stillsamt över viken i jakt på frukost. Vad jag såg fick hon inget. De åtta små andungarna däremot, ett par dagar gamla, fick del av min färska Barkis redan före klockan sex men har nu återkommit och vill ha mer. Men dom växer ju fort och behöver mycket mat. En vacker seglare av för mig okänt märke glider sakta genom sundet och morgonsolen fyller seglen lika mycket som en laber bris. Navigare necesse est! Fjärilarna flockas i den snart falnade vildrosen och bofinken, lövsångaren, rödhaken och koltrasten sjunger fortfarande. Kantarellerna börjar titta upp vid strandbrinken, lite senare än vanligt eftersom det varit så torrt. Bryggan är nyskurad och luktar såpa. Friden välsignar viken. Jag är mycket privilegierad! Och jag har avsevärda svårigheter att få dessa båda världar, den stora och den lilla, att gå ihop.